Matt 2:13-23

Söndagen efter Jul

2015

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

God fortsättning på julen i Jesu namn.

Ordet blev kött och tog boning ibland oss. Jesus är född i Davids stad, Betlehem.

Stilla natt heliga natt, allt är frid. Stjärnan blid, skiner på barnet i stallets strå och de vakande

fromma två. Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född. Det var frid och fröjd…under en

kort tid. Men det varade inte så länge.

Vi känner till historien om de vise männen som kom till kung Herodes och frågade om den

nyfödde judekungen fanns där i palatset i Jerusalem. Så var ju inte fallet. De vise männen fick

däremot från de skriftlärde reda på var han skulle födas, men de skulle också komma tillbaka till

kung Herodes och meddela var han fanns.

Men så blev det inte. De tog en annan väg hem. Herodes hade nu bestämt sig: Nu skulle

Jesus mördas, och därför måste Jesus, Josef och Maria fly från landet, fly till Egypten, till det land

där folket tidigare hade levt i slaveri.

Jesus och hans familj överlevde. Herren räddade dem. Men många andra unga pojkar blev

dödade av Herodes, ja alla pojkar som var 2 år eller yngre mördades.

Och detta var inte första gången han visade sitt förakt för människan, för livet. Han mördade

sin hustru, barn och vänner. Ingen vet hur många mord han hade på sitt samvete, men många var

det. Han levde i ständig fruktan att förlora sin makt, sin kungatron. Inte minst var han rädd att

Davids tron på nytt skulle bestigas. Och före sin bortgång lät han avliva sina egna söner. Han

tillkallade sin syster och hennes man och sa: Jag vet att judarna kommer att fira min död men jag

kan bli sörjd genom andra och få en lysande begravningsfest, om ni följer mina befallningar. När

jag har dött, låt då soldater omringa de ansedda judiska män som då var innestängda och låta de blir

dödade omedelbart, så att hela Judeen och alla hem får gråta över mig också mot sin vilja.

Sjukdomar, plågor och smärtor angrep honom. Tillslut orkade han inte mer och stötte kniven

i sig och avslutade sitt liv under svåra smärtor. Han fick ett välförtjänt straff för att han hade dödat

barnen i Betlehemstrakten. Allt enligt historieskrivaren Josefus genom Eusebius.

Konstnären Lukas Cranach den äldre, ca 1515 har gjort en tavla som visa dessa

fruktansvärda barnamord i Betlehem. Denna tavla skall finnas att beskåda på Nationalmuseum i

Warszawa. Även andra såsom Peter Paul Rubens har gjort en tavla över denna händelse, som finns

att beskådas på ett museum i Kanada. Även många andra konstnärer har gjort tavlor på denna

händelse. När man ser de, vilket man även kan göra på internet, så förstår man något hur

fruktansvärd denne kung var.

Idag är det söndagen efter jul, men det är också i dessa dagar, rättare sagt imorgon de

värnlösa barns dag, som just handlar om det fruktansvärda som skedde i Betlehem med de

oskyldiga barnen.

Idag sker liknande ting, jag tänker på alla aborter, bara här i vårt land dödas 35000 oskyldiga

barn varje år. Och det är fler än de barn som Herodes dödade. Tänk hur många miljoner som

aborteras runt omkring i världen. Oskyldiga barn!! Tyvärr hörs inte mycket skrik här. Och hur

passiva är inte vi kristna i denna frågan inte minst här i Sverige. På andra platser i världen, inte

minst i USA, står kristna, präster som lekmän och demonstrera utanför abortkliniker… Varför denna

passivitet i Sverige? Varför gråter inte vi?

Jesus och hans föräldrar lyckades fly och räddade livet? Men inte de andra föräldrarna i

Bethelem. Deras barn blev mördade, blev slaktade. Varför varnades inte de? Istället hörs ett skri i

Rama. Rakel gråter över sina barn och vägrar låta sig tröstas, för de finns inte mer.

Även vi möter sorg, mycket sorg av olika slag. Mycket är orättvist. Vi hör om människor

som förlorat sina barn i olyckor, i sjukdomar. Vi har kanske själva också gjort det. I andra länder

svälter barn ihjäl. Men hur mycket sörjer vi över dem. Vi sörjer över dem som vi älskar som står oss

nära, de vi älskar… De andra glömmer vi lätt bort.

Men vi sörjer inte som de som inte har något hopp. Vi har ett hopp. Jesus Kristus är vårt

hopp, han som fick fly till Egypten och vara där tills Herodes var död. Så kom han och hans familj

tillbaka. Och så korsade han Jordanfloden, så öppnades himlen. Så gick han till korset. Så uppstod

han ifrån de döda.

Även om vi sörjer har vi ett hopp. Din Gud är inte en Gud för de döda. Abraham lever, så

gör även Mose och Elia. Så gör även pojkarna från Betlehem som slaktades. De lever eftersom

Jesus lever. De har kommit tillbaka från fiendens land. De har återförenats med sina mödrar. Om

deras mödrar fick utstå 50 år av sorg här på jorden utan dem, vilket inte är en liten sak, så har de nu

haft 2000 år i fullkomlighet i himlen och ser fram emot en evighet. De kommer aldrig att skiljas och

aldrig mer vara ledsna. Jesus sa senare: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan

döda själen. Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket.

Och som det också heter: Våra nuvarande lidanden går inte att jämföra med den härlighet

som kommer att uppenbaras för oss.

Vi sörjer i stort och smått. Men tror inte att syndernas förlåtelse du fick i dopet, att Guds

löften är obetydliga, eller för litet för dina problem, för dina synder och lidanden. Så långt som öster

är från väster, så långt avlägsnar han våra synder från oss.

Men syndernas förlåtelse tar dock inte bort all din värk, all din smärta. Den tar inte bort all

din sorg, din tvivel, din rädsla. Inte än. Inte helt.

Du sörjer. Men du har ett hopp. Jesus Kristus är ditt hopp. Herren Gud kommer att föra det

till sin fullbordan på Kristi Jesu dag.

Du är kallad att leva i tro, inte genom vad du ser eller känner, eller tror, utan av varje ord

som utgår från Gud mun. Guds löften består. Du är rättfärdig i Guds ögon för Jesu skull.

Om du försökte att dra en linje på kartan för att visa vägen för Israels barn ut från Egypten

till Kanaans land, så skulle du ändå inte lyckas. De vandrade överallt, som om de var på väg åt alla

håll utom mot det förlovade landet. Men Gud förde dem dit.

Och Herren kommer ihåg dig. Det finns inget tur eller otur. Han arbetar med dig för ditt

bästa. Han leder dig hem, oavsett hur din resa är, hur invecklad den är.

Pojkarna i Betlehem dog den natt så att Jesus kunde fly och återvända för att dö för dem.

Julens budskap handlar ju inte först och främst om fira hans födelsedag, utan han föddes för att dö

för dina synder.

Hans martyrdöd befriade dem ur denna död. Den befriade dem från deras bördor. De tycktes

vara döda, men levde.

Det Herodes gjorde var ont, djävulskt, men Gud hade tänkt ut något gott. Herodes förde dem

till himlen, till frid och glädje utan ände. De prisade Gud, inte genom att tala, utan genom att dö. De

klagade inte. Det var deras mödrar som var offren.

Sådant är också ditt liv i Kristus Jesus. Du är ett offer. Du lider fortfarande. Du sörjer

fortfarande. Men livet Kristus levde, han levde det för dig, för att offra sig för dig, för att försona

dig. När han dog, så dog han för dig. När han uppstod, så stod han upp för dig.

Sörj inte, lev inte, sov inte, ät inte, som om du inte har något hopp, Du har ett hopp!! Jesus

Kristus och han som korsfäst är ditt hopp och JESUS lever!

Han kallar dig bort ifrån slaveriet hos Farao under synden och döden. Han visar dig vägen

till korset och ger dig liv.

Om han gör dig svag som ett barn, då i honom, bara i honom och alltid i honom är du stark.

Kasta din bördor på honom. Han känner din smärta. Han älskar dig.

Släpp din ilska, din avundsjuka. Herren förlåter dig och önskar att ta dig hem.

Pojkarna i Betlehem är inte övergivna. Du kommer inte heller att vara övergiven. Det finns hopp

om din framtid. För Jesus dog och han stod upp för dig och han älskar dig.

Stilla natt heliga natt, allt är frid. Stjärnan blid, skiner på barnet i stallets strå och de vakande

fromma två. Så gick vägen via Egypten till Golgata kors. Kristus är född för att dö för dig och mig

och ge oss evigt liv.

431

653

125:8-15

112

478:7-8