Vänförsamling »

S:t Stefanus koinonia tar regelbundet upp kollekter till vår vänförsamling i Kanneljärvi (på ryska Pobeda, Победа), som ligger i en mycket fattig del av Ryssland.
Församlingens webbplats.
Den hör till Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka. Biskopen heter Aarre Kuukauppi.

Fr. v. kh Juri Volodarski, kantorn, ekonomen, söndagsskol-lärarinnan och tolken utanför kyrkolokalen (foto L Östling 2006)

Kyrkoherde är Juri Volodarski.

Kanneljärvi församling – kallas också S:t Petrus församling – har bl.a. en livaktig söndagsskola och har fått möjlighet att bygga till den lilla kyrkolokalen (f.d. sakristian) med en lokal för skolan. Söndagsskollärare är prästens hustru Zinaida Volodarskaja.
Bilder från söndagsskolan

*

julkort3Julkort från Kanneljärvi

Må Gud Allsmäktig detta Nyår beskära sin välsignelse i övermått!
Välsignad Kristi födelses fest och Gott Nytt År!

Vi önskar det ljusaste och vackraste som finns på denna jord!

Herren skall [åter] fröjda sig över dig och göra dig gott. 5 Mos 30:9

Per! Vi önskar er och er församling en välsignad Kristi födelses fest. Må Guds nåd vila över er och skänka all den bästa ljus och renhet. Må denna stora och underbara högtid fylla era hjärtan med glädje och kärlek utan ände. Må skyddsängeln beskydda er från alla bekymmer och motgångar!
Kanneljärvis församling
December 2016.

(Översatt från ryskan av Jonas Nilsson)

*

Kanneljärvi ligger i Karelen, cirka åtta mil från S:t Petersburg, 25 mil från Helsingfors. Kanneljärvi har en diakon/altartjänare. I denna evangelisk-lutherska församling har man östlig ritus. Det betyder att liturgin här utgår ifrån en reformerad variant av Chrystostomos himmelska liturgi. Denna ortodoxt-evangeliska tradition har sina rötter i Ukraina för troligen hundra år sedan.

Kanneljärvi kyrka byggdes i klassisk stil på 1930-talet då denna del av Karelen tillhörde Finland. Då var det en vanlig församling i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. När Sovjet sedan ockuperade området beslagtogs kyrkan och användes för profana ändamål. När glasnost kom och religionsfrihet började närma sig för cirka tio år sedan (1990) tände någon kommunist eld på kyrkobyggnaden. Den är därför nu en ruin, men sakristian är renoverad och fungerar som ett litet kyrkorum. Kyrkans stenväggar står kvar och klocktornet fungerar hjälpligt.

Gudstjänster och tideböner har man flera gånger i veckan flera gånger om dagen. Det är med andra ord en mycket aktiv församling som verkar ta kristendomen på allvar. Jag har själv predikat vid gudstjänst där och fick ett mycket gott intryck. Liturgin framförs på ett himmelskt ljuvligt vis av Andrej och hans kollega. Jag måste säga att liturgin är beroendeframkallande. Man vill dit igen. …”
Per-Anders Grunnan
2000-12-07