Organisten i S:t Jacob i över 30 år, Anders Bondeman, har lämnat vår jordiska gemenskap. Han blev 85 år.

Han var en av vårt lands främsta organister. Han behärskade allt, från Bach till Messiaen. Han var en orgelimprovisatör av världsklass. Han var lärare till elever som sedan blev framträdande i svenskt kyrkoliv, t.ex. Ulf Samuelsson i S:ta Eugenia och domkyrkoorganisten Mattias Wager. Han var en inspirerande men krävande lärare, och hans elever gick ofta med bävan upp till orgelläktaren för att spela upp sin läxa.

Som organist vid gudstjänster hade Anders få motsvarigheter. Han var mycket medveten om vilket ton kyrkoårstiden och söndagens tema krävde. Han har berättat att till förberedelserna hörde att läsa igenom texterna för den kommande söndagen. En psalm kan passa på olika söndagar. Om den kom i Påsktiden spelade han den annorlunda än mot slutet av kyrkoåret.

Han spelade sällan efter koralboken, utan gav som skicklig improvisatör psalmen lämpligt orgelackompanjemang. Och det var alltid sångbart. Han visste att psalmsången var det viktiga, att orgeln skulle beledsaga sången.

Han gav bara två psalmer ett längre preludium, ingångspsalmen och psalmen efter predikan. Det första skulle ange ton för söndagen, det andra såg han som en kommentar till predikan. Andra psalmer fick kortare inledning. Han var mån om gudstjänsten rytm. Långt orgelspel vid fel tillfälle stoppar upp det liturgiska flödet.

Under 15 år var jag ansvarig präst i S:t Jacob (innan det blev kyrkopolitiskt lämpligt att flytta mig därifrån). Det var fantastiskt att få förbereda och leda gudstjänster tillsammans med Anders (och tillsammans med kyrkans förnämliga körer). När det gällde att välja psalmer, ville han ha alternativ. Han ville låta söndagen få en musikalisk helhet. Han önskade då helst någon psalm i moll eller kyrkotonart som grund för variationer över söndagens tema.

När det 1986 kom en ny psalmbok, satte vi oss och gick igenom den, för att bli överens inför psalmval. Vi strök tre kategorier psalmer: de som hade för svår melodi, de som var alltför sentimentalt frikyrkliga (vi behöll dock t.ex. ’Löftena kunna ej svika’) och de som han kallade ’gitarrvisor’ (han hade inget emot dem, men menade att de inte passade att spela på en stor orgel).

Anders var mycket trogen. Han spelade varje söndag. Länge spelade han också vid de veckomässor vi hade vid lunchtid (utom på måndagen, hans lediga dag). I gengäld tog han ledigt nästan hela sommaren. I stället fick någon av hans favoritelever vara vikarie. Det betyder att jag har tjänstgjort med en lång rad av vad som senare skulle bli framträdande organister runt om i landet.

Med Anders vid orgel ordnades varje Annandag Jul musikgudstjänsten ’Julens sånger och psalmer’. Körerna sjöng julsånger, ofta medverkade någon solist (som t.ex. Peter Mattei innan han blivit riktigt känd), men det viktigaste inslaget var att hela församlingen fick sjunga julpsalmer. Med sång i en fullsatt kyrka kunde Anders gå loss på den stora orgeln och utnyttja alla dess resurser.

Nog för att jag finner mina insatser för Missionsprovinsen viktiga, men åren tillsammans med Anders i S:t Jacob blev mina bästa år. Med lilla dold stolthet noterar jag att han tyckte detsamma.

Även i annat avseende är det nu förgången tid: S:t Jacob ligger nu öde, där förekommer musik, men sällan gudstjänster. Man märker det när man besöker kyrkan: ett kyrkorum där mässa inte firas blir kyligt och stumt.

Med tacksamhet till Gud minns vi vad Anders Bondeman fick betyda. Nu är vår bön att han skall få sin plats i den eviga liturgin inför Guds och Lammets tron.

1 dec. 2022

Ja, nu är det snart slut med detta kyrkoår. Också sommaren är slut, och hösten. Som vi vet, kommer allt i vår värld skall ta slut, förr eller senare. Jorden skall ”slitas ut som en klädnad”, säger Jesaja, och aposteln håller med.

När det är som det är, får man göra det bästa av livet så länge det varar, tänker många. Vi kristna har en annan hållning. Det är trots allt inte slut, något nytt kommer bortom sönderfall och död. Vi har ett hopp.

I vår tradition från reformationen talar vi mest om tro. Vi bereder oss för det kommande genom att tro på Herren Jesus. Men i Bibeln talas det också ofta om hopp. Det är ett viktigt budskap att komma med, menar Petrus: ”Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har.”

När det gäller tro har vi lärt oss att skilja mellan fides qua och fides quae (fides är det latinska ordet för ’tro’). Formerna betyder ’tron varmed’ och ’tron varpå’. Tro är en mänsklig företeelse, kan finnas tillsammans med kärlek och rädsla och många andra sinnesföreteelser. Paulus kan skriva till medkristna om ”er uthållighet och er tro”. Men viktigare är vad man tror på, att det är meningsfullt och pålitligt. Vi kristna är de ”som tror på Guds Sons namn”.

På samma sätt skall man skilja mellan spes quae och spes qua (spes är latin för ’hopp’), ’hoppet varmed’ och ’hoppet varpå’. Många hanterar svåra situationer med att ’man får hoppas på det bästa’. Man kan beundra deras optimism, men det är ju ändå knappas hopp. För verkligt hopp måste det finnas något som ger anledning till det, något att hoppas på. Aposteln kan betyga ”min längtan och mitt hopp”, och det har han anledning till, eftersom han har ”det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet”.

Att man hoppas på något kan ha sin grund i beprövad erfarenhet: vi vet att förkylningen brukar gå över efter några snoriga dagar. Eller så bygger det på ett löfte man har fått: verkstaden har lovat att laga bilen tills på torsdag. Avgörande är då att man har tilltro till den som avger löftet (det kan man ju inte alltid när det gäller hantverkare, de tar så ofta på sig mer än de hinner med).

När det gäller livets slut, har vi ingen erfarenhet att bygga på. Ingen har kommit tillbaka och meddelat hur det är. Vi måste finna någon att lita på. Och det är ju det vi har, vi har löften från Herren Jesus. Han vet av egen erfarenhet vad det handlar om. Också hans jordiska liv tog slut. Han har varit i en situation, då han var tvungen att ropa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Men Fadern hade inte övergivit sin Son. Den tillslutna graven öppnades, Jesus uppstod från de döda. Och han gav oss löftet: ”Den som tror på mig ska leva om han än dör.” På det löftet kan man bygga ett hopp som är mer än en optimistisk förhoppning om att det nog skall gå bra.

Så hör tro och hopp samman, utan tro kan man inte ha något hopp. Samtidigt gör hoppet tron meningsfull. ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.”

Slutet är nära, men ändå inte för oss som i Herren Jesus har ett levande hopp.

(Citerade bibelord: Jes. 51:6, Hebr. 1:12, 1 Petr. 3:15, 2 Tess. 1:4, 1 Joh. 5:13, Fil. 1:20, Tit. 2:13, Mark. 15:34, Ps. 22:2, Joh. 11:25, Hebr. 11:1

17 nov. 2022

Det är lockande att citera Predikaren när Antje Jackelén nu avgår som ärkebiskop. Det var väl inte riktigt så gudsmannen menade, men för Svenska kyrkan blir det bättre när slutet på hennes ämbetstid har kommit.

Antje kommer från Tyskland, född i Herdecke, en liten stad i närheten av Dortmund. Den protestantiska kyrkan där är unierad, en sammanslagning av lutherska och reformerta kyrkor, till dels påtvingad av myndigheterna på 1700-talet. Det har därför funnits en klart reformert ton i allt vad Antje gjort.

Hon påbörjade teologiska studier i Tyskland, men kom sedan till Uppsala – varför vet jag inte. Där blev hon teol.kand., 24 år gammal. Här i Stockholm prästvigdes hon av Lars Carlzon. Hon hade sedan någon tid församlingstjänst, men det har uppenbarligen inte gjort stort intryck på henne. Som ärkebiskop har hon nästan aldrig talat om vad som händer i församlingarna. Hon har i stället valt att sola sig i offentlighetens ljus.

Antje tog sig sedan till Lund och doktorerade. Hennes doktorsavhandling Tid och evighet (Zeit und Ewigkeit) jämför hur tid uppfattas i teologi och i naturvetenskap. Meningarna är delade om det är en framstående avhandling eller inte. Den ledde emellertid till att hon blev biträdande professor (motsvarande docent) vid Lutheran School of Theology i Chicago.

Därifrån kallade man i Lunds stift 2007 henne tillbaka till att bli biskop. När det så 2013 var dags för val av ny ärkebiskop utsågs hon (de övriga biskoparna var bleka eller för unga i tjänsten för att utgöra alternativ). Antje har sedan utnyttjat sin position för att synas, i världskyrkliga sammanhang och i det offentliga. Hon har uppenbarligen haft övertygelsen om att kyrkan bäst betjänas av att ärkebiskopen blir lovordad av myndigheter och massmedia. Att visa omsorg om präster och församlingar har hon inte brytt sig om.

Antjes önskan om att stå i rampljuset syntes i samband med att biskopen i Visby avsattes efter att ha haft en älskarinna. Vid en presskonferens var det hon som presenterade det beslut som Ansvarsnämnden för biskopar hade fattat. Det var klart olämpligt – hon gjorde sig till talesperson för en domstol, som kunde få till uppgift att bedöma hennes egen tjänst.

Hon har gärna tagit emot beröm, men har svårt att ta emot kritik. När hon fick mindre smickrande omdömen på Twitter (som ju har visat sig vara en god plattform för aggressiva inlägg), stängde hon för en tid ner sitt konto. När Upsala Nya Tidning gjorde en avskedsintervju med henne, godkände hon den inte – i ett långt mejl till tidningen meddelade hon att intervjun inte visade hur framträdande hon är.

Antjes delvis reformerta bakgrund märks. Hon talar sällan om Jesus som vår Frälsare, han blir en förebild att inspireras av. Mest handlar det om vad vi som goda kristna skall göra. Och då ligger hon i fas med vad som allmänt gäller i dagens kultur och samhälle. Vid spektakulära ceremonier har hon bett samerna om ursäkt för hur de bemötts (vilket ställer frågan dels om det är kyrkans uppgift att be om ursäkt för vad staten gjort, dels om man i så fall skulle be om ursäkt, utan snarare be om förlåtelse).

Under sin tid som ärkebiskop har Antje Jackelén vigt samtliga biskopar utom två – Martin Modéus i Linköping och Åke Bonnier i Skara. Att det är Modéus som nu tillträder som ärkebiskop har viss betydelse för hur man bedömer frågan om apostolisk succession i Svenska kyrkan.

Om det kommer att bli stor skillnad med Martin, kan man vara tveksam om. Men det kan inte bli annat än bättre när det nu är slut med Antje i toppen.

(Citerade bibelord: Pred. 7:9)

3 nov. 2022

En gång botade Jesus en man som var född blind. I Johannesevangeliet skildras också vad som sedan hände. Vi får steg för steg följa en människas väg till tro på Herren Jesus. Det börjar med aningen att ”han är en profet”. När han får möta Jesus på nytt och får klart för sig vem han är, kommer bekännelsen att han tror på honom.

Samtidigt är det en skildring av en man som vägrar att anpassa sig efter vad som ’politiskt korrekt’, i det här fallet ’teologiskt korrekt’. Han hade blivit botad på en sabbat. Agerandet hade inneburit ett brott mot 3:e budet, som man tolkade som ett förbud mot allt arbete på sabbaten. Också de andra evangelierna redovisar att det hände vid flera tillfällen.

De laglydiga fariseerna meddelade då att han som hade botat mannen inte kunde vara från Gud. Det hade varit enklast för mannen att låta det vara så. Det viktiga var ju att han kunde se, att man hade synpunkter på undergöraren kunde väl göra detsamma. Men han drog sig inte undan, han hade fräckheten att ställa en motfråga: ”Hur kan en syndig människa göra sådana tecken?”

För att få sin teologiska uppfattning att gå ihop tänkte fariseerna att mannen kanske inte hade varit blind. Det hela kunde ha varit en bluff, som undergöraren arrangerat för att få uppmärksamhet. De vände sig till mannens föräldrar för att få reda på hur det förhöll sig. Dessa hade kanske erfarenhet av hur fariseerna brukade uppträda, för de bekräftade att var född blind, men valde i övrigt att hålla sig utanför: ”Fråga honom, han är gammal nog att svara för sig själv.”

Fariseerna kallade då till sig mannen på nytt. Deras hållning är klar, de har fattat sitt beslut: ”Vi vet att den mannen är en syndare.” Men den botade mannen viker inte ner sig: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men ett vet jag, att jag som var blind nu kan se.” Det blir en kontrollfråga. Vilket gäller: verkligheten eller det teologiskt korrekta? Makthavare vill inte att sådana frågor ställs. De vill inte att deras ideologiska beslut ifrågasätts.

När de så frågar honom hur det hela gick till, ställer han en fråga som avslöjar deras motiv: ”Vill ni också bli hans lärjungar?” Nej, de vill inte underordna sig någon, det är de som bestämmer. Ilskna kör de ut mannen. När de inte vet vem undergöraren är, vill de inte tillerkänna honom någon auktoritet. Han har inte kvalificerat sig för att få finnas med i deras kretsar.

Då påpekar den nu seende mannen en omständighet som de inte kan komma ifrån: ”Ni vet inte varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon! Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare.” Det finns en logisk lucka i deras resonemang: ”Om han inte var från Gud skulle han inte kunna göra någonting.” Men fariseerna gör tydligt att det de som bestämt är vad som gäller, tveksamhet om detta kan inte accepteras.

Skildringen av botande av den blindfödde mannen leder till frågan om vad som var teologiskt korrekt, vad som inte får ifrågasättas. När mannen gör det, betraktas han som en uppviglare. Vi känner igen det i många andra maktens sammanhang. Den som inte anpassar sig, är ovälkommen och marginaliseras. Ideologi, politisk eller kulturell likaväl som teologisk, har företräde.

Om nu mannen är ett exempel på hur man kan komma till tro, blir han också ett föredöme för hur man skall bemöta en hållning som tjänar dem som har makten.

Också det är en kristen kallelse: att våga ifrågasätta.

(Citerade bibelord: Joh. 9)

27 okt. 2022

I söndags, Tacksägelsedagen, tackade vi Gud för alla hans goda gåvor under det gångna året. I S:t Stefanus koinonia sjöng vi då några verser ur S:t Franciscus Solsång (förträffligt översatt av Olof Hartman).

Franciscus levde nära naturen, och har blivit ett föredöme för vård om djur och natur. I Solsången ser han världen som sin familj. Där finns moder jord. Solen, vinden och elden är hans bröder. Som systrar ser han månen, vattnet men också döden. Han nämner ingen fader, och kallar i originalet (inte med i översättningen) Gud för Herre. Men även om han inte säger det, är han naturligtvis medveten om att Jesus har uppenbarat att Gud är vår himmelske Fader.

Kanske kan det vara förvånade att Franciskus ser döden som en god syster. Paulus kallar ju döden för ”den siste fienden”. Det goda budskapet är att genom Jesu uppståndelse är döden ”uppslukad i seger”. I Hebreerbrevet möter vi motsvarande. Genom sin död har Jesus gjort Djävulen maktlös, för att ”befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv”.

Hos Jesus är det inte helt entydigt. Han säger att man skall ”frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna (platsen utanför Jerusalem där man brände sopor som en bild för dödsriket)”, men uppmanar också: ”Var inte rädda för dem som dödar kroppen och sedan inte kan göra mer.” Att kroppen dör verkar inte vara en totalkatastrof. I Uppenbarelseboken talas om ’den andra döden’ som den slutgiltiga, det finns tydligen en första död som är överkomlig.

Så kan också Paulus se döden som något som inte skrämmer: ”För mig är livet Kristus och döden en vinst.” I sin tro på den Uppståndne kan han säga att han har ”en längtan att bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre”. Motsvarande finns tidigare i den heliga historien. I sin plåga klagar Job över sin plåga och ”längtar efter döden utan att den kommer”.

Det är väl det här sista som Franciscus tar fasta på när han kallar döden för sin syster. Livet är inte utan sin möda. Ondskans furste har många medel att plåga oss med. Sjukdom kan bli outhärdlig, och finns inget hopp om bättring, kan man önska att döden kommer som en befriare.

Vi kan ha varit med om det med släktingar och vänner. Till slut blir döden välkommen, inte bara för den sjuke, utan också för närstående som har lidit av att inte längre kunna komma med hjälp. Det finns ’ond bråd död’, men det kan finnas en god död när livet inte har mer att ge. Då kan döden bli en befrielse också för dem som har fått sitt liv begränsat i sitt ansvar för en älskad medmänniska. (Det kan kännas själviskt att känna sig lättad, men man har ändå rätt att känna sig tacksam för den nya frihet som ges.)

Ibland säger vi lite omskrivande att någon har ’somnat in’. Det är egentligen en bra bild. När man är trött efter en lång dag, är det skönt att äntligen få gå och lägga sig. Vi kan se döden, när den kommer efter ett långt liv, på samma sätt. Livsdagen på jorden har nått sitt slut. Mörkret har sakta fallit. Det är dags att somna in. För oss kristna blir det ju inte en dödens sömn för alltid, uppståndelsens morgon väntar!

Så visst kan vi med S:t Franciskus få hälsa döden som vår syster.

(Citerade bibelord: 1 Kor. 15:26, 1 Kor. 15:54, Hebr. 2:14,15, Luk. 12:4,5, Upp. 20:6,14, Fil. 1:21,23; Sv.ps. 23)

13 okt. 2022

Mikaelidagen (liksom Tacksägelsedagen) tränger undan en av de vanliga söndagarna. I år var det den 16:e efter Trefaldighet som vi inte fick fira. Med utgångspunkt från det gamla evangeliet, om hur Jesus uppväckte en änkas son i Nain, är det en söndag som handlar om att Jesus ger nytt liv. Söndagen kallas ibland ’Påskdag om hösten’.

Den vanliga Påskdagen firar vi när det är vår. Ljuset har återvänt, och naturen får sakta liv på nytt efter vintern (om vi inte har tidig Påsk och utdragen vinter). Vi gläds över att livet till slut segrar. Det kan vara naturligt att tro att det kommer att bli så också efter döden.

Så tänker sig många att berättelsen om Jesu uppståndelse har kommit till för att beskriva den tanken. Vi är dock övertygade om att det inte handlar om en from myt, utan om en redogörelse av ett historiskt skeende. Jesus dog på ett kors på Golgata, men trovärdiga vittnen meddelade att hans grav var tom och att några av dem mötte Jesus levande igen.

Nu är det höst. Trädens löv gulnar och falla av. Många blommor har redan vissnat. Flyttfågelsträcken har pågått sedan länge. Det som gäller allt levande är på gång: livet är begränsat, allt kommer förr eller senare att dö.

När vi då en höstsöndag får budskapet om att Jesus är den som ger nytt liv, är det ett budskap som, i motsats till vid Påsktid, går emot det som händer i naturen. Utanför kyrkan lägger sig naturen till vila, inne i kyrkan får vi höra att Jesus återförde en människa till livet.

Evangelierna skildrar hur Jesus vid tre tillfällen uppväckte döda – änkans son i Nain, synagogföreståndaren Jairus dotter och Lasarus. Det var inte detsamma som när Jesus själv uppväcktes från de döda. Då var det liv i en helt ny kvalitet som framträdde, här fick några människor ett förlängt jordiskt liv. Men det visar ändå att Jesus är den som är starkare än döden.

Ibland försöker man förklara det som hände, med att de var skendöda. Men då underskattar man människors iakttagelseförmåga. När det gäller Lasarus noterade man dessutom att ”han luktar redan”. Är vårt problem inför det underfulla att vi gärna försöker finna ’naturliga’ förklaringar?

Om hösten tröstar vi oss med att det om några månader blir vår. Av den vissnade växten finns det en rot kvar, och den kommer att växa upp på nytt. Eller också har blomman visserligen dött, men den har spritt sina frön omkring sig, för nytt liv när den tiden kommer.

Något liknande sker inte när det gäller människor (och djur). Döden är slutet utan återvändo. Den som inte tror på Jesus, får nöja sig med tankar om att de barn man kan ha fått för arvet vidare. Men den enskilda människan får man ta farväl av.

När Paulus skall förklara den uppståndelse som Jesus ger, tar han bilden av ett frö som växer upp till nytt liv. (Han är naturligtvis inspirerad av att Jesus talade om sig som ett vetekorn som läggs i jorden och så bär rik frukt.) Det blir något nytt, och vackrare, men är ändå detsamma. Vi skall dock lägga märke till skillnaden mot det som sker i naturen. Där lämnar växten ifrån sig frön som kan växa upp, här är det människan själv som är fröet till sin uppståndelsekropp.

Hösten kan vara vacker. Det kan också en människas ålderdom vara (dessvärre inte allas). Men vintern kommer obevekligt.

Då, i hösttid, får vi i kyrkan budskapet att det i Jesus finns liv.

(Citerade bibelord: Luk. 7, Matt. 9, Joh. 11, 1 Kor. 15:42, Joh. 12:24)

6 okt. 2022

Det händer att vi tar oss vatten över huvudet, som det heter. Det är dumt, vi skulle ha förstått vår begränsning. Samtidigt är det avgörande viktigt för vårt liv att vi tar oss vatten över huvudet, eller snarare, får vatten över huvudet. För det verkliga livet, det som är mer än några år på jorden, är det nödvändigt att vi blir döpta.

För att vara kristen måste man vara döpt och tro på Kristus, detta i kyrkans och församlingens gemenskap, fastslår Katekesförklaringen. När dopet är så viktigt, blev det tidigt i kyrkan naturligt att kristna familjer lät döpa sina barn. Man kan fundera över om så skedde redan i biblisk tid. Vad hände i Filippi, när först Lydias familj och sedan fångvaktarens döptes?

Vatten det jordiska ting som används för dopet. Skapelsen används i frälsningens tjänst. Så kan den Gud göra, som inte bara bereder frälsning, utan som också är vår Skapare. Historien visar att människor gärna skiljer mellan kropp och ande, så är det ofta också i vår tid. Man vill bli befriad från ett ofullkomligt liv, dömt att gå förlorat. Det kristna budskapet är att det är möjligt att bli räddad, från den ondska som vi både drabbas av och medverkar till. Men livet i sig, både mitt eget lilla och det för mänskligheten gemensamma, skall nyskapas.

Vid ett dop, när vatten gjuts över huvudet på ett nyfött barn (som det ju oftast är), är det naturligt att se vatten som något gott. Man tvättar sig i vatten för att bli ren. De flesta föräldrar har väl inte mycket tankar om vad det kan vara för orent som tvättas bort. Men en högtidligare tvättning än i badbaljan därhemma, är en god grund för livet.

För att livet skall bestå är det nödvändigt med vatten. Så talar vi också om ’dopfunten’, ett ord som kommer från latinets ’fons’ som betyder ’källa’. Vid ett tillfälle inbjöd Jesus människor att komma till honom och dricka: ”… ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram.” (Det framgår inte klart vem ’han’ är, men det finns anledning att förstå det som att Jesus anknöt till ett profetord om Messias, och därmed talade om sig själv.)

En människa tillbringar sina första nio månader i vatten, i fostervattnet. Med dopvattnet blir det motsvarande, skapelse och frälsning följer samma mönster. Vi föds till det jordiska livet ur fostervatten, och till det eviga livet dopvatten. Dopfunten är moder kyrkans livmoder. (Altaret är hennes hjärta, därifrån pumpas blodet, Kristi blod i nattvarden, ut i kroppen.)

Men vatten är inte bara något gott. Med för mycket vatten blir det översvämning, och växtligheten spolas den bort i stället för att bevattnas. I för mycket vatten drunknar man. När Paulus talar om dopet, handlar det just om död. Genom dopet förenas vid med Kristus i hans död. Det som är dopets gåva är att det inte stannar med det. Vi förs också upp ur vattnet, förenas med Kristus i hans uppståndelse. Genom dopet föregriper vi den död som en gång skall komma och oskadliggör den, när vi får möta den tillsammans med den Uppståndne.

Att dopet innebär att symboliskt dränkas, men föras upp till nytt liv, blir tydligast vid ett dop med nedsänkning av hela kroppen. Nu sker dop vanligen genom att vatten gjuts över huvudet på dopkandidaten. Men därmed antyds att det är ett skeende där man har hamnat i så djupt vatten att man är på väg att drunkna.

För vår eviga framtid är det nödvändigt att vi tar oss vatten över huvudet.

(Citerade bibelord: Apg. 16:15,33, Joh. 7:38, Rom. 6)

29 sept. 2022

Under pandemin talade drottning Elisabeth till folket på de brittiska öarna. Eftersom reglerna om isolering var hårdare där än hos oss, tog hon upp det svåra med att vara ensam. Hon manade människor att härda ut. Det kommer att gå över. ”We will meet again – Vi kommer att mötas igen”, sade hon. Det var naturligtvis ett citat från Very Lynns älskade sång under Andra världskriget.

Nu är drottning Elisabeth död. Som vi vet talas det gärna om att ’mötas igen’, när någon dör (”Mor har sträckt ut handen, far har fattat den”). Man kan undra vad människor i allmänhet menar med det. Är det en trösterik tanke, dock utan konkret innehåll? Eller är det en rest av det kristna arvet som dröjer kvar, även om man inte riktigt tror det?

I sitt griftetal slutade ärkebiskopen av Canterbury med att återigen citera orden om att mötas igen. Men nu var det inte längre en sentimental fras att täcka den åtskillnad som döden ofrånkomligen för med sig. Nu handlade det om det kristna hoppet, grundat på gudomliga löften. Men då var det också kvalificerat, det gäller inte alla. ”Alla som följer drottnings exempel på förtröstan och tro på Gud, kan med henne säga: ’Vi kommer att mötas igen’.”

När vi deltar i begravningar blir vi ofta besvikna. Vi får inte höra mycket om vårt kristna hopp, det som vi har i Herren Jesus. Det blir mest minnesord över den bortgångne. Ritualens böner läses pliktskyldigast. Det skulle kunna vara vilken avskedsceremoni som helst.

Drottning Elisabeths begravning var uttalat kristen. Vi är dessvärre vana med att höra allmänt hållna bibelord om liv och (mest) död (”Människans dagar är som gräset … Vinden sveper fram över den och den är borta …”). I Westminster Abbey lästes centrala texter om vårt hopp i Kristus. Det var Paulus ord om att Kristus har uppstått, med utropet: ”Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!” Och det var ord från Jesu avskedstal, då han säger att han är ”vägen, sanningen och livet”, och att han ”går bort och bereder plats för er”.

Det blev naturligtvis särskilt meningsfullt, eftersom drottningen hade en djup kristen tro. Hon såg på sin uppgift som regent som en helig kallelse som Gud hade gett henne. Hon hade ju också vid kröningen smorts med olja som ett tecken på det, och till välsignelse för att fullfölja den.

Men vem det än är som begravs borde en kristen begravning alltid handla om Herren Jesus som den ende som till slut kan ge oss hopp. Det sägs gärna att en folkkyrka, inte minst vid begravningar, får möjligheter att möta många med evangelium. Det är tragiskt att man ofta inte tar tillfället i akt.

En begravning i vår kyrkas tradition slutar med enkla ord: ”Ge honom/henne den eviga friden, och låt ditt eviga ljus lysa för honom/henne.” Man kan vara avundsjuk på det utförligare överlämnande av den bortgångne i engelsk tradition:

”Vandra vidare, o kristna själ, från denna värld, i Gud Faderns, den Allsmäktiges, namn, som har skapat dig, i Jesu Kristi namn, den levande Gudens Son, som har lidit för dig, i den Helige Andes namn, som har utgjutits över dig och smort dig. I gemenskap med alla helgon, och med bistånd av änglarna och ärkeänglarna och hela den himmelska härskaran, må din lott denna dag bli frid och din boning vara i det himmelska Jerusalem.”

Att få mötas igen är mer än tröstefulla ord, det är är vårt fasta hopp genom Kristus.

(Citerade bibelord: Ps. 103:15,16, 1 Kor. 15:20-26,53-58, Joh. 14:1-9)

22 sept. 2022

Valet är nu genomfört och räknat. Det blir maktskifte. Med kommande söndag, med ’kristen enhet’ som tema, kan man notera att partierna till höger (vi betecknar dem ju fortfarande efter hur man satt i den franska nationalförsamlingen under revolutionen) har motsvarande problem. Kommer man att kunna samlas kring vad som förenar, eller kommer skillnaderna att göra det omöjligt?

De partier som nu skall sträva efter att samverka fick drygt 40 000 röster, av över 6 milj., fler än de andra fyra. En tunn majoritet får all makt. Demokratin har kommit att fungera på ett märkligt sätt. När valet är över, vidtar ett slags majoritetsdiktatur. Nästan halva folket ställs vid sidan av den yttersta makten. Om man inte tar hänsyn den stora minoriteten, kommer det med tiden att uppstå motsättningar som kan bli problematiska.

Valet gav det märkliga resultatet att Magdalena Anderssons parti blev större, men hon förlorade makten. Ulf Kristerssons parti däremot minskade, men han ser ut att blir statsminister.

Tre partier ökade, medan de fem andra minskade. Det lät inte riktigt så på valnatten. Alla hade genomfört en ’fantastisk’ valrörelse, och fått genomslag för sitt program. Ja, det är inte lätt att erkänna att man inte har lyckats eller gjort fel. En själasörjare vet – och det gör nog ni andra också – hur svårt det kan vara att erkänna att livet inte blev som det skulle ha blivit.

Men det är där det måste börja. Först måste man erkänna att man inte har levt så som Gud vill, att man har syndat. Det kan vara ganska svårt, det kräver att man sväljer sin stolthet. Men det är nödvändigt för en ärlig bekännelse. Det är också först när man erkänner sina felsteg, som man kan be om förlåtelse. Om man inte tar fullt ansvar, kan man bara be om ursäkt. (Jag noterar att Annie Lööf dock med anledning av partiets valresultat avgick efter några dagar.)

Sverigedemokraterna blev näst största parti. Sedan de kom in i riksdagen 2010, med 5,7 %, har de vuxit i varje val. Till att börja med ville inget parti veta av dem, och så handlar ju några fortfarande. Man kan undra om det är god demokratisk ordning. Att ogilla ett partis politik och kritisera den hör dit, men att ogilla ett parti och försöka isolera det? Det är ju trots allt ett betydande antal medborgare som har röstat på det. Demokrati betyder att varje röst räknas.

Sedan kan man konstatera att metoden inte har lett till önskat resultat. Försöken att hålla partiet borta har misslyckats, allt fler har röstat på det. Människor har protesterat mot försöken att negligera dem. Till slut har det ju också blivit så att man inte kan regera utan att ta hänsyn till en femtedel av invånarna.

Till saken hör att Sverigedemokraterna har siffror över riksandelen i nästan alla landsbygdskommuner, Gotland och några kommuner i Norrland utgör undantag. Det är endast i Storstockholm och landets större städer som andelen är lägre. Kan det tolkas på annat sätt än att människor på landsbygden känner sig bortglömda av den fina eliten i städerna? Avslöjas här motsättningar i samhället som är oroande?

Somliga medkristna har starka politisk övertygelser. För andra kan det göra detsamma vilket parti som har makten, det man önskar är politiker som tar ansvar för folkets framtid. Vi är också medvetna om att Gud kan bruka människor för sitt bästa, även om de själva inte inser det, vilket Bibeln ger många exempel på. Även om vi kan sakna kristen grund för samhällsbygget, vet vi att det finns ’goda hedningar’.

Vårt val är att lägga framtiden i Guds händer.

15 sept. 2022

Det händer dessvärre att människor försvinner. Då sätter polis och andra genast igång att försöka hitta den försvunne. Det är viktigt, för det kan handla om en olycka, om någon som behöver hjälp.

Sedan länge är det tydligt att Jesus har försvunnit från församlingar i Svenska kyrkan. Den tidskrift jag har fått från församlingen där jag bor, är ytterligare ett tecken på det. På 28 A5-sidor förekommer Jesus endast på ett par ställen i en ordlista över ’kyrkiska’. Också den Helige Ande lyser med sin frånvaro.

I god kyrklig tradition – såväl katolsk och evangelisk som frikyrklig – är gudstjänsten ett möte med Herren Jesus. Han talar till oss genom evangeliet, förberett genom frälsningshistorien och profetiorna (läsningen ur Gamla testamentet), och förklarat i de apostoliska breven (episteln). Och mässan är ett möte med honom, när han kommer i nattvardens bröd och vin, som blir hans kropp och blod.

I församlingsbladet finns en beskrivning av gudstjänsten utan att Jesus eller Anden nämns. Det är nästan så att man tycker att det är ett konststycke att kunna göra det. Inriktningen är inte vad Gud gör, utan vad vi människor gör: ”Gudstjänsten är en sammankomst där människor söker Guds ansikte och samtidigt ett ställe där Gud blir synlig mellan människorna som är där.” Herren Jesus som vill komma oss till mötes i Ord och sakrament är försvunnen.

Inte blir det bättre när nattvarden beskrivs: ”Den heliga gemenskapen när man går fram till nattvardsbordet, vetskapen att alla är lika inför Gud, att alla får samma grej.” Återigen ställs vad vi människor gör och tänker centrum. Mässan utrycker och formar mänsklig gemenskap. Inget sägs om vad Gud ger, inget om den gemenskap med Gud som sakramentet ger.

Det har dock inte helt lyckats att bli av med Jesus, när en ordlista över ’kyrkiska’ skall sammanställas. Där sägs, vilket ju är ett sakligt konstaterande, att evangelium ”är texter om vad Jesus sa och gjorde”. Men att evangelium är ett budskap som kan nå in i en människas hjärta och förvandla hennes liv, tycks man inte räkna med.

Om skildringen av nattvarden inte lyfte från det mänskliga planet, sägs här plötsligt något annat: ”I nattvarden får man del av Guds gåvor, Jesu kropp och blod, i brödet (oblaten) och vinet.” Så är det, men varför finns inte ett eko av det med i beskrivningen av gudstjänsten? Och krävs inte någon förklaring av nattvardens djupaste innebörd? Man får en känsla att det här sägs utan tanke på att det faktiskt betyder någonting.

Något som gör Jesus sällskap i att försvinna är synden. Prästen som skriver om gudstjänsten noterar att vi i början av den ”lämnar det som är svårt i våra liv så att vi kan gå vidare”. Dessbättre låter han församlingens diakonissa komma till tals, och hon tycks räkna med att synd är en realitet: ”Efter gudstjänsten kan jag börja den nya veckan, upprättad och redo. Jag har bett om förlåtelse och jag har blivit förlåten.” Hon säger vad prästen borde ha sagt!

Om församlingens verksamhet skriver kyrkoherden: ”I församlingen erbjuder vi flera möjligheter till eftertanke, påfyllning, livsfördjupning och kreativitet.” Kyrkan blir som vilken ideell organisation som helst. Varför skall man gå just till församlingen för det här?

Om inte Jesus finns med blir det inte mycket till kristen församling längre. Det blir mest terapi av det. Kommer människor kanske, inte minst i tider av ekonomisk åtstramning, att tycka att det blir för dyrt att tillhöra kyrkan, när den inte gör annat än många andra?

Vill de att kyrkan skall bli av betydelse, måste de börja leta efter och finna den försvunne Jesus.

8 sept. 2022