Alla inlägg av Lars

Rättfärdigt krig?

Kriget i Ukraina fortsätter. Det är tydligt att Ryssland inte har varit så framgångsrik som man befarat. Det betyder dessvärre att kriget kan bli långdraget. Vi hade tänkt oss att människan blivit klok nog att inse att våld aldrig löser några problem. Men när verkligheten är sådan att om någon kan bli ilsken och slå någon på käften, så kommer också grupper och länder att gripa till våld för att hävda sig. Kravaller och krig hör med till den verklighet vi lever i.

Våld är inget kristet ideal. Tvärtom är det ju så att Jesus kallar sina lärjungar att leva i och verka för fred. ”Saliga är de som skapar frid”, sade han i sin Bergspredikan, eller ”som håller fred”, som det också kan översättas. Och han manade: ”Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom.” Fast eftersom det då handlar om ett slag med baksidan av handen, handlar det mer om att tåla skymf än våld (ett slag att skada hamnar ju på vänstra kinden i de högerhäntas värld).

Vi kan dock lägga märke till att en rad goda soldater, trots att de tjänade ockupationsmakten, uppmärksammas i evangelierna. Markus noterar att en officer var den förste som anade hemligheten med Jesus, när han vid Jesu död sade: ”Den mannen var verkligen Guds Son!” Det var en officer som kom till Jesus med bön om hjälp för sin sjuke tjänare och litade på Jesu ord (i Joh. beskrivs han dock som en ämbetsman som ber om hjälp för sin son). Och det var en officer, Cornelius i Caesarea, som blev den förste icke-juden som kom till tro på Jesus och döptes.

Men också kristna har tvingats inse att våld som inte möter motstånd, tenderar att leda till mera våld. Den som har tagit makten, gör allt för att behålla den. Under tider då soldater ofta användes för att förfölja de kristna, var det inte tillåtet för dem att vara soldater. Men våldet försvann ju inte, så även kristna härskare kunde bli tvungna att ta till våld.

Det utvecklades då tankar om ’rättfärdigt krig’. Augustinus lade grunden, och det fördes vidare av andra. Det finns tillfällen då våld kan behövas för att avvisa värre våld. För att ett krig skall anses vara rättfärdigt, måste ett antal kriterier uppfyllas. Det är först att det i någon mening måste vara ett försvarskrig. (Putin ansluter fräckt till detta, då han menar att NATO genom Ukraina var på väg att angripa Ryssland!) Sedan skall kriget ledas av legitim myndighet. Och det skall föras så att oskyldiga människor om möjligt inte utsätts för våldshandlingar.

Tankarna om hur krig skall kunna föras utan mer våld än nödvändigt sammanfördes för så där hundra år sedan i Genèvekonventionerna. I dem betonas att civilbefolkning inte får utsättas för krigshandlingar, att kulturminnen inte får förstöras, att sårade skall vårdas också om de tillhör fiendemakten, att fångar skall behandlas väl. Numera är även personminor förbjudna (med den konventionen har Ryssland inte anslutit sig till), eftersom de kan bli liggande kvar efter kriget och skada oskyldiga under lång tid.

I en värld där ondskans furste agerar, kan vi inte undvika våld och krig. Utgångspunkten för vårt handlande är att försöka undvika att det blir värre. Vi kan då acceptera att Sverige tillhör de länder som sänder vapen till Ukraina. Vi bygger ut vår försvarsmakt. Frågan om att tillhöra NATO är ingen moralisk fråga, utan en politisk, där vi kan ha olika synpunkter.

Om det nu nödvändigtvis skall vara krig, skall det vara rättfärdigt.

(Citerade bibelord: Matt. 5:9, Matt. 5:39, Mark. 15:39, Matt. 8:5, Joh. 4:46, Apg. 10)

10 maj 2022

Lögnens fader

Vid ett tillfälle då Jesus blev ifrågasatt kallade han djävulen för Lögnens fader. Om honom sade han: ”Han har varit en mördare från första början, och han står utanför sanningen därför att någon sanning inte finns i honom.” Just nu ser vi Lögnens fader helt frisläppt för sitt verk. Det är ju en rad lögner som gett anledning till kriget i Ukraina.

Vi ser att det finns onda människor ibland oss. I mänsklighetens historia har många spritt elände och död omkring sig. Dessbättre finns det också goda människor som gör livets mödor lättare att bära. Man kan fundera över om människan i grunden är god eller ond.

I en sekulariserad tid kommer man inte längre än så. Men vi kristna frågar oss: Vem är det som inspirerar en människa, under vems ledning står hon? Så anger evangeliet varför Judas Isakariot blev förrädare: ”Djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus.” Inte heller Jesus ställer sig ensam i sitt verk. Han har kommit, inte ”för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.”

Det märkliga är att det är lättare att komma undan med stora lögner än med små (som människor har lättare att kontrollera). Det är också så att om en lögn som ständigt upprepas, kan den till slut komma att uppfattas som sanning. Problemet när man kommer med osanning, är att man måste ha gott minne. Man måste minnas vilka lögner man kom med. Och vanligen måste man täcka över sin första lögn med ytterligare lögner.

Det finns en gammal insikt: Man kan bedra alla för en viss tid, och man kan bedra somliga hela tiden. Men man kan aldrig bedra alla för alltid. Sanningen kommer förr eller senare fram. I en rysk utredning om Tjernobyl (naturligtvis tillkommen efter Sovjetunionens fall) konstateras: ”Sanningen bryr sig inte om våra regeringar, ideologier eller religioner. Den kommer alltid att finnas där, i ständig väntan.”

Det är med sanning och lögn som med ljus och mörker. Liksom ett ljus, hur litet det än är, tränger undan mörker, så segrar alltid sanningen. Det kan ta sin tid, men till slut står sanningen som segrare. Sambandet erkänns i bönen i 43:e psalmen: ”Sänd ditt ljus och din sanning.”

När Pilatus, med sin erfarenhet av makt, kände igen något liknade i Jesus, sade Jesus att han hade ”kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen”. Det är klart att ’sanning’ här handlar om mycket mer än enkla jordiska fakta. Men också de hör med. Med Jesus har Lögnens fader blivit besegrad.

Naturligtvis skall de som har tillskansat sig makten i Kreml (och för den delen i ryska patriarkatet) skall ställas till ansvar för vad de har gjort. De har valt sin väg. Och det är väl så att de har lyssnat till Lögnens fader så intensivt, att de nu själva tror på de lögner de kommer med. Vi andra ser verkligheten. Mer än i något tidigare krig får vi omedelbart och fortlöpande bilder av vad som händer, när många har mobiltelefoner att fotografera med, och kan sända sina vittnesbörd vidare.

Samtidigt börjar en annan sanning göra sig påmind: jordisk makt har sina gränser. Det har visat sig att den ryska krigsmakten inte alls är så oövervinnerlig som Putin trodde, och som vi befarade. Men än har vi uppenbarligen lång tid framför oss, då våldet får härja. Naturligtvis är våra böner med de arma medmänniskor som oskyldigt drabbas till hem och liv, och vi kommer dem till hjälp.

Lögnens fader kommer att bli förlorare.

(Citerade bibelord: Joh. 8:44, Joh. 13:2, Joh. 6:38, Joh. 18:37, Ps. 43:3)

3 maj 2022

Och Tomas var med

Vi känner till det som hände med Tomas. Han var lärjungen som tvivlade. Vi blir berörda av hans öde. Nu för tiden anses det ju vara förträffligt att tvivla. Man skall inte ta saker för givet, bara för att någon påstår att det är så.

Nu tvivlade Tomas inte så där i allmänhet. Han hade visat stor tilltro till Jesus. När Jesus fick höra att Lasarus hade dött, bestämda han sig för att bege sig till Jerusalem. Tydligen var man lite orolig för det i lärjungaskaran. Men Tomas sade: ”Låt oss gå, vi också, och dö tillsammans med honom.” Nu fick han höra att Jesus på söndagskvällen hade kommit till lärjungarna. Det var för stort och svårt att tro. Han ville veta själv.

Men han drog sig inte undan den gemenskap som hade betytt så mycket för honom. Nästa söndagskväll var han med i kretsen. På nytt kom Jesus till dem. Tomas fick se honom och kunde med egna ögon konstatera att det verkligen var som man hade sagt: Jesus var uppstånden.

Sedan dess har söndagen haft en särskild betydelse för de kristna. Judarna hade, och har, sin sabbat på veckans sista dag. Veckans möda avslutas med en vilodag. Nu blev i stället veckans första dag den välsignade dagen (Att våra almanackor numera är formade så att söndagen blir veckans sista dag, är ett sekulariserat påfund.) Vi ser framåt, Jesu uppståndelse ger oss frimodighet att möta en okänd morgondag.

I Katekesen anges: ”Jag kallas kristen eftersom jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi kyrka och med församlingen tror och bekänner att han är min Frälsare och Saliggörare.” Vi lägger vanligtvis tonvikten vid det där med att tro. Men det som hände med Tomas visar att det också är viktigt att det sker ”med församlingen”.

Visst väljer Herren Jesus olika sätt att möta oss människor. En gång mötte han två lärjungar på vandring till Emmaus. Och när några av apostlarna hade återvänt hem och fortsatt sitt liv som fiskare, stod Jesus på stranden. Men vanligen möter han oss, när vi på söndagen är samlade i församlingens gemenskap.

Det är där vi hör hans röst, när evangeliet läses. Det är där han möter oss i nattvarden. Han kommer inte längre i mänsklig gestalt, men är kroppsligen närvarande i mässans bröd och vin. Det blir då ’eukaristi’, tacksägelse, och inneslutna i trons gemenskap får vi fördjupa vår tro.

Med jämna mellanrum diskuteras om det är nödvändigt för en kristen att delta i söndagens gudstjänst. I vardagen, i ett sekulariserat samhälle, överväldigas vi av ett brus som försvårar vår tro. Man känner sig lätt ensam som kristen. Det blir något annat på söndagen, då får vi vara tillsammans med andra kristna. Vi får möjlighet att gemensamt säga: ”Vi tror …”

Det finns kristna som har valt att komma undan den sekulariserade samtiden och i andligt avseende blivit eremiter, för att slippa få tron störd. De flesta av oss har inte sådan andlig styrka. Det hade man förresten inte heller i gången tid. Utvecklingen blev att eremiterna samlades för att leva i den gemenskap som ett kloster kunde ge.

Vi vanliga kristna lever i världen. Av Jesus har vi fått maningen att leva i världen men inte tillhöra världen. Vi är ett slags pilgrimer på väg mot vårt himmelska hemland. Vi behöver stödet och inspirationen av våra medkristna. Vi får det främst i söndagens gudstjänst. Därför är det grundläggande för vår tro att vi är med, när det är dags för söndagens gudstjänst.

Lika väl som Katekesens beskrivning gäller: ”Jag kallas kristen därför att jag varje söndag går i kyrkan.”

(Citerade bibelord: Joh. 11:16, Joh. 20:26, Luk. 24:14,31, Joh. 21:4. Joh. 17:15-16, Fil. 3:20)

26 april 2022

Dess namn är Jesus

”Livet segrade!” Det är Påskens budskap får vi ofta höra. Det låter sig naturligtvis sägas. Livet är en företeelse med inneboende kraft, i motsats till döden. Det som lever kan döda, som vi nu tvingas konstatera i Ukraina. Men det som är dött kan inte göra levande. Ja, det skall då vara gödsel – det gör ju att det växer bättre.

I Bibeln beskriver ofta ’livet’ som något som kan förändra tillvaron. Vi kan läsa om Livets träd, om Livets bok, om Livets bröd, om Livets ord. Det kan talas om det bräckliga jordiska livet med dess bekymmer, men vi får också budskapet om det eviga livet, som Gud har i beredskap åt de sina.

Det är klart att vår jord på ett unikt sätt präglas av att där finns liv. Och efter vad vi vet är det bara på vår planet det finns. Vetenskapsmännen letar efter liv på andra ställen i vårt solsystem och i universum. Det är naturligtvis fullt möjligt att det finns, men ännu har ingen funnit det.

Det finns kraft i livet, men kan det ändå vara aktivt så att man kan säga att livet segrar? Måste man inte gå tillbaka till vad som är livets källa? Liv är inte något i sig själv, det kommer från Gud.

Vi utgår från att Gud i sin skapelse lät det vara något särskilt med vår jord. När han en gång sade: ”Varde ljus”, så gällde det skapelsen i dess helhet. Men det som Bibeln sedan beskriver avser vår jord. Det var om den Gud sade: ”Jorden ska frambringa grönska”, och därefter: ”Vattnet skall vimla av levande varelser”, och sedan följde andra djur och till slut människor.

Men livet är ändå inte en företeelse som sedan det skapades har kraft i sig själv. I den bild av en värld fylld av liv som 104:e psalmen ger, anges tydligt vad det beror på: ”Du sänder din Ande, då skapas de och du förnyar jordens ansikte.” Bibeln ger då också många uttryck för det som är vår ofrånkomliga erfarenhet: livet är inte beständigt, förr eller senare upphör det. När människan vände sig bort från Gud, från honom som ger liv, var det bara en tidsfråga innan hon skulle dö: ”Jord är du, och jord ska du åter bli.” Om inte Gud ständigt uppehöll livet genom sin Ande, skulle det inte bestå.

Nu försöker vi finna tröst i att livet går vidare, även om döden gör slut på det enskilda livet. ”Släkten följa släktens gång”, sjunger vi gärna vid begravningar, och kan trots sorgen mena att ”Härlig är jorden”. Men vad som finns kvar av en älskad och värderad medmänniska är trots allt bara en grav.

Vi firar Påsk när det är vår. Budskapet att Jesus fick liv igen, sammanfaller med att naturen vaknar till liv efter vintern. Särskilt påtagligt blir det för oss som bor långt norrut i världen. ”Likt vårdagssol i morgonglöd, gick Jesus fram ur natt och död”, diktade Grundtvig. Redan på 700-talet sjöng Johannes av Damaskus: ”Som en sol stod Kristus upp … Året vänder nu mot ljus”. Men naturen har ju inte varit död, den har legat i vinterdvala. Om än naturen och nåden sammanfaller vid Påsktid, så är det skillnad på liv och liv.

Att säga ”livet segrade” är därför otillräckligt för att uttrycka Påskens budskap. Det krävdes att någon förde det till seger. Utan ”livets furste”, som Petrus kallade honom, skulle det inte döden ha blivit övervunnen.

Därför sjunger vi: ”Livet vann, dess namn är Jesus.”

(Citerade bibelord: 1 Mos. 2:9 m-fl., Upp. 3:5 m.fl., Joh. 6:35, 1 Joh. 1:1 m.fl., Luk. 8:14, Joh. 17:3, Ps. 36:10, 1 Mos. 1, Ps. 104:30, 1 Mos. 3:19, Apg. 3:15; Sv.ps. 297, 198, 470, 153)

19 april 2022

Annandag Påsk

Annandag Påsk – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                   465:1-4, 469:1-4, 153:-, 152:-

Det finns några dagar på kyrkoåret där det som dagen vill föra i åminnelse, är så tydligt att en eller flera texter alltid skall läsas. Så är det t.ex. på Juldagen och Kyndelsmässodagen. Ibland finns den viktiga händelsen bara skildrad i ett av evangelierna.

Så är det också idag. Vår kyrka har i sin tradition menat att Annandag Påsk helt skall präglas av skildringen av hur Jesus visade sig levande för lärjungarna som var på vandring till Emmaus. Det finns skäl för det, men samtidigt kan man undra varför man har valt att göra så.

Påskdagen ger oss budskapet att den grav där Jesus lades på Långfredagskvällen var tom. Det var inget entydigt budskap: det kunde finnas olika förklaringar till det. Det som bekräftade att Jesus verkligen hade uppstått från de döda, var att han levande mötte sina lärjungar.

Det blev också ett viktigt inslag i förkunnelsen. När Petrus predikade för officeren Cornelius, den förste icke-juden som blev kristen, sade han om Jesus att ”Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig – inte för hela folket utan för de vittnen som Gud i förväg hade utvalt, för oss som åt och drack med honom efter att han uppstått från de döda”. Samma sak lyfte Paulus fram vid en predikan under sin första missionsresa: ”Gud uppväckte honom från de döda, och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.”

Evangelierna har bevarat flera tillfällen då Jesus visade sig för sina lärjungar. Andra av de skildringarna kommer på söndag. Man hade kunnat läsa andra de olika årgångarna idag på Annandagen. Jag skall återkomma till det, men nu först ta upp det tillfälle som alltså har kommit att betraktas som särskilt viktig.

Det finns alltså anledning till det. Det som hände på vägen till Emmaus på eftermiddagen och kvällen den första Påskdagen, visar inte bara att Jesus mötte sina lärjungar, utan också vad som ledde till att de kände igen honom.

Ett gemensamt drag i flera av skildringarna är att de som Jesus mötte, först inte kände igen honom. Det är ett viktigt tecken på att lärjungarna inte, som man ibland tänker sig, tog undan Jesu kropp för att sedan påstå att han hade uppstått. Tanken på att någon skulle kunna uppstå från de döda var så totalt omöjlig att de inte kunde tänka sig att det var Jesus som mötte dem. På flera ställen anger också evangelierna att när Jesus hade sagt att han skulle uppstå, så hade de inte förstått vad han talade om.

Det som gör skildringen av vandringen till Emmaus så betydelsefull, är att den redovisar hur lärjungarna bereddes för att känna igen Jesus. På vandring slog en man följe med dem. De blev förvånade över att han inte visste vad som hänt, och berättade det. De berättade också att kvinnor hade funnit hans grav tom, och det hade gjort dem uppskakade. När andra hade kommit dit och sedan sagt att de inte hade sett Jesus, så hade de nog menat att de inte hade sett den döda kroppen någonstans.

Jesus ger dem då en mild förebråelse: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt?” Och så ”med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna”. En god bit av vandringen blev ett bibelstudium. Det är tydligt att de var fascinerade, de skulle ju efteråt säga: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” Men ändå hade inte polletten trillat ner.

När de var framme i Emmaus, hade det blivit kväll. Då gjorde de något som var avgörande viktigt. De var så påverkade av det bibliska budskapet de hade påmints om, att de insåg att man inte kunde lämna en god man ensam i mörkret. Man skall visa omsorg om sina medmänniskor, och så inbjöd de honom att stanna kvar hos dem över natten. Hade de inte tagit till sig det bibliska budskapet om kärlek till sin nästa, skulle mannen ha försvunnit okänd.

Vid kvällsmåltiden, ’nattvarden’ med gammalt språk, hade mannen tydligen med självklarhet tagit husfaderns plats och, som alltid när det var lite högtidligt, inlett med att under bön bryta ett bröd som de delade. Då föll polletten ner! Männen var inte några av apostlarna, men som lärjungar hade de väl varit med vid tillfällen då Jesus hade samlat lärjungar till måltid. De kom ihåg hur det hade varit, och kände igen honom.

Det som gör den här skildringen så viktig, är att den ger ett mönster som vi upprepar varje mässa. Först har vi en del, då vi lyssnar till det bibliska budskapet, och får det något utlagt i en predikan. Sedan kommer själva nattvardsmässan. Det är den här kombinationen som leder till tro och som fördjupar vår tro på Herren Jesus.

Båda delarna av gudstjänsten behövs. Utan det förberedande lyssnande till Guds Ord, blir nattvarden just inte mer än ett uttryck för mänsklig gemenskap. Utan mässan blir bibelstudium något som ofta inte för längre än till allmän religiös fördjupning. Det för inte riktigt fram till Jesus, och till tro på honom. Vi ser ju också hur man i dagens kyrka bedriver from verksamhet, man där Jesus kan bli påtagligt frånvarande.

Hur det gick till när Emmausvandrarna till slut kände igen den Uppståndne är alltså en ytterst viktig del av evangeliet, eftersom det upprepas när vi firar mässa. Det är så vi allt tydligare leds till tro på vår uppståndne Herre.

Men den här koncentrationen på Emmaushändelsen, gör att andra viktiga skildringar av mötet med Uppståndne kommer i skymundan. Vi har den här årgången angivet som sidotext hur det gick till när Maria Magdalena förstod att Jesus hade uppstått. Jag skall, som jag förutskickade, avsluta dagens predikan med att stanna inför den.

Vi hörde i Ev. igår att Maria Magdalena var den första att komma till graven och upptäcka att den var tom. Änglar hade mött henne och sänt henne att berätta det för apostlarna. Av det här har hon fått hederstiteln ’Apostlarnas apostel”, ’apostel’ här i grundbetydelsen ’sändebud’.

Jag skall nu läsa vad som sedan hände, enligt vad som skildras i Joh.:

”Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: “Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: “De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: “Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: “Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: “Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: “Rabbouni!” ¨(det är hebreiska och betyder Mästare). Jesus sade: “Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min Fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min Fader och er Fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.”

Det är rörande skildring. Jesus hade botat Maria från Magdala från något slags mental sjukdom, berättar Luk. Hon höll sig sedan troget till honom. Hon var en av kvinnorna vid Jesu kors.

Nu var han som hade gett hennes liv mening död. Nu har hon inte ens en grav att sörja vid. När hon inte kan tro annat än att graven är tom därför att kroppen har flyttats, frågar hon mannen där i trädgården, om han vet något.

När han säger hennes namn, känner hon igen rösten som en gång trängde igenom mentalsjukdomens dimmor, förstår att han trots allt lever. Mönstret här blir att vi behöver höra Jesus nämna vårt namn för att komma till tro på honom. Som skedde igår, påminns vi om vårt dop. På Jesu vägnar nämnde då prästen högtidligt vårt namn. Den Uppståndne vet vem jag är, och inbjuder mig då att tro på honom!

Påskdagen

Påskdagen – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                                      146:1-3, 147:-, 464, 149:-, 151:-

Ingen kan ta miste på att det är skillnad på vår gudstjänst idag mot i fredags. Det gäller den liturgiska utformningen: i fredags inga ljus, ingen orgelmusik, svart färg, avskalat och naket. Det är ju något helt annat idag! Så är också vår sinnesstämning annorlunda. I fredags var det sorg och eftertänksamhet, idag är det glädje och frimodighet som fyller oss.

Det har naturligtvis att göra med vad det är som åminnelsen gäller. I fredags hade vi korset i centrum, så påtagligt att vi hälsade det och rörde vid det. Idag står ett ljus i centrum, det påskljus som vi ännu ett år har tänt. Då handlade det om död, idag om liv. Vi ser Herren Jesus förändrad. Då följde vi honom in i hans död, hur han hade kommit för att vara med oss människor i ända in i livets ofrånkomliga slut. Idag hälsar vi honom som den Uppståndne, som har kommit för att vi skall få vara med honom i en nyskapad verklighet.

Det är naturligt att vi mest lägger märke till det som skiljer de två helgdagarna åt. Men vi skall inte glömma bort att de två dagarna hör ihop. Utan Långfredag ingen Påskdag, Jesus hade inte kunnat träda fram som den Uppståndne, om han inte hade dött och blivit begraven. Och utan Påskdagen blir Långfredagen en dag av förstämd sorg utan hopp.

Egentligen är det enda, sammanhållen högtid vi firar. Begreppet Påsk täcker båda dagarna, eller om vi skall vara noga med vår räkning, alla tre dagarna. Förhållandevis länge firade kyrkan Påsk bara en dag. Kvällen före den första fullmånen efter vårdagjämningen samlades judarna till sitt påskfirande och de kristna till sitt. Hela påskdramat från Jesu död till hans uppståndelse, från mörker till ljus, gavs plats gudstjänsten den natten.

I mycket berodde det naturligtvis på att de levde i ett hedniskt samhälle. De hade inte ledighet att hålla gudstjänst flera dagar i rad. Vi kan ju konstatera att det nu har blivit tvärt om: i det samhälle som på nytt i mycket är hedniskt, behåller man mer än gärna de dagar som kyrkan har gjort till röda dagar, även om inte bryr sig om anledningen till att de är helgdagar.

När kristen tro blev tillåten, och kyrkan kunde påverka samhällslivet, började man fira Påsk samstämt med den tid dramat verkligen hade tagit. Så blev det en stor nattvardsgång på Skärtorsdagskvällen, samling kring korset på Långfredagen och gudstjänster på Påsknatten och dagarna därefter inriktade på uppståndelsen. Särskilt påtagligt blev det i Jerusalem, där allt hade hänt.

Det är den ordningen för Påskens firande som vi med tacksamhet behåller. Det blir då ofrånkomligt att det blir olika vilken av dagarna som berör mest. Så är det för den enskilde. Livet har inte kommit att ta lika form för alla. Det kan ha blivit så att det som djupast berör är att Jesus delar det mänskliga ödet att dö. Att fira Långfredag blir till stor tröst. För andra blir det viktigast att få budskapet om det hopp som Jesu uppståndelse ger.

Men också så som världen ser ut blir det olika tonvikt på dagarna. Det här året har vi tvingats att fira Påsk med Långfredagen i centrum. Det som en gång skedde upprepas. På lögnaktiga grunder dömdes Jesus, fast oskyldig, till döden. I ett land, inte långt borta, har han som är Lögnens fader gett anledningar till krig, och oskyldiga människor drabbas. Det har varit viktigt för oss att påminna oss att Gud genom Jesus finns med oss när det är mer död än liv som råder.

Men om vi inte hade fått fortsätta vårt påskfirande med Påskdagens budskap om Jesus seger över döden, skulle den tröst Långfredagen ger vara utan djup. Det är klart att det är gott att inte vara ensam i sorgen, men om inget annat kan erbjudas, så blir det ändå inte mycket till förblivande tröst.

Det som ger budskapet om att Jesus delar det mänskliga ödet att lida och död dess kraft, är att det inte slutar med det. Han är inte bara den som leder oss genom lidande och död, utan också ut ur det. Om Långfredagen realistiskt har tecknat vår jordiska verklighet, så får vi nu på Påskdagen budskapet om att det också finns en himmelsk verklighet. Herren Jesus är den som dog, men nu den som kommer med liv och betygar att det kan bli vår nya verklighet.

Så har vi ännu ett år fått budskapet att Jesus har låtit profetian vi hörde som GT-läsning gå i uppfyllelse: ”Han skall utplåna döden för alltid. Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på jorden.” Det var vad Paulus, som vi hörde i NT-läsningen, proklamerade under sin första missionsresa: ”Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå.”

Nog för att det är ett evangelium, ett gott budskap, att Jesus finns vid vår sida in i döden. Men det får sin mening först med det verkliga evangeliet att Jesus har brutit dödens makt och lämnat sin grav tom. Det som vi annars inte kan se som något annat än en plats för slutförvaring, har visat sig vara en drivbänk för det nya och egentliga livet. Han hade jämställt sitt liv med ett vetekorn som om det ”inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör bär det rik frukt.” När de första apostlarna kom till graven såg de där bara de linnebindlar som hans döda kropp hade svepts in i. Skalet låg kvar, men vetekornets kärna hade vuxit till nytt liv.

Långfredagen påminde oss om det som Paulus skriver till sina medkristna i Korint: ”Liksom Kristi lidanden flödar över oss, så överflödar också genom Kristus den tröst vi får.” Nog för att det är stort, men än större är att han nu, i den uppenbarelse som Johannes fick, möter oss med uppmaningen: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet.”

Det här en verklighet, som inte bara förkunnas för oss, utan som kroppsligt har etablerats på oss. Vår gudstjänst inleddes också med att vi påmindes om vårt dop. Och vi förnyade våra doplöften, bekräftade att vi vill att den gemenskap med den Uppståndne som vi genom dopet har förts in i, skall vara det som är vår livsgrund. Mer än tröst i dödens värld har vi fått det hopp som bara den uppståndne Herren Jesus kan ge oss. De heliga tre dagarna börjar med Långfredagen men fullföljs med Påskdagen!

Långfredagen

Långfredagen – 2022  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
140:-, 142:- [449:1-2, 144:1-2, 239:3] 145:-, 456:-, 460:-

Det kristna tecknet är ett kors. Det är en beskrivning av hur Gud möter oss människor, på ett sätt som skiljer sig från annan tro. Det anger att Herren Jesus påtagligt visar att vår himmelske Fader kommer till oss, särskilt när livet är som värst.

Vi har nu några veckor, på nytt, tvingas vi dessvärre säga, fått bevittna hur grymt livet kan bli, med krig i ett land inte långt borta. Vi ställer oss naturligtvis frågor om varför människor begår onda handlingar, vare sig det är de som ger order eller de som utför dem. Är det så förfärande att det goda livet bara är fernissa över människans benägenhet att vara ond?

Världens barn har svårt att hantera den frågan. Man tänker sig en utveckling som går alltmer mot det goda. Man försöker glömma bort att verkligheten inte är så enkel. Nu har vi krig i Ukraina, av anledningar som inte präglas av god vilja. I Syrien är det ännu inte fred. För inte så länge sedan hände förfärliga saker i Bosnien. Vi har flyktingar som tvingas ta stora risker, och alla överlever inte. På våra gator skjuts ungdomar till döds. En liten olyckan blir inte så liten för den drabbade och dem som står närmast. Cancern drabbar oförklarligt i alltför tidig ålder. Det är lätt att göra listan längre.

I det här utmärker vi kristna oss som realister. Vi tror inte att svaret på de avgörande frågorna är att se det onda som beklagliga undantag. Vi inser att det inte är något annat att vänta än att onda saker händer. Det är det normala i vår värld. Livet är ofrånkomligt märkt av sjukdom och lidande, av olyckor och skador, av förstörelse och död.

Men vi tror inte att ondska kan förklaras som brist på godhet. Vi tror inte heller att man kommer någonstans med funderingar om människan innerst är ond eller god. Vi har förstått att det finns en Ondskans furste, ”den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen”, som han beskrivs i Upp. Som ’lögnens fader’ beskriver Jesus honom.

Med det beskriver vi det jordiska livet som ett slagfält mellan Gud och hans förfärande motståndare. Människans öde är att hon låter oss lockas med av Ondskans furste och utnyttjas av honom, men då löper den risken att till slut själv drabbas av hans onda välde. Man skall inte räkna med att få tack när man gör sig till Den ondes medarbetare.

När vi nu är samlade runt ett kors, där vi ser Jesus hänga, får vi budskapet att Gud är så bekymrad över att vi människor drabbas av ondska och lidande, att han själv går in i det. Så hörde vi också i Ep. Jesus beskrivas som den som inte ”är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi”, dock med tillägget: ”men utan synd”. Det motsvarar ju vad vi hörde profeten säga: ”Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom”, och då att ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”.

Det märkliga vi får veta är att lidande på något sätt ingår i det gudomliga. Vi har hört vad som uppenbarades för aposteln: ”Fast han var Son lärde han sig lyda genom att lida.” Så angav också Jesus vad han var beredd på, när han begav sig ”upp till Jerusalem”: ”Människosonen skall utlämnas åt hedningarna, och de skall håna och skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom.”

Vi är där nu i kyrkans heliga år. Vi inser då att med Jesus på korset förvandlas det grymma avrättningsredskapet. Det upphör inte att vara ett tecken på lidande och ondska, men det förkunnar vem Gud är och vad han vill. Hans väg var inte att lyfta människan ut ur den onda världen, fast han naturligtvis skulle kunna göra det, utan att själv gå in i den.

Det är nog så att man inte kan komma åt Ondskans furste på avstånd, han förmår ständigt slingra sig undan. Inget mindre än närkamp räcker. Vi skall sjunga om det på söndag: att Jesus gick in i sitt lidande och gav sitt liv, betyder att ”död och liv gick i närkamp.”

Så blir Jesus den som kan ge verklig tröst i lidande och ondska. Han har själv varit där. Vi ser Lögnens fader i full verksamhet i Kreml för att ge skäl för kriget i Ukraina. Vi kan på likande sätt se hans verk i det som hände med Jesus. De judiska ledarna lyckades läsa sin heliga Lag på så sätt att de kunde döma Jesus. Men när de går till Pilatus måste de ändra anklagelsen. Han skulle inte bry sig om en anklagelse för hädelse, alltså får de anklaga honom för att vara upprorsman. När Pilatus när tveksam, manipulerar de honom för att få som de vill. Alla som oskyldigt drabbas av ondsinnade medmänniskor har en vän i Jesus.

Samtidigt blir han en förebild i mötet med ondskans välde. Petrus skriver att ”när han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot”. Vad han gjorde, vilket är ett mönster också för oss, är att ”han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist”. Den gudomliga hemligheten, och det är lätt att säga med svårt att rikta in sitt liv efter, är att så främmande ondska och lidande och död än är för Gud, så är han genom sin Son, Herren Jesus, förtrogen med det.

Det som blir korsets innersta budskap är dock att Jesus inte bara är med oss i lidande och ondska, utan att han gick in i det för vår skull. I sin sång om Herrens lidande tjänare, som vi hörde en bit av i vår GT-läsning, förkunnar profeten det: ”Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.” Och som vi hörde i Ep.: när han i lydnad hade genomgått sitt lidande ”blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning”.

Så är vårt kristna tecken, korset, en realistisk beskrivning av vår verklighet, den som Gud genom Jesus har delat. Men det anger då att Jesus är den som leder oss genom lidande och ondska, och till slut ut ur det. Jesus gick ”upp till Jerusalem” för att lida och dö. Men Guds väg tog inte slut med det, han hade tillagt: ”på tredje dagen skall han uppstå”. Herren Jesus har kommit till oss i ondskans värld, för att leda oss ut ur den.

Skärtorsdagen

Skärtorsdagen – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                      394:-, 70:1-4, C/300:-, 391:4-10, 393:-, 451:-

”Gör detta till min åminnelse”, sade Jesus vid måltiden på kvällen. Och han var säker på att de skulle komma ihåg det. Egentligen kunde man nog vara tveksam till det. Det skulle ju komma att hända en hel del de kommande tre dagarna. Skulle de i allt det omvälvande verkligen komma ihåg den där måltiden?

Men Jesus var säker på att de skulle göra det, för han hade fäst sin åminnelse vid något som han visste att de om och om igen skulle göra. Judarna hade, och har för den del, en fast ram för sina högtidliga måltider. De använder den vid sabbatsmåltiden på fredagskvällarna. Och samma inramning har påskmåltiden, men den är naturligt nog utbyggt med sådant som särskilt styrker åminnelse av uttåget ur Egypten. Vi hörde ju i GT-läsningen att man skulle hålla fast vid bruket att slakta ett påskalamm också i framtiden. Också en lärare kunde samla sina lärjungar till en måltid, med samma grundordning.

Den ordningen var att man i början av måltiden bröt ett bröd och delade ut till dem som är samlade. Sedan kom själva måltiden, som avslutades med att man delade en bägare vin. Vi kan ju notera, som vi hörde i Ep., att när Paulus återger skildringen av den första nattvarden, så skriver han att ”likaså tog han bägaren efter måltiden”. Han har det från sin medarbetare Lukas, som har med den detaljen i sitt evangelium.

Jesus visste att när hans lärjungar samlades på sabbatskvällen skulle de, som de alltid hade gjort, bryta bröd och till slut högtidligt dela en bägare vin. Då skulle de inte kunna undgå att tänka på att det ju skulle vara till Jesu åminnelse. Och i hans åminnelse blev brödet till ”min kropp som blir utgiven för er”, och vinet till ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”.

Egentligen är det samma gudomliga ordning i både en judisk högtidsmåltid och nattvarden. Det skall vara till åminnelse av vad Gud har gjort. Om påskmåltiden hörde vi i GT-läsningen att ”när era barn frågar er: Vad betyder detta bruk? skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem.” Med en handling skulle minnet av vad som hände befästas. Så gör ju våra judiska vänner fortfarande, även om de inte längre kan äta något påskalamm, eftersom det skulle slaktas i templet. De får nöja sig med att antyda det med en bit stekt lamm på den speciella påsktallriken.

Traditionen blev att i måltiden skall det yngsta barnet ställa frågor så som förutsades vid den första påskmåltiden, och husfadern beskriver då hur Gud befriade sitt folk. Det som en gång skedde blir nu åminnelse på ett sådant sätt att man kommer med i det. Husfadern säger: ”I varje släkte är man skyldig att anse sig själv, som om man dragit ut ur Egypten.” Vad den insikten leder till blir ofrånkomligt: ”Därför är vi skyldiga att tacka, att lova, att förhärliga upphöja, prisa och vörda honom som gjort alla dessa under för våra fäder och för oss.”

Vid sabbatsmåltiden var åminnelsen lite enklare. Det var åminnelse och tacksägelse för att Gud hade förordnat om en vilodag. Det var tacksägelse för Guds gåvor i skapelsen, med ordalydelse liknande den vi har vid offertoriet: ”Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud, ty i din godhet ger du oss bröd, ger du oss vin.” Vi kan, så som vårt fromhetsspråk har utvecklats sig, tycka att det är konstigt att man välsignar Gud, vi tänker ju tvärtom att det är Gud som välsignar oss. Här har språket förändrats: uttrycket: ’Välsignar vi dig Herre’, motsvarar att vi säger: ’Tackar vi dig Gud.’

Det Jesus kunde lita på var att hans lärjungar skulle reagera på det invanda sättet, när de var samlade till from måltid. De skulle inledande bryta brödet, men då tänka på att Jesus hade utgivit sig själv för dem. Och de skulle forma böner kring det nya de hade i åminnelse. Så har vi kyrkan kommit att formulera vår reaktion med ord som liknar dem i påskmåltiden: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt, rätt och saligt att vi alltid och överallt tackar och lovar dig, allsmäktige Fader, helige Gud”, men nu sker det specifikt ”genom Jesus Kristus, vår Herre”.

I den tacksägelsen kunde man då dricka den avslutande bägaren vin som ett tecken på den nya befrielsen, ”till syndernas förlåtelse”. Han skulle inte längre vara närvarande i sin jordiska gestalt. Men ändå skulle han finnas där, i ny form, med brödet som hans kropp och vinet som hans blod. Man hade honom i åminnelse, inte bara i from tanke, utan genom en handling, så som han själv hade förordnat.

Och så är det nu också för oss. Vi skall nu fira tre heliga dagar till Jesu åminnelse. Det som skedde är så stort att det inte, som med det gamla påskfirandet, får plats på en gång. Det blir också naturligt att vi ansluter oss till den tidsföljd som anges i evangelierna. Efter måltiden på torsdagskvällen, den som blev det nya förbundets heliga måltid, gick vägen ut i natten. En sista förtvivlad bön i Getsemane gav honom styrka. Vi skall avsluta vår Skärtorsdagsmässa med att följa honom dit.

Så har vi fredagen, den som har blivit Långfredagen. Jesus rannsakas, pinas och döms att korsfästas. Vid hans dödsstund kl. 3 på e.m. samlas vi för att finnas med runt korset, sörjande men ändå stilla tacksamma att han, som vi hörde evangelisten notera i Ev., ’älskade de sina intill slutet’.

Så kommer lördagen, sabbatsdagen, som blir historiens centrala sabbatsdag, då den bereder vila åt Herren Jesus efter hans frälsningsverk. Samtidigt är han, som vi säger i trosbekännelsen ”nederstigen till dödsriket”. Det genomfördes det som han hade lovat skulle gälla för hans kyrka, att ”dödsrikets portar skall inte få makt över den”.

När nästa vecka börjar, är det första dagen i en förnyad skapelse, Han som har tagit makten i dödsriket, kan rulla undan stenen för graven och träda fram som den förhärligade.

Vi behöver de tre dagarna för att få grepp om alla detaljerna, när Herren Jesus nu ”har offrat sig själv för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern”, som Paulus skriver till galaterna. Men redan när det börjar, ikväll, får vi sammanfattat angivet vad som skall ske. Det är som när en bok inleds med en innehållsförteckning. Och nattvardens sammanfattning av påskens händelser skall sedan gälla under resten av året. I Ep. hörde vi Paulus säga: ”Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.”

Man kan förvåna sig över att Joh., i sin skildring av vad som hände den här kvällen, inte nämner något om nattvardens instiftande. Det verkar som om aposteln inte tycker att det behövs, när det finns andra evangelier, Joh. är ju tydligt senare än de andra. Men nattvarden har han med på annat sätt, i samband med att han har bevara Jesu ord om sig själv som Livets bröd. Vad han vill lyfta fram från den första Skärtorsdagskvällen är att Jesus ”hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet”.

För att vi skall förstå att det stora skeendet har sin grund i Jesu gudomliga kärlek till oss, visade han det i handling. Han utförde tjänaruppgiften att tvätta lärjungarnas fötter. Det blir då samtidigt ett tecken på att han kan göra oss rena från den dödliga orenhet som synden ger.

Vi kan läromässigt formulera vad Jesu död och uppståndelse betyder, och skall göra det. Men låt oss inte glömma bort att det innerst handlar om kärlek. ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

Flerspråkig

”Jesus från Nasaret, judarnas kung”. Det var inte ovanligt att det sattes upp en skylt där det angavs varför någon blivit korsfäst. En viktig del av straffet var att det skulle vara avskräckande, vara ”androm till varnagel”. Om någon försökte sig på något liknande, gjordes tydligt vad det skulle leda till.

Nu hade Pilatus egen anledning att sätta upp skylten. Han insåg att han hade blivit manipulerad. Han blev snabbt på det klara med att Jesus inte var någon upprorsman. Men de judiska ledarna hade drivit saken så att det blev lämpligast att bifalla deras önskan att få honom avrättad. Men liten hämnd är också en hämnd. Och det han hade låta skriva var ju faktiskt vad de hade anklagat Jesus för.

Texten på skylten var skriven på tre språk, hebreiska, latin och grekiska. Det var mycket folk, från olika håll, i Jerusalem vid påskhögtiden, och alla skulle kunna förstå. Jesus hade sagt att när han blev upphöjd skulle han ”dra alla till sig”. Ja, man skulle i varje fall allmänt kunna läsa vem han var. Samtidigt sätter den flerspråkiga skylten in det som hände på Golgata in i flera sammanhang.

Först var texten på hebreiska. Det var inte så man talade till vardags. Men många förstod ändå något så när vad texten angav. Och språket förde deras tankar till synagogan och bibelläsningarna där. Kungen hade i det gamla riket blivit smord med olja för sin uppgift. ’Den smorde’ heter ’Messias’ på hebreiska. Man hade löftet om en Messias som skulle komma och befria folket. Vad man nu såg var dock inte den kung man längtade efter.

Men det heliga språket inbjöd till mer bibelläsning. Med tiden insåg man att det fann en rad profetior som hade glömts bort. Jesaja hade talat om Herrens tjänare som skulle vara Guds sändebud. Men det skulle leda honom in i lidande, och det var inte befrielse från politisk makt han skulle ge, utan från synden och ondskans välde. Paulus skulle komma att förstå att han ”utlämnades för våra synders skull”, och att han efter döden på korset”uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”.

Sedan var det skrivet på latin. Det var maktens språk, men också lagens. Jesus blev inte dödad i ett upplopp. Han blev inte ett tragiskt offer för en gängkonflikt. Pilatus kunde ha tillämpat gällande lag striktare, inte vikit sig för vad som var politiskt lämpligt. Men Jesus avrättades efter en offentlig rättegång.

Det betyder att Jesus korsfästes av romerska soldater. De kunde sitt grymma hantverk, de hade varit med förr. Tankar att Jesus bara var skendöd är utan grund i verkligheten. En av soldaterna stack ju upp Jesu sida för att vara helt säker. Johannes vittnar om det som mer än ett faktum: han gör det ”för att också ni skall tro”.

Slutligen gavs budskapet på grekiska. Det var det allmänna språk som många kunde, åtminstone lite grann. Det var som engelska är i våra dagar. Genom Bibelns land drog karavanvägar. Jerusalem var en berömd stad, besökt av många. Man tog sig fram och togs emot med grekiska.

Det var på grekiska budskapet om den korsfäste kungen sedan skulle komma att spridas, med tiden i skrift, det som blev Nya testamentet. Man fick höra om, och kom till tro på honom som dött på ett kors, men som sedan hade lämnat en tom grav bakom sig. Skylten på korset hade egentligen proklamerat för lite. Han var mer än en kung, han var ’Herren’. Det var så man i biblisk tradition benämnde Gud.

Med tiden blev kyrkan mer flerspråkig än på skylten på korset. Nu säger vi också på svenska: Jesus är Herren!

(Citerade bibelord: Joh. 19:19-20, Joh. 12:32, Jes. 42, 53, Rom. 4:25, Joh. 19:34-35)

12 april 2022