Alla inlägg av Lars

Epifania

Epifania – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
131:1-3, 130:-, 128:-, 37:-

Varje område har sina speciella termer, som man måste lära sig. En del är i sig ganska enkla, men har fått sin särskilda betydelse: ’växel’ betyder inte samma sak när det gäller bilar som när det handlar om pengar. Somliga är på främmande språk, men får med tiden svensk stavning, som datavärldens ’fil’ och ’mejl’. Andra använder vi utan att tänka på var de kommer ifrån, som ’lasarett’, en plats där man tar han om sådana som Lasarus, han som i Jesu berättelse var ”full av sår”.
Det är så med kyrka och kristen tro också. Innan Jul firade vi ’Advent’, ett latinskt ord som ju betyder ’ankomst’. Och nu har vi kommit till den andra Julhögtiden, som vi enligt gammalt har börjat kalla ’Epifania’. Med det vanliga namnet, ’Trettondedag Jul’, blir helgdagen ett slags sladdbarn till Jul. Med egen beteckning blir det mer en högtid i egen kraft.
’Epifania’ är grekiska och betyder ’uppenbarelse’, det handlar om att någon eller något ’lyser upp, ’visar sig’, ’träder fram’. Vi har det i 2 Tim. där aposteln Paulus säger om Gud att hans nåd ”nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus har trätt fram”. Översätter vi ordagrant, så blir det: ’har blivit uppenbarad genom vår Frälsare Kristi Jesu uppenbarelse’.
Epifania är alltså en helgdag som handlar om att med Herren Jesus träder det gudomliga fram och blir synligt. Att det är en andra Julhelg hör ursprungligen samman med att det var den ursprungliga Juldagen i kyrkan i östra Medelhavsområdet. När den sedan började firas också i väster, fick den dock ett innehåll som inte är så framträdande i Öst: den blev de vise männens dag. När man inte levde i det område där Jesus föddes, blev det naturligt att identifiera sig med de vise männen, ’stjärntydarna’, som visserligen kom österifrån, men ändå från främmande land. Det som hände i Betlehem är av betydelse för hela världen och alla folk.
Det här finns med redan i den profetia från Jes., som sedan mycket länge har lästs den här dagen. Där sägs att det som Gud har i beredskap för framtiden inte bara skall gälla det utlovade gudsfolket, utan ”folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång”, ”Från Saba kommer de alla med last av guld och rökelse, och de förkunnar HERRENS ära.”
Det är tydligt att den profetian började uppfyllas med de vise männen. Vi känner igen deras gåvor, även om de i evangeliet har utökats med myrra. Utifrån profetian har de i kristen fromhet och konst också, som ni vet, blivit ’heliga tre konungar’. Vårt svenska riksvapen med tre kronor har viss förbindelse med dem. Att det svenska ishockeylandslaget och de vise männen på sitt sätt hör samman, tänker man väl inte alltid på.
Att det som hände i Betlehem är av betydelse för hedningarna, för andra folk än Bibelns, såg Paulus som en hemlighet, som nu blivit avslöjad, hörde vi i dagens Ep. från hans brev till kyrkan i Efesos. ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi.” Eftersom Paulus var jude, kunde han säga ’vi’, men han menar sig vara en del av Guds plan att föra ut budskapet att det nu handlar det alla folk.
Det första, och egentligen alldeles unika för kristen tro, som skall sägas om ’epifania’, om ’uppenbarelsen’ av det gudomliga, är att det är knutet till en händelse i den mänskliga historien. Benådade människor, som profeterna, hade fått uppenbarelser av det gudomliga, och förmedlade dem. Och så har det fortsatt: människor, som Muhammed, menar sig ha fått uppenbarelser. Men i centrum för kristen tro ligger alltså inte något sådant, utan ’uppenbarelsen’ utgår från att Jesus föddes i Betlehem.
I Ep. hörde vi Paulus betyga att ”genom en uppenbarelse avslöjades hemligheten för mig”. Det var en genomgripande händelse där på vägen till Damaskus. Att något hände insåg de som var med honom, även om de blev så omtumlade att det först sägs att de hörde rösten men inte såg någon, men senare tvärtom att de såg ljuset men inte hörde rösten.
Men det var inte den uppenbarelsen i sig som gav insikt i det gudomliga. Den avslöjade att det är i Jesus som gudomliga hemligheter uppenbaras. Och de gällde alltså inte bara Bibelns folk, utan alla folk, och nu också oss i det fjärran Sverige 2000 år senare. De vise männen var först att bekräfta den hemligheten, utan att helt förstå vad den skulle komma att innebära. Nu ansluter vi oss till dem, och det är nog så att vi känner oss mer hemma i gemenskapen med dem än med herdar från Betlehemstrakten. Nu vill också vi ’falla ner och hylla’ honom som uppenbarar Guds hemligheter.
Epifania kompletterar julbudskapet genom att se det från ett annat håll. Vid Jul är budskapet inriktat på att Gud blev människa. Vi ser barnet i krubban, och när vi tar oss vidare från det idylliska i scenen, som ju i själva verket inte var helt idyllisk, blir det märkliga klart för oss. Först är det naturligtvis att Gud blev människa, att gudomlig evighet tar plats i mänsklig tid, att en kvinna blir ’Guds moder’. Sedan förundras vi över att Gud blev människa helt och hållet, att Jesus började sitt liv, som vi alla, med nio månader i sin mors kropp, och sedan i några år var helt beroende på att föräldrar och andra tog hand om honom. Vi får en bild av honom, när han vid tolv års ålder besöker templet, och det noteras att han ”var omkring trettio år när han började sin gärning”. Ett i det yttre vanligt liv tar form. Och han skulle ju, som alla människor, en gång dö.
Nu vid Epifania ser vi mer det gudomliga i Jesus och det som hände med honom. Han var en ’uppenbarelse’ av Gud och av vad Gud vill med oss människor. Med stjärnan, vi är inte säkra på vad det var, sände han ett tecken om den hemligheten, som de vise männen kunde avläsa. När Jesus sedan framträdde, kom nya tecken på hemligheten, vid tillfällen som hör med till Epifaniahelgen, men nu är utspridda över de kommande söndagarna.
När Jesus döptes steg den Helige Ande ner över honom och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje”, eller ”du är min utvalde”, som är en möjlig översättning som Bibel 2000 väljer. Och när Jesus förvandlade vatten till vin vid bröllopet i Kana, noterar Joh. att ”detta var det första av de tecken som Jesus gjorde. Han … uppenbarade sin härlighet.” Vi skall komma ihåg att ’härlighet’ i Bibeln alltid handlar om det gudomliga.
Vi har vad som skulle ske redan i profetian i den första läsningen idag: ”Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, HERRENS härlighet går upp över dig.” GT:s folk var övertygade om att Guds härlighet, hans gudomliga väsen, mötte dem i templet, men också i de heliga Skrifterna. Nu uppenbaras det gudomliga i en person, i Jesus. Nu skulle ord som uppenbarade Guds löften och hans vilja med den mänsklighet han skapat, inte bara vara bokstäver i en bokrulle, utan levande ord att lyssna till. Och än mer, de skulle ta form i det som Jesus gjorde, i handling skulle han visa fram det gudomliga.
Med Epifania ser vi inte längre ett hjälplöst litet barn. Vi ser något som egentligen är mycket större än vi kan fatta. Men ändå är det något som man kunde se och röra vid. Så är det inte längre, men han gav oss nattvarden för att det skulle kunna ske på ett nytt sätt. Det är fortfarande en hemlighet: en gång var det att en människa i själva verket var Guds Son, nu är det att bröd och vin bär honom. Som alla hemligheter måste den avslöjas, och det kan ta sin tid för tröga mänskliga sinnen. Men många av oss kan betyga att det sakta men säkert, mer och mer, blir det klart för oss vad det egentligen handlar om, när nattvardsbordet dukas.
Det är med Jul och än mer med Epifania det börjar. Med Jesu födelse börjar profetiorna om ’Immanuel, Gud med oss’ gå i uppfyllelse. ”När du ser det skall du stråla av lycka”, sade Jesaja. Ja, att det är så: att en gudomlig hemlighet uppenbaras med Jesus, skall fylla oss med glädje och tacksamhet!

10:e sön e Tref.

10:e efter Tref. – 2019 — 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

228:1-2, 401:-, 72:-, 242:4-5

Man ville ha en Jesus som man hade nytta av. Man hade hört om hur han, som ju hade växt upp i deras lilla stad, hade gjort märkliga ting i Kafernaum. Nu ville de, förstod Jesus, att han skulle göra liknande saker här hemma också.

Jesus svarade på två sätt. Först konstaterad han vad som nog är en allmän hållning: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Man kan liksom inte riktigt tro på det som berättas, man har ju sett honom växa upp. Så märklig kan han väl ändå inte vara.

Sedan tar han fram två exempel ur folkets historia, om hur Gud har visat sin godhet mot främlingar, snarare än mot de egna. Det rör sig om de första två stora profeterna.

Under den avfällige kung Achab blev det hungersnöd. Först tog profeten Elia sin tillflykt till bäcken Kerit österut. Där kunde han dricka ur bäcken, och Gud sände korpar med mat till honom. När bäcken torkade ut sändes han till Sarefat i södra nuv. Libanon. Där mötte han en änka, som gav honom att äta av det sista hon hade. Då såg Gud till att hennes förråd av mjöl och olja inte tog slut. I samma trakt skulle Jesus senare bota en kvinnas sjuka dotter.

Sedan påminde Jesus om hur en arameiske kung sände sin överbefälhavare Naaman, som led av spetälska, till profeten Elisha. Det var en tillfångatagen judisk flicka som hade berättat om honom. Elisha sade åt Naaman att han skulle bada i Jordan. Det tyckte den fine mannen var lite simpelt. Men en av hans följeslagare sade till honom att han nog skulle ha lytt profeten, om det hade varit något krångligt han hade föreslagit. När det nu var något enkelt, kunde han väl pröva det. Naaman gjorde då som Elisha hade sagt, och blev frisk.

Det som Jesus ville säga var att ingen kan åberopa företräde för Gud. Om Gud hellre bryr sig om främlingar än dem i sitt eget folk, så gör han det. Man är aldrig berättigad att få del av Guds godhet. Jesus skulle ju också konstatera att ”han låter sin sol gå upp över onda och goda”. Gud är god efter sitt eget sinne. Vi kan till och från tycka att det är orättvist, men får utgå från att Gud vet vad han gör.

Att Jesus tillbakavisade den begäran som folket i Nasaret hade, ledde till att de drev iväg honom. Om man inte hade någon nytta av Jesus, så fick det vara. Så började i hans hemstad det som skulle bli det övergripande mönstret: först blev människor fascinerade av Jesus, men sedan tröttnade de på honom. Man hade ingen nytta av honom. Motståndet leddes av folkets ledare. De kunde inte se att Jesus var bra på något sätt, tvärtom såg de att han hotade deras position i samhället.

Med de övriga texterna som vi har lyssnat till idag, får vi en bild av faran att Guds närvaro och godhet går förlorad. Vi har hört Jesaja beskriva folket som en vingård, som var väl planerad, men som blev vanskött. Den gav inga söta druvor utan bara sura. Man slarvade bort vad Gud hade gett.

Och vi har hört Paulus ta en annan bild från naturen, om olivträd. Med det äkta olivträdet menar han Guds judiska egendomsfolk. Då handlar grenarna från en vildoliv om de icke-judar, som kommit att bli en del av det genom Jesus vidgade gudsfolket, det som är kyrkan. Man kunde undra varför Paulus inte talar om en vinstock, men i tanken anknyter han naturligtvis till Jesu ord om vinstocken och grenarna. Han noterar då att ”grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken”, och kommer med varningen: ”Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar.”

Bibeln skildrar inte bara hur det en gång var, utan bär ett bestående budskap, ofta löftesrikt, men inte så sällan varnande. På många sätt är temat i dagens texter ytterst aktuella. Det som Gud har gett, har blivit förött. Guds godhet tas inte emot, därför att det på ett eller annat sätt inte passar. Jesus är inte mycket att ha, om man inte tycker sig ha någon nytta av honom.

Så visar kyrkans historia på hur den har växt till och blomstrat på område efter område, men sedan försvunnit. Vi bevittnar i vår tid hur de sista spåren av kristen tro sopas undan i de länder där den först växte till, i Mellanöstern. I Nordafrika finns sedan länge ingen kyrka kvar, och där fanns ändå kyrkofadern Augustinus, biskop i nuv. Tunisien. Och nu är kyrkan i allvarlig kris i det en gång genomkristna Europa.

Jag såg en gång en karta, där kristendomen geografiska mittpunkt angavs. Det började naturligtvis i Jerusalem. Med apostlarnas mission förflyttades den sedan till Turkiet. När islam tog över i öster, kom den att ligga i Europa. Under medeltiden, när också våra nordliga länder blivit kristnade, kom den att ligga i södra Tyskland. Sedan upptäcktes Amerika och med mission där och Afrika förflyttades den väster- och söderut. Nu, med ett alltmer avkristnat Europa, och med alltfler kristna på södra halvklotet, ligger den ung. i Marocko. Vi kan ju också notera att den nuvarande påven kommer från Argentina. Kardinalerna åker inte längre till Rom för att välja en ny italienare.

I det som nu håller på att bli ett efterkristet Europa, vill man inte längre kännas vid sin kristna historia. Föregångaren till EU bildades en gång av djupt kristna statsmän. När man för några år sedan skulle skriva något slags ny författning för EU, avvisades förslaget om att skriva in något om arvet från Europas kristna kultur.

Det som skedde i Nasaret, sker nu på nytt: man vill inte veta av Jesus, om man inte tycker sig ha någon nytta av honom. Men än sorgligare än att det händer i kultur och politik, är att det ju är så också i kyrkan. Värst ute är kyrkor med bakgrund i reformationen, något som ger anledning att fundera över om något gick förlorat som pris för det man vann. Fast inte heller Romersk-katolska kyrkan är helt befriad från rörelse i samma riktning.

Nu rör jag mig ju ganska sällan i Svenska kyrkans församlingar, men i det jag möter saknar jag Jesus. Han åberopas ibland när man tycker sig ha nytta av honom, som något slags föredöme, när det gäller flyktingmottagande och klimatfrågor och liknande. Men man kan få se församlingsblad, som på sin höjd nämner Jesus i förbigående. Och vi vet alla att man hanterar besvärliga Jesusord med att säga att de är tidsbundna och inte längre gäller.

Det som var en välskött vingård ligger öde, och det är som om inte bara en och annan ympkvist, utan hela grenar har brutits bort. Och ingen kan ju påstå att den nya hållningen är någon succé: medlemsantalet sjunker och siffrorna vad gäller gudstjänstbesök och kyrkliga handlingar går ner. Det är ju den här utvecklingen som gjorde att vi bildade Missionsprovinsen, för att rädda vad som räddas kunde.

Men det som nu till slut skall sägas är naturligtvis att också vi måste ta den varning som dagens texter ger på allvar. Vi är inte på något sätt befriade från risken för avfall.

Den maning vi får är därför att vi måste ta emot Jesus som just den han är, inte som den vi kan tycka att det är lämpligt att han skulle vara. Det är de villkor han ställer som måste gälla, inte dem som vi ställer. Nu är det väl så att eftersom Missionsprovinsen är ganska ung, så är vingård i hyfsat gott skick. Men som alla som har haft med en trädgård att göra vet, måste man rensa ogräs och ansa från början, annars tappar man lätt kontrollen. Vi hörde apostelns maning: ”Var inte övermodig utan ta dig i akt.”

Hur man gör sin plikt i Herrens vingård är något som gäller alla. Det går inte att skjuta över ansvaret på biskop och präster eller dem i koinonians eller provinsens ledning. Den som är konfirmerad har blivit vigd till de troendes allmänna prästadöme, och därmed kallad till tjänst, var efter sin kraft och förmåga. Och ni vet alla, för att ta ett exempel, nog så viktigt, att en gudstjänst genomförs väl så mycket av kyrkfolket som av präst och organist. Och eftersom vi människor nu fungerar så att vi trivs bättre när vi är många, så är det av betydelse redan att vara på plats.

Och det gäller då att komma Herren Jesus till mötes som han är, inte efter våra tankar om hur han borde vara. Sådana kan finnas helt omedvetet hos oss, så vi behöver ihärdigt be om den Helige Andes upplysning och ledning in i ett äkta lärjungaliv. Låt oss följa Paulus föredöme att inte ”vara stolt över något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen”.

2:a sön e Epifania

2:a efter Epif. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

34:1-3, 337:-, 436:-, 349:3-4

Det här är en trevlig söndag att predika. 600 l vin! Ja, Gud är då inte snål, när han skall hjälpa värdfolket i deras dilemma. Och inte är han bunden av någon beskäftig moralism. Det antyds ju tydligt att en del av gästerna nog hade fått i sig lite för mycket. Men ändå ser han med god marginal till att vinet kommer att räcka.

Det vi först skall notera är alltså att Gud generöst kommer med sina gåvor till vår hjälp. Och i Bibelns värld tillhör vin en av basvarorna. Det är ju inte riktigt så för oss, som bor för långt norrut för att ha vin som en naturlig del av vardagen. Vi måste ju importera det, som Bibelns folk själv odlade och framställde.

I Psalt. 104 får vi en bild av det grundläggande för livet. Där tackar man Gud för att ”du vattnar bergen från din sal”, och då blir den välsignade följden: ”vin, som gör människan glad, olja, som ger hennes ansikte glans, och bröd, som ger henne styrka.” Här anges fyra saker, och de är tillräckliga för att uppehålla livet: vatten, bröd, vin och olja. Vad som skedde i Kana var att livet började bli skadat, eftersom det var brist på en av ingredienserna. Jesus visade att han hade del av Guds förmåga att skapa och vilja att ge. Han kunde återställa det goda livet.

Redan det här skulle kunnat vara nog för att säga att Jesus ”uppenbarade sin härlighet”. Den ’härlighet’ det handlar om är naturligtvis Guds härlighet. Jesus ’uppenbarade sitt gudomliga väsen’, kunde man översätta. Men Gud nöjer sig ju inte med att vara Skaparen, särskilt inte, när han nu har sänt sin Son att leva i sin skapelse. Han är också Frälsaren, och det är också i det avseendet hans gudomliga härlighet nu visade sig för första gången.

Då handlar vin inte bara om en skapelse i god ordning, utan också om den framtid Gud vill ge sitt folk och sin mänsklighet. Profeten Joel kan t.ex. förmedla löftet om en gudomlig framtid: ”Så skall logarna fyllas av säd, pressarna flöda över av vin och olja.” Och ännu tydligare om vart Gud vill leda historien förkunnas genom profeten Jesaja: ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.” Nu sägs det ju inget om vad man åt där vid bröllopet i Kana, men nog är det lite känsla av att profetian går i uppfyllelse!

När Jesus för första gången framträdde offentligt, så var det alltså som en som skänker vin. Då kan vi låta våra tankar gå till den hemlighetsfulla förebild för Jesus som finns i Melkisedek. Hebr. tecknar ju Jesus som ”överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek”. Det är vad Herren Gud sade om Davids Herre i Psalt. 110.

Psalmen anknyter till skildringen i 1 Mos. av hur “Melkisedek, kungen i Salem,” mötte Abram, som han ännu hette, hur han ”kom ut med bröd och vin”. Redan här i Kana handlade Jesus alltså ”på samma sätt som Melkisedek”.

Att Jesus är den som ’kommer med bröd och vin’, har nu fått sin fortsättning i kyrkan, i nattvarden. Och det är då tydligt inte längre bara frågan om skapelsens bröd och vin. Det har vi redan fått som gåva av vår himmelske Fader, och bär fram en del av det för att det skall välsignas. Och sedan ges det tillbaka till oss och är då mer än bröd och vin. Herren Jesus räcker oss sin kropp och sitt blod.

På motsvarande sätt som Jesus en gång ’uppenbarade sin härlighet’ i Kana i Galileen, så uppenbarar han den nu för oss i nattvarden. Fast det är ju inte lika lätt att se den. Det blir på liknande sätt som det som vi hörde om i GT-läsningen.

Mose hade bett om att få se Guds härlighet. Det gick Gud med på, men ändå med ett förbehåll: Mose fick bara se honom på ryggen, för Guds ansikte får ingen se. Det är uppenbart att Guds härlighet är så överväldigande att det jordiskt mänskliga inte förmår bära det. Det insåg S:t Paulus, och skriver därför att Gud ”bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se”. Gud måste skärma av sin härlighet på ett eller annat sätt. Mose fick se Gud på ryggen. Lärjungarna i Kana såg den gudomlige klädd i mänsklig gestalt. Och i nattvarden är han dold under bröd och vin.

Att Jesus lät vinet flöda, ledde till att lärjungarna såg hans gudomliga väsen. Men dit hör också att det tilldrog sig vid ett bröllop. Äktenskapet är en bild för förhållandet mellan Gud och hans folk, som profeterna gärna använder. Hosea inleds med en beskrivning av folket som en otrogen hustru. Men Gud vill ändå ”söka vinna hennes hjärta”, och ger löftet: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande.” Jesaja säger om Jerusalems upprättelse att “som när en ung man äktar en flicka, så skall han som bygger upp dig ta dig till äkta, och som brudgummen gläds åt sin brud, så skall din Gud glädjas över dig”.

Här ger profeten dessutom en anknytning till vin som tecken på frälsningstiden: ’främlingar skall inte längre dricka ditt vin’, nej, ”de som skördar vinet skall dricka det på mina heliga förgårdar”.

Det är i det här bildspråket som Guds folk gärna framställs i kvinnliga kategorier: ’dotter Jerusalem’, ’dotter Sion’. Och det är därför som Höga Visan finns med i Bibeln. I och för sig förtjänar den sin plats som skildring av den del av skapelsen som kärleken utgör, i övertygelsen att mänsklig kärlek är en avglans av den gudomliga. Men till det kunde man lägga en tolkning, där det kärleksfulla samtalet blir mellan Gud som brudgummen och folket, eller den enskilde, som bruden. Där säger hon: ”Min vän är min och jag är hans”. Men sedan vänder hon på ordningen, inser att hon är den som tar emot: ”Jag är min väns, till mig står hans lust.”

Man skall ju också komma ihåg att några av Jesu liknelser handlar om bröllop: den om bröllopet där många var inbjudna, men få ville komma, liknelsen om de tio brudtärnorna. Bröllopet blir en bild för Guds rike, för den frälsningens tid som Gud utlovar. Så blir det också i Upp. Där säger en ängel till aposteln: ”Kom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.” Sedan får han se ”den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud”.

Om redan det att han gav vin, visade på hans hemlighet, så underströks det genom att det var vid ett bröllop det skedde. Det är klart att redan det att vatten hade förvandlats till vin, gav anledning till aningar om något gudomligt. Men när de olika detaljerna, välkända genom profeternas löften och längtande fromhet, sammanföll så blev hemligheten med Jesus uppenbar. Och evangelisten kan tillägga att ”hans lärjungar trodde på honom”. Det är klart att det än så länge rörde sig om en ganska enkel tro. Sakta skulle Jesus leda dem in i trons djupare hemligheter. Men det första, och på många sätt svåraste steget, var ändå taget.

Kan nu en modern människa tro på det här. Kan verkligen vatten kan förvandlas till vin? Ja, om man tror att Gud har skapat allt, så är det här lilla förvandlande skapelseundret inte särskilt märkligt. Men låt oss inse att den moderna tidens tänkande är förrädiskt. I stället för att sikta in sig på vad skildringen vill säga, att Jesus uppenbarar sig som den som bär gudomlig härlighet, drar man iväg tänkandet till frågan om undret i sig. Frestarens taktik är sådan: att få oss att ställa andra frågor än de viktiga.

Låt oss nu rikta blickarna mot honom som kommer med vin, om än inte 600 l den här gången. Men lite vin i nattvardskalken räcker för att befästa och fördjupa vår tro på honom.

Postludium, av och med Tomas Appelqvist: