Alla inlägg av Lars

Kristi förklarings dag

Kristi förklarings dag – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                      332:1-3, 165:-, 166:-, 469:5-6

”Då förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.” Vad de tre apostlarna såg var något annat än en vanlig människa. Och de hörde: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” Den himmelska rösten bekräftade vad Petrus sex dagar tidigare hade bekänt: ”Du är Messias, den levande Gudens son.”

För att förstå betydelsen av den märkliga händelsen, behöver vi se vad som hade hänt, och vad som skulle komma att hända. Jesus hade framträtt och vandrat omkring i området omkring Genesarets sjö. Många hade samlats kring honom. Han hade predikat på ett sådant sätt att Matt. noterar att människorna var ”överväldigade av hans undervisning, för han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda”. Och han hade gjort märkliga gärningar, han hade botat sjuka och gett mat åt flera tusen människor och annat. Det sägs i Mark. att ”folk blev helt utom sig av häpnad och sade: Allt han har gjort är gott!”

Bland de lärjungar som följde honom utsåg han tolv att vara hans apostlar. Det var när han frågade dem vem de menade att han var, som Petrus kom med sin bekännelse: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Efter det tog så Jesus med sig tre av apostlarna upp på ett högt berg. Det anges inte vilket, men enligt traditionen var det berget Tabor i södra Galileen.

Det verkar som om Jesus såg de tre som apostlarnas ledningsgrupp. Redan tidigare var det bara de tre som fick vara med, när Jairi dotter uppväcktes. Jesus hade själv utsett Petrus till apostlagruppens ordförande, och det är tydligt att de andra apostlarna, då och senare, accepterade Jesu nominering. Johannes får vi väl se som sekreteraren. Han skulle ju komma att skriva sitt evangelium som att slags protokoll. Det evangeliet antecknar ju särskilt noggrant vad Jesus hade sagt. Att Jakob var med kan ha berott på att han skulle komma att bli den förste av apostlarna att bli martyr. Det hände redan innan Paulus hade påbörjat sin missionsverksamhet, så det finns med i Apg.

Det som hände på berget visade att det som Petrus hade bekänt var rätt. Man kan undra vad han egentligen hade menat med att säga: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” I Ps. 2 talas det om ”Herren och hans smorde”, som får höra: ”Du är min son, jag har fött dig i dag.” ’Messias’ betyder ju just ’den smorde’. Men där på berget blev det klart att det nu rörde sig om mer än en bild för en utvald människa i Guds tjänst. Nu handlade det om en man som i sig själv var gudomlig. Mark. som har särskilt intresse för små detaljer som gör skildringen spännande, beskriver hans kläder som ”så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder”. Jesus framträdde som något bortom det jordiska. Och vid hans sida stod de två personer i GT som hade haft särskilda uppgifter i frälsningshistorien, Mose som hade lett uttåget ur Egypten, och Elia, den förste store profeten.

Händelsen på berget bekräftade alltså vad apostlarna hade börjat förstå, eller i vart fall ana. Jesus var gudomlig, han var Gud Son. Men samtidigt förberedde Jesus dem för vad som skulle komma. I versen efter det som vi har hört som Ev. idag sägs: ”På väg ner från berget befallde Jesus dem: ’Berätta inte för någon vad ni sett förrän Människosonen har uppstått från de döda’.” I Luk:s skildring av händelsen finns några detaljer som Matt. inte har med. Jag kan tycka att man någon årgång gott kunde läsa Luk. i stället för som nu, Matt. varje år. Där sägs att Mose och Elia ”talade om hans bortgång som han skulle fullborda i Jerusalem”. Man skall lägga märke till att Luk. använder samma ord som brukar användas om uttåget ur Egypten, ’exodos’.

Det som hände på berget var också till för att förbereda apostlarna för vad som skulle hända: Jesu död och uppståndelse. Och det som skulle hända i Jerusalem, skulle ha samma omvälvande betydelse som uttåget ur Egypten en gång hade haft. Det skulle leda till befrielse, och det i ett så stort sammanhang att det skulle bli frälsning från all ondskans makt.

Efter förklaringen, då Jesus visat fram vem han egentligen är, ändras så också omständigheterna. Då lämnade han Galileen för att gå upp till Jerusalem. I Ev. förra söndagen hörde vi Luk. beskriva hur resan började: ”När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit.” Nu var det endast undantagsvis som människor samlades kring honom. Och det var inte längre allmän predikan om Guds rike, utan nu undervisade han sina apostlar om vad det innebär att följa honom. Och vad som hände i Jerusalem vet vi.

Det är uppenbart att apostlarna inte förstod mycket av betydelsen av Jesu förklaring, när det begav sig. När motståndet formerade sig, och Jesus togs till fånga, blev de rädda och flydde. Synen på berget var bortglömd. Den hade ännu inte gett dem insikt om att det skulle handla om ett ’uttåg’ till befrielse och frälsning.

Men efteråt förstod de! Minnet av förklaringen hjälpte dem att förstå det stora sammanhanget. Jesus var Gud Son. Genom honom hade Gud inte bara uppenbarat sig, utan gripit in i mänsklighetens historia. Han hade offrat sig som det nya uttågets påskalamm. Det kan ju vara så i livet att man först efteråt inser betydelsen av en händelse, som verkade obetydlig, kanske förvirrande. Det är än mer så i Guds handlande. Profeterna förmedlade Guds löften. De var inte lätta att begripa, men fick så småningom betydelse för att förstå innebörden i vad som hände.

Vi skall också lägga märke till att vid inledningen av de två skeendena i Jesu liv hördes en himmelsk röst markera vem han är. Det var vid dopet, när han skulle inleda sin offentliga verksamhet: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” Nu på berget, när Jesus skulle bege sig till Jerusalem för sin död och uppståndelse, hördes samma ord, nu med tillägget: ”Lyssna till honom.” Joh. har bevarat att där i Jerusalem hördes en himmelsk röst på nytt. Jesus hade kommit i ångest, på samma sätt som han sedan skulle komma i Getsemane. Han bad då: ”Fader, förhärliga ditt namn!” Då hörde en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det, och jag ska förhärliga det igen.” Vi skall komma ihåg att ordet ’förhärliga’ alltid har att göra med den ’härlighet’ som bara Gud har.

Så skall vi då minnas vad som hände på Förklaringsberget. I dagens Ep. hörde vi Petrus betyga att det inte var fråga om ”några skickligt hopdiktade sagor” som apostlarna kom med för att styrka sin sak, utan: ”Jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät”, ”den rösten hörde jag själv komma från himlen.” Vi kan ha lätt att glömma bort vad som hände, när världens oro och förnuftets ifrågasättande får oss i sitt grepp. Men det ger en tydligt bild av vem Jesus faktiskt är: Guds Son och vår Frälsare.

Naturligtvis är hans uppståndelse det grundläggande tecknet på vem Jesus är och vad han betyder för oss. Men förklaringen är ett viktigt tecken på att det finns en kontinuitet i vad Jesus sade och gjorde och vad som hände med honom. Med Mose och Elia vid hans sida visar den också på en kontinuitet i allt Guds handlande.

Då och då får vi stunder då allt blir ’förklarat’. De är aldrig förblivande. Det blir som vanligt igen, och vad vi ser är, som för de tre apostlarna, ”ingen utom Jesus”, och då mest som en märklig, men ändå vanlig människa. Livet går vidare med sina problem, men någonstans i bakhuvudet skall vi tänka på vad vi i en stund av klarhet fick se. Det är meningslöst att önska sig att det alltid skulle vara som då, men minnet av den och den insikt om Herren Jesus som den gav, skall bära oss fram.

Och låt oss inte glömma bort att den himmelska rösten inte bara betygade vem Jesus är, utan också kom med uppmaningen: ”Lyssna till honom!”

6:e sön e Trefaldighet

6:e efter Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                      273:1-3, 93:-, 390:1-6, 349:3-4

Vad predikar man om i Sveriges kyrkor? Det vet man inte så mycket om, när man håller sig till den församling där man har sin andliga hemvist. Men även om man inte har direkt erfarenhet av det, hör man en del om hur det är på andra håll. Man lyssnar till en radioandakt eller läser i församlingshälsningar som når en.

Inte heller jag hör många predikningar i andra kyrkor. Fast när fr Hans-Åke fortfarande levde, brukade jag då och då ta mig ledigt från S:t Stefanus och ”gå på spaning”, som jag kallade det. Det är ju också min uppgift att på olika sätt hålla mig informerad. En del av dem som uppehåller biskopstjänster kommer också då och då med offentliga hälsningar och böcker.

Det som präglar predikan i dagens Svenska kyrka, är att prästen påminner om vad en kristen ’bör göra’. Det är ofta i anslutning till vad som är aktuellt i det allmänna samtalet. Så får vi höra att en kristen skall vårda sig om klimatet, ta emot flyktingar, verka för jämställdhet i olika avseenden, motverka rasism och annat.

Nu i coronatider har man dragit ner på gudstjänster, om man inte, som här i Stockholm, har ställt in dem helt. Men kyrkan fortsätter sin verksamhet, berömmer man sig av: man har köpt mat åt äldre som måste vara isolerade, eller ringt till dem, när man nu inte kan besöka dem. Man fortsätter att göra mycket gott!

Allt det här är mycket bra, i sig. Men när det blir det viktigaste i en församlings verksamhet, befinner man sig på GT:s område. Man följer uppmaningen vi fick höra i dagens GT-läsning: ”Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.” Det man allt tydligare lägger märke till, är att det sällan sägs något om Jesus.

GT är en ofrånkomlig del av Guds Ord. Men det är ändå bara förberedelsen för Guds fortsatta verk. Hebr. påminner om det i sin första mening: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son.”

Med Jesus ritas kartan om. Om Gud i GT gav sina livsregler för dem som han hade gjort så många goda gärningar för, så kom han med sin avgörande gåva när han sände sin Son, Jesus. Efter detta styrs hans förväntningar på oss mot bakgrund av vad Jesus gjorde.

I dagens Ep. kommer det fram tydligt. Utgångspunkten är: ”Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden.” Paulus använder ett retoriskt grepp som får åhörarna, ja, de flesta hörde ju brevet läsas upp, att tänka: ’Ja, visst är det så!” Betydelsen blir: ’Eftersom det alltså finns tröst …”

Och så anger aposteln med vad följden måste bli: ”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag.” Det som man har fått genom Jesus, skall genomsyra lärjungens liv, så att det liknar Mästarens. Naturligtvis tas den himmelska gåvan ner till enklare jordiska gärningar, men de är ändå i kärnan desamma.

Därför man kan sammanfatta vad som gäller för en kristen genom att säga att man skall leva i Jesu efterföljd. Man har att leva ett liv som motsvarar det som anges i GT, men sammanhanget har blivit ett annat. Det som har varit vad man ’bör’ göra, har blivit vad man ’vill’ göra, i tacksamhet mot vad man har tagit emot genom Herren Jesus.

I dagens Ev. anges vägen in i ett kristet liv: man tar emot Jesus och följer honom sedan.

Det första markeras på ett negativt sätt. I en samarisk by ville man inte ta emot Jesus. Lärjungarna som var fyllda av glädje över att få tillhöra Jesus, blev förbittrade och ville att de som avvisar honom skulle straffas. Men Jesus ville inte det. Han lämnade dem och gick vidare.

I vår tid lever vi tydligare än tidigare i den här verkligheten: människor tackar nej till Jesus. Vi har bakom oss en kyrkohistoria, då man försökte tvinga människor in i tron på Jesus. Det lyckades inte. Låt oss följa hans exempel att lämna dem. Frestelsen är naturligtvis att vi inte bemödar oss om att vittna om Jesus, när nu oddsen för att det skall bli något av det är så låga. Men i Jesu efterföljd är det ett slags respekt för människans värdighet att utan nedlåtenhet lämna dem.

Sedan får vi några exempel på att lämna det gamla livet och följa Jesus. Att följa honom betyder två saker. Först är det att ’följa med’, att leva i gemenskap med honom. Det är då man kan få del av vad han har att ge. Som vi hörde Paulus påminna om i dagens Ep. har han tröst att ge. Han har ”ömhet och medkänsla” att ge oss, när vi är kroppsligt eller andligt sårade. Allt han har att ge, tar vi emot som grund för vårt liv i hans efterföljd.

Det andra som att följa honom betyder, är att ’följa efter’. Det blir som att ’följa John’: det som han gör, det gör också vi. Att vara kristen är att leva i Jesu efterföljd. Det betyder att vi egentligen inte följer regler, utan att vi har en förebild som vi vill vara så lika som möjligt. Det är vad Jer. profeterade om, och som sedan citeras i Hebr.: ”Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan.” Det handlar inte längre om yttre bud, utan om en inre vilja att följa sin Herre och Frälsare.

Det är inte enkelt att följa Jesus. Han påminner om att det innebär att man måste lämna en hel del av det goda som livet i den här världen har att erbjuda. Och det betyder att bryta upp från tidigare gemenskap i familj och släkt. Det behöver dessbättre inte alltid betyda en fullständig brytning, men gemenskapen med Jesus måste få företräde. Och det betyder att inte ge upp i svårigheterna. Det duger inte att ’se sig om när man har satt sin hand till plogen’.

När man skall inspirera människor att leva efter Guds vilja, skall man inte, som alltså så ofta sker, börja med att ge regler för livet. Man skall börja med att inbjuda till gemenskap med Herren Jesus. Det betyder i praktiken att man skall ordna och inbjuda till gudstjänst och mässa.

För Svenska kyrkan är det då ytterligt bekymmersamt att gudstjänstdeltagandet går ner. Förra året minskade det med 5,5 % mot 2018. Sedan 1990 har det minskat med 45 %, och vad gäller söndagarnas högmässor med mer än så. För 30 år sedan gick alltså dubbelt så många i kyrkan som idag. Det verkligt bekymmersamma är att det inte tycks oroa kyrkoledningen. Man tröstar sig med att kyrkan fortsätter att göra så mycket gott. Men utan samling kring Jesus blir kyrkan ju inget mer än en andlig variant av Röda korset och andra välgörenhetsorganisationer.

Det är en kristen uppgift att hjälpa ’de fattiga som aldrig kommer att saknas i landet’, som vi hörde i GT-läsningen, och som ju också Jesus noterade, när man tyckte att det som Maria slösade bort genom att smörja Jesus med dyrbar olja, kunde ha använts för att hjälpa dem. Det är inte där det börjar, utan med gemenskapen med Jesus. Det kan väl finnas undantag, men man kommer inte att kunna följa honom, om man inte firar gudstjänst.

Låt oss då inte glömma bort att det är så avgörande viktigt att samlas för att fira gudstjänst. Där möter vi Jesus, tydligast i den heliga nattvarden, och där hör vi honom tala. Vi bildar den gemenskap omkring honom, som är nödvändig för att vi, var och en och tillsammans, skall kunna leva i hans efterföljd. At gå ut i vardagen och möta våra medmänniskor på samma sätt som han gjorde, kan vi inte göra, om vi inte mer och mer lär känna honom. Det blir naturligtvis lite motsägelsefullt. Men att göra de goda gärningar som Gud förväntar sig av oss, börjar med att vi drar oss undan från dem vi är kallade att hjälpa, för att möta Herren Jesus.

Apostladagen

Apostladagen – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                      369:1-3, 58:-, 420:-, 414:-

”De skulle vara med honom, och han skulle sända ut dem att predika.” Det är vad som skulle gälla för de som tolv män som Jesus utser att vara apostlar. Det är i början av Jesu verksamhet. Människor i stort antal blir intresserade av vad han har att säga. I Ev. hörde vi att de kom från alla områden runt omkring.

Entusiasmen skulle inte bestå. Det visste Jesus. Det skulle komma en tid då han blev alldeles ensam. Men för att förbereda vad som skulle komma samlade han några ur lärjungaskaran omkring sig. Också de skulle överge honom, men som de sista. Och de skulle bli de första som han kom till efter sin uppståndelse. Då upprepade han att de skulle ha uppdraget att var ’utsända’, nu i ett större perspektiv: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.”

Det hade börjat med att människor från stora områden kom till Jesus. Nu fick riktningen bli den motsatta: från Jesus sändes apostlarna ut med budskapet om Jesus. Och de skulle nå ut till nya områden och länder. Det som hände den första Pingstdagen blev ett tecken på det. Apostlarna fick den Helige Andes kraft att tala främmande språk, och människor frågade sig förundrat: ”… hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar.”

Gud har sina sändebud. I GT är det profeterna, och vi har i GT-läsningen hört om hur Samuel kallades att tjäna Gud. Han räknas som den förste profeten. Deras uppgift var att förmedla Guds budskap. Det görs tydligt redan från början. När Jesaja ställdes inför Gud i templet, fick han höra: ”Vem ska jag sända? Och vem vill vara vår budbärare?” Jesaja svarade: ”Här är jag, sänd mig!” På motsvarande sätt fick Jeremia höra: ”Gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig.”

I NT är det apostlarna som blir de gudomliga sändebuden. Själva ordet ’apostel’ betyder just ’utsänd’. Och som vi hörde är deras primära uppgift att predika, att föra vidare det budskap från Gud som Jesus i ord och gärning hade förmedlat.

Apostlarna var mycket medvetna om att de inte kom med något eget. Nu har vi ju inte så mycket bevarat av hur de tolv presenterade sin ställning. Men Paulus, som dramatiskt kallades som en kompletterande apostel, som skulle vara ”mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn”, som Herren sade till Ananias, markerar det ofta. I brevet till kyrkan i Galatien presenterar han sig som ”apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud Fadern”. Till Timoteus, i andra brevet, säger han att han är ”genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, sänd att förkunna löftet om liv i Kristus Jesus”.

I trosbekännelsen markerar vi att kyrkan är ”apostolisk”. Det betyder att den vill föra fram budskapet om Herren Jesus. Vi skulle säga att kyrkan skall vara ’missionerande’. Att kristen tro är på tillbakagång i vår del av världen, beror naturligtvis i mycket på den sekulariserad tidsandan. Men helt kan kyrkan inte skylla ifrån sig. Den har inte frimodigt fortsatt att vittna om Herren Jesus. Man har tänkt sig att få gehör genom ett mindre kontroversiellt allmänhållet religiöst budskap. Av vad som varit kristna kyrkor har blivit religiösa rörelser.

Att kyrkan skall vara apostolisk, och därmed missionerande, gäller inte bara dem som fått ansvaret att ingå i kyrkans ämbete, som biskopar, präster, diakoner eller diakonissor. I dagens Ep. hörde vi Paulus beskriva kyrkan som en kropp med olika lemmar. De har var sin uppgift och skall samverka. Varje del är av betydelse för helheten, och det gemensamma skall prägla varje liten del.

Det som har visat sig vara en svaghet i en etablerad kyrka, är att man har kommit att betrakta ämbetsbärarna som ett slags anställda. Det är som att vi har hyrt in dem för att slippa göra vissa saker själva. Men den kallelse att vara en del av en missionerande kyrka som var och en får, kan inte delegeras till andra. Somliga har fått uppgiften att utbilda och entusiasmera och samordna och i förekommande fall styra till rätta, men uppgiften att tala om ”Guds väldiga gärningar” är inte bara deras.

Men det ligger mer i begreppet ”apostolisk”. Att Jesus ur lärjungaskaran utsåg tolv apostlar, visar att de hade en speciell uppgift. Deras namn räknas noggrant upp i evangelierna, liksom i Apg. Om några vet vi inget annat än att deras namn finns med i uppräkningen. Namnen är desamma med ett undantag: Mark. och Matt. nämner Taddeus, medan Luk. och Apg. har namnet Judas, Jakobs son. Det finns god anledning att anta att det var en man med två namn. Kyrkan har i sitt minne av apostlarna valt att följa Lukas.

Beteckningen ’apostel’ motsvarar närmast vad vi skulle kalla ’ambassadör’. En sådan företräder någon annan, och handlar alltid enligt den instruktion han, eller nu för tiden hon, har fått. Den nyliga rättegång mot förra ambassadören i Kina har ju just gällt om hon möjligen hade handlat på egen hand utan mandat.

Jesus beskrev själv det uppdrag han gav sina apostlar: ”Den som lyssnar till er lyssnar till mig”, och: ”Den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig.” Med detta blev det ofrånkomligt viktigt att inte komma med något eget, utan att allt de kom med måste vara fast förankrat i vad Jesus själv förkunnade.

En kyrka som är apostolisk måste därför hålla sig till apostlarnas undervisning, och inte lägga till eller dra ifrån något. Apostlarnas undervisning har vi till dels i evangelierna, där evangelisterna har gjort ett urval ur allt vad Jesus sade och gjorde. Joh. slutar ju med notisen: ”Jesus gjorde också mycket annat. Men om varje händelse skulle skrivas ner, tror jag att inte ens hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.” Och vi har budskapet, kombinerat med apostoliska utläggningar om hur det skall förstås, i breven i NT.

I denna mening skulle man kunna säga att ’apostolisk’ här betyder att kyrkan skall vara ’biblisk’ eller ’ortodox’, som ju betyder ’renlärig’. Man kunde också säga ’evangelisk’, i enlighet med evangeliet, som ju har kommit att bli en benämning på vår kyrkotradition, en benämning som jag tycker är bättre än ’luthersk’. Vill vi nu minnas vår särskilde kyrkofader, skall vi åtminstone alltid säga ’evangelisk-luthersk’.

Apostlarna var unika. De utsågs av Jesus, och det kunde inte upprepas, med Paulus som enda undantag. Den apostoliska tradition fick dock en fortsättning genom kyrkans ämbete. Det insåg man tidigt. I sitt brev till kyrkan i Korint skriver biskopen av Rom, Clemens, förmodligen år 96, om apostlarna att de ”stadgade att när dessa avsomnat så skulle andra beprövade män överta deras tjänst”. Det har i och för sig gällt alla i kyrkans ämbete, men särskilt biskoparna. Kyrkohistorien har stökat till det, men god ordning blir det när ’apostolisk’ får bli ’episkopal’. Svenska kyrkan har fått nåden att bevara biskopsämbetet. Utvecklingen har dock lett till att biskoparna uppgift har förts i bort i en ordning som ger kyrkopolitiker makten i stället. I Missionsprovinsen har vi återvänt till vår kyrkas äkta tradition.

Till det apostoliska hör också att vara trogen de apostoliska ordningarna. Till dem hör att endast viga män till biskopar och präster, att använda bröd av vete och riktigt vin i nattvarden och en hel del annat. Gör man på annat sätt är det väl inte utan välsignelse. Men säkerhet om den fulla välsignelse som Herren Jesus har utlovat, ges först om man följer hans genom apostlarna förmedlade ordningar. Låt oss nu avsluta dagens predikan med att stämma in i den bön som vi avslutade mässan med, när tiden var sådan att vi kunde fira de gamla apostladagarna: ”Ge oss nu nåd att kunna stå fasta i apostlarnas tro och gå vart du än sänder oss.”

4:e sön e Trefaldighet

4:e efter Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

(Denna predikan hölls inte. När vi kom till kyrkan i söndags var låset utbytt. De som tagit makten i föreningen som äger kyrkan, gillar inte att vi stödjer uthyrning till S:t Sergejs rysk-ortodoxa församling, vid sidan av oss. På kyrktrappan, i duggregn, läste jag dagens texter, lyfte kortfattat fram en huvudpunkt ur predikan, och hade vi enkel komminion – jag hade, med misstanke om vad som skulle kunna hända, tagit med mig sockenbudstyget, där jag förvarar invigt bröd och vin för sjukkommunion.)

Omvändelse är något det talas mycket om i kristen förkunnelse. Nu kan man ju tro att det är något som kom med väckelserörelserna, som när Frälsningsarmén inbjöd människor till ’botbänken’. Men insikten att omvändelse är nödvändig är något grundläggande i Bibeln.

Som exempel kan vi ta Petrus predikan den första Pingstdagen. Efter de märkliga händelserna med eldslågor över apostlarna och med deras predikan på olika språk, förklarade Petrus vad som hade hänt. Det ledde fram till budskapet att Jesus har uppstått och ”därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias.” När människor då frågade: ”Bröder, vad ska vi göra?” svarade Petrus: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.”

Ja, det handlar den här söndagen om att det är nödvändigt med omvändelse. Både GT-texten och Ev. leder fram till det. Vi har hört profeten Jeremia kritisera folket för att de har valt att dyrka hedniska gudar och framför Guds maning: ”Vänd tillbaka, ni trolösa barn.” Och vi har hört Jesus kommentera funderingar kring några uppskakande händelser: ”Om ni inte omvänder er, går ni alla under på samma sätt.”

Väckelsepredikan lyckades göra omvändelse till något storslaget. Men grunden handlar det om något ganska enkelt. Det GT-liga ordet betyder att vända om och gå åt annat håll. Jer. förmedlar Guds dom över avgudadyrkan. ”Rop på de kala höjderna, gråt och böner” är en beskrivning av hednisk kult. Det liknas vid äktenskapsbrott. Vad folket uppmanas är att inte gå åt det hållet, utan vända om, vända ryggen till de främmande gudarna, och i stället gå folkets sanne Herre till mötes.

Det grekiska ord som används i NT har en mer mental prägel. Det betyder direkt översatt ’samtänka’, tänka på samma sätt som någon som är värd att ha som föredöme. Det kom att få innebörden av att ändra inriktningen på sitt tänkande. I den gamla bibelöversättning blev det vanligen ’göra bättring’, och det hör med, men begränsar ändå begreppet till det moraliska. Det handlar om att totalt byta livsinriktning.

Det var vad Petrus uppmanade till den första Pingstdagen. Man hade varit så inriktad på att Jesus var en falsk Messias att man hade fått honom korsfäst. Genom uppståndelsen hade grundläggande men bortglömda profetlöften uppfyllts. Det var nu tvunget att helt och hållet ändra tankeinriktning, för att i stället  ’samtänka’ med Gud så som han hade handlat genom Herren Jesus.

Mycket i kristen tro och kristet liv är något vi gör tillsammans. Vi är en del av en trosgemenskap. I mässan säger vi: ”Vi upplyfter våra hjärtan.” Jesus har ju lärt oss att be: ”Fader vår …” I god allmänkyrklig tradition blir den avslutande välsignelsen: ”Herren välsigne er …” Och i trosbekännelsen har vi återgått till hur det en gång beslutades vid kyrkomötena på 300-talet: ”Vi tror på en enda Gud …” Man menar ibland att det är svårt att läsa med i trosbekännelsen, om man inte förstår en eller annan detalj. Men det är alltså församlingens gemensamma bekännelse, inte summan av en rad individuella bekännelser. Om man inte riktigt förstår, får man med förtröstan ’tjuvåka’ med sina medkristnas bekännelse.

Men det finns några tillfällen, då man måste ta enskilt ansvar. Ett sådant har att faktiskt att göra med bekännelsen, nämligen vid dopet. I vår västkyrkliga tradition är det den bekännelse som vi kallar den ’apostoliska’ som hör hemma vid dopet. Eftersom den har kommit att användas vid gudstjänster har det blivit: ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig …” Men här är orginallydelsen: ”Jag tror …” Inför dopet bekänner dopkandidaten sin tro. I vår tradition med barndop blir det föräldrar och faddrar som avger bekännelsen, och de uppmanas sedan att uppfostra den barndöpte i den tron. Vid konfirmationen får den barndöpte sedan möjligheten att själv säga: ”Jag tror …” Fast om konfirmanden menar något djupare med det, har det ju dessvärre inte bara en gammal konfirmandlärare anledning att i de flesta fall betvivla.

Det andra tillfället då man måste ta enskilt ansvar är vid syndabekännelsen. Det är nästan det enda tillfället under en högmässa, då man säger ’jag’: ”Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud …” Man kan inte bekänna andras synder. Här måste var och en ta eget ansvar. Man har naturligtvis rätt att i bön klaga över att man har blivit offer för andras missgärningar, och Herren Jesus uppmanar oss att vara beredda att förlåta. Men när det gäller att söka gudomliga förlåtelse är det upp till var och en. Så blir också avlösningen: ”Till dig som bekänt din synd och ber om dina synders förlåtelse, säger jag …”

Det här hör naturligtvis nära ihop med maningen till omvändelse. Det handlar om den ’dagliga ånger och omvändelse’ som Luther talar om i sin Lilla katekes. Först kommer en grundläggande och omvälvande omvändelse, då man upptäckte Jesus och vände sig till honom som Herre och Frälsare. Några av er har en sådan brytpunkt i era liv.

Somliga av oss har egentligen inte omvänt oss på det sättet. Vi har växt upp i kristna familjer och kristen tro har varit naturlig för oss från början. Men den tron måste hållas levande. För oss, som för alla, är den dagliga omvändelsen nödvändig. Våra liv vindlar sig fram som en krokig skogsstig. Man måste ständigt fråga sig: ’Är jag på rätt väg? Är jag på väg att gå vilse?’ Att ständigt på nytt med karta och kompass kolla om man är väg åt rätt håll motsvarar behovet av daglig omvändelse.

Det finns ett tredje tillfälle då man måste ta enskilt ansvar, och det är vid en vigsel, när man lovar sin brud eller brudgum att ”älska dig i nöd och lust”. Samtidigt utgör vigseln ett steg över från enskilt ansvar för sitt liv till gemensamt ansvar.

Det här leder över till dagens Ep. som ju kan tyckas innehålla en motsägelse. Där säger Paulus först: ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” Men sedan konstaterar han: ”Var och en måste bära sin egen börda.” Men det återspeglar vad jag tidigare har sagt: Kristen tro bygger en gemenskap, där vi möter inte minst svårigheter tillsammans. Men sedan kommer det sådant, där det inte går att åka snålskjuts, där man har att själv forma sitt liv. Aposteln skriver: ”Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra.” Här skall naturligtvis tilläggas, som Paulus har gjort tidigare i Gal., att inför Gud har vi inte mycket till stolthet att komma med. Det blir dags för omvändelse och syndabekännelse!

Att bedöma sitt liv i jämförelse med andra är en frestelse. Det finns i bakgrunden i dagens Ev., när man berättar om det romerska illdådet och om olyckan i Siloam. Fick de som omkom kanske ett berättigat straff för vad de kan ha gjort? Underförstått är: Vi tycks ha vara bättre människor, eftersom vi sluppit undan något liknande. I GT-lagt tänkande var schemat klart: synd medför straff, dygd leder till belöning.

Man hade sedan länge börjat ana att det inte var så enkelt. Jobs bok, där den rättfärdige får lida, är ett exempel på det. Jesus avvisar helt att det skulle vara så enkelt. Gud ”låter sin sol gå upp över onda och goda”, säger han i sin bergspredikan. Hur gott och ont drabbar människan går inte efter enkla regler. Gud är god långt över vad en människa kan förtjäna, och han skyddar inte oreserverat de sina. När vi för två söndagar sedan hörde Paulus säga att ”allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud”, så perspektivet större än enkel jordisk rättvisa. Vi får finna oss i att här på jorden drabbar det onda orättvist och det goda oförtjänt.

Vår livsinriktning skall vara den som Jesus anger senare i Bergspredikan: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet!” Även om det är vår grundläggande livshållning, så viker vi alltför ofta av till att söka annat som lockar. När vi upptäcker det, är det bara en sak som gäller, det som Jesus sade redan från början: ”Omvänd er och tro på evangeliet!”

(Vi slutade givetvis med att sjunga sv.ps. 223 ”Kag vet en port som öppen står”)

3:e sön e Trefaldighet

3:e efter Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

Antje Jackelén, som innehar tjänsten som ärkebiskop i Uppsala, har som valspråk: ”Gud är större.” Det har i och för sig biblisk bakgrund, men som det står kan man undra: Större än vad? Skulle man fråga människor vad de tror att hon menar, skulle man nog få varierande svar. Det blir till slut ett valspråk utan närmare innehåll.

Den här söndagen vill jag gå ett steg längre och lite förenklat sammanfatta det budskap vi får med: Gud är störst! Jag gör det mot bakgrund av förra söndagen som sade oss att Gud är först. I mötet mellan Gud och människa blir det förr eller senare klart att det alltid är Gud som har initiativet. Man sökte Gud, av någon anledning, och fann honom, men fick så småningom klart för sig att man i själva verket var sökt av Gud.

Idag påminns vi om att Gud är störst. I mötet med honom blir det klart att människan inte har någonting att komma med. Ps. 8 kan förundrat fråga: ”Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?” och Job ställer samma fråga.

När jag noterar det här, får jag omedelbart göra en reservation. Ur ett annat perspektiv är människan någonting stort: hon är Guds avbild. Den insikten har tagit sig in i allmänt tänkande, när man säger att människan har ett okränkbart värde. Fast lite skruvar man då på vad som egentligen sägs: i FN-deklarationer och annat talas om människans ’värdighet’, vilket ju inte är riktigt detsamma som ’värde’.

Men trons insikt om människans storhet rör sig inom ramen för skapelsen. I mötet med Gud blir det alltid så att Gud är stor och människan liten. Det som är det goda budskapet är att Gud tar sig an henne i hennes litenhet. Hennes möte med Gud och den gemenskap med honom som hon inbjuds till, är alltid på Guds villkor.

Det blir tydligt i skildringen av mötet med Matteus i dagens Ev. Han har ingenting att komma med. Tvärtom har han det mesta emot sig, när Jesus kommer. I sin tjänst som tullindrivare hade han förverkat sin plats i gudsfolket, han var ju anställd av ockupationsmakten. Översättningen ’tullindrivare’ är väl korrekt, men fångar inte riktigt tonen i beteckningen. ’Skattmas’ skulle kanske vara bättre, eftersom tullavgifterna var ett slags moms, som den romerska makten krävde av undersåtarna.

Men ändå vänder sig Jesus till Matteus och inbjuder honom att komma med i lärjungaskaran. Han har inte på något sätt gjort sig förtjänt av det. Han är den lille, som Gud i sin storhet ändå tar sig an. Det budskap som Jesus, här i handling, kommer med är att trots att Gud är störst, är han kärleksfull och barmhärtig.

Skildring av hur Matteus kallas att bli lärjunge, och han skall ju senare utses att vara apostel, blir en kombination en här söndagen och den förra. Gud är först: det är Jesus som tar initiativet och vänder sig till Matteus. Och Gud är störst: Matteus har ingenting att komma med, ingenting som skulle göra honom värd Jesu uppmärksamhet.

I sin Lilla katekes formulerar Luther vad som gäller för människan inför Gud. I förklaringen till första trosartikeln om Fadern och Skaparen säger han inte bara att Gud har skapat mig, utan också att han ”försörjer mig rikligt med allt jag behöver” och att han ”bevarar mig för allt ont”. Och han fortsätter, med en ton av häpenhet: ”Allt detta gör Gud av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag förtjänar det eller är värd det.”

”Utan att jag förtjänar det eller är värd det”, det är vad som gäller för oss i mötet med Gud. Vår ställning inför Gud är att vi är syndare. Det är i första hand inte en moralisk bedömning, utan ett sakligt konstaterande att vi inte lever så som Gud har anledning att förvänta sig av dem som är hans avbild. Vi är skapade att vara lika Gud, men vi lever så att vi blir olika honom.

När det här blir aktuellt i kallelsen av Matteus, kommer Jesus med en liten liknelse, där han beskriver det som om Matteus är sjuk. Jesus vill ge honom den vård han behöver. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.” Hade Johannes stått nära och hört Jesus, skulle vi kanske i hans evangelium få höra Jesu säga: ’Jag är den store läkaren.’ När vi talar om ’frälsning’, så använder vi ett uttryck som handlar om räddning och befrielse. På latin heter det ’salvatio’, som på engelska har blivit ’salvation’. Av samma ord har vi fått ’salva’, och termen handlar alltså mer om helande och räddning undan skadlig sjukdom.

”Utan att jag förtjänar det eller är värd det”, är ju också vad Paulus på ett annat sätt säger i dagens Ep.: ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa.” Han noterar, och så kan det ju vara, vet vi, att människor kan offra sig för en god sak. Men Kristus offrade sig inte på det sättet, han ”dog för oss medan vi ännu var syndare”, påminner aposteln om, och inser att Gud med det ”bevisar sin kärlek till oss”.

I skildringen av hur Matteus blev lärjunge inbjuder han Jesus till en måltid, tillsammans med andra som väl har blivit hans vänner, när han och de nu inte var välkomna i de frommas sammanhang. Så var det också vid andra tillfällen, t.ex. när Jesus kallade Sackeus. Det har, på Jesu uppmaning, blivit modellen för den gemenskap med honom som kyrkan inbjuder till. Precis som i Matteus hus samlas syndare, nu vid nattvardsbordet. Om man inte inser att man måste betecknas på det sättet, blir man till sist som de som stod vid sidan av och kritiserade det som hände.

Vid måltiden citerade Jesus profeten Hosea, där Gud säger: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” Det var naturligtvis en kritik av de fromma fariseernas hållning. De var noggranna, in i minsta detalj, med offren i templet. Genom dem fick de del av Guds barmhärtighet, och fick sina synder förlåtna. Men det ledde inte till att de själva var barmhärtiga mot syndiga medmänniskor.

När vi ställer oss själva och vårt liv i parallell till vad som hände med Matteus, så skall vi vara djupt tacksamma över att Gud tar sig an oss, fastän vi om och om igen vänder oss bort från honom. Jesus är en läkare också för oss som är drabbade av syndens smitta. Men vi får inte glömma bort att det skall leda till att också vårt möte med medmänniskor präglas av barmhärtighet.

Att vi i vårt liv är barmhärtiga leder inte till att vi har någon förtjänst eller värdighet inför Gud. Men det blir en av Herren förväntad följd av hans barmhärtighet mot oss. Man brukar kalla det ’Lagens tredje bruk’. Ett problem med modern predikan är att man ofta talar om vad vi bör göra. Den kristne skall vara en god människa. Det är i och för sig något att sträva efter, men felet som görs är att man glömmer bort det som kommer före. Viljan att forma ett liv i barmhärtighet är en följd av något, av att vi i Jesus har fått del av Guds barmhärtighet. Avslöjande är att det talas så lite om Jesus i mycket av predikan idag.

”Gud är större” är alltså valspråket. Om vi läser det i ett av sina sammanhang, i 1 Joh., är det: ”Gud är större än vårt hjärta”, och aposteln har då sagt att vårt hjärta kan ’fördöma oss’. Gud är större än vårt dåliga samvete. Som den store läkaren tar sig Herren Jesus an oss och helar skadan i vår själ. Han vill dela bröd och vin med syndare, för han ”har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare”, bland vilka vi ofrånkomligen finns.

2:a sön e Trefaldighet

2:a efter Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

”Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten!” En generös inbjudan inledde våra läsningar den här söndagen. Gud vänder sig till oss, och han har något överflödande att ge.

Naturligtvis kom då också Jesus med motsvarande inbjudan. ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila”, sade han vid ett tillfälle. Och generositeten finns i liknelsen om den stora festen, som är det gamla Ev. den här söndagen. När de som var först inbjudan, tackade nej, gick inbjudan ut inte bara i staden, utan ut på ”vägarna och stigarna” i omgivningen. Det fanns till slut ingen gräns för vilka som var inbjudna.

Man talar inte så sällan om att ’söka’ Gud. Så länge livet går i trygga banor, är det kanske inte något som blir aktuellt för människor. Men när livet krånglar till sig, kan man behöva något som ger hjälp eller åtminstone tröst. Eller så börjar man ändå fundera över livets hemligheter, och söker efter något som kan ge djupare mening åt det.

De som då hittar fram till Gud, gör en kanske överraskande upptäckt. De hade sökt Gud, men de förstår att i själva verket var det han som hade sökt dem. Naturligtvis kan man säga att man i sitt sökande möttes på halva vägen. Men med närmare kontakt med Gud, blir det tydligt att initiativet ligger alltid hos honom. 

Paulus ser tydligt linjen, som vi fick höra i Ep. ”Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.” Men den här apostoliska insikten har samtidigt skapat trosproblem. Är det kanske så att Gud inte utser och kallar alla människor? Ja, så är det, säger reformert teologi. Där talar man om ’predestination’, om att Gud har ’förutbestämt’, som ordet ju betyder, människors eviga öde.

Men en sådan tanke motsägs på många sätt i Bibeln. Kanske allra tydligast med vad Paulus skriver i 1 Tim.: Gud ”vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen”. Motsvarande skriver Petrus i sitt 2:a brev:  Gud ”har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig”.

Om man ser saken ur Guds perspektiv, att han skulle utse somliga men inte andra, så blir det fel. Vad Paulus gör är att se det ur människans perspektiv, och han har då fått just insikten att det är Gud som har initiativet. Nu hade han naturligtvis den genomgripande erfarenheten av att vara utsedd och kallad, trots att han hade börjat som förföljare. Men han insåg att det var en generell sanning att om inte Gud inbjudande hade vänt sig till oss, så hade vi aldrig funnit honom. På sin höjd hade vi fått en suddig bild av någon gudomlig kraft, vilket ju dessvärre är vad många nöjer sig med.

Nu ville Gud att det skulle bli tydligt att han söker och kallar oss människor. Han sände sin Son att möta oss som människan Jesus. Tydligare än så kan det inte bli att det handlar om en personlig Gud, som Jesus har sagt att vi skall kalla vår Fader, som inbjuder till ett personligt möte och gemenskap. Och det är ju något som gör kristen tro unik i religionernas värld: Gud möter oss inte endast i visioner och drömmar, utan i ett möte människa med människa.

Det är det här som upprepat kommer till uttryck i dagens Ev. Skildringen har vad som nästan blir en refräng: ”Följ med och se!”

Det börjar med Andreas och en lärjunge till, det finns anledning att tro att det var Johannes, som aldrig talar direkt om sig i sitt evangelium. Senare blir det ’lärjungen som Jesus älskade’. De hade hört Johannes döparen visa på Jesus: ”Se, Guds Lamm!” När de då söker sig till Jesus, säger han just: ”Följ med och se!” Det händer ingenting direkt, ett längre möte med honom är vad som behövs.

De anar i det mötet vem Jesus är: ”Vi har funnit Messias”, och då går budet vidare. Andreas möter sin bror Simon, som av Jesus skall få namnet, eller snarare titeln, ’Petrus’, ’klippan’. Det kan vara värt att lägga märke till att även om Jesus med tiden skulle utse Petrus att vara lärjungarnas och sedan kyrkans ledare, så var det lillebror som tog initiativet.

Inbjudan, förmedlad av människor, går sedan vidare. Filippus träffar Natanael, han kallas senare Bartolomeus, och säger också han; ”Följ med och se!”

Vi har samma sätt att inbjuda senare i Joh. Efter att ha mött Jesus vid Sylars brunn skyndade sig kvinnan tillbaka till den lilla staden och sade: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt jag har gjort. Han kanske är Messias?” Hon, liksom Andreas, talade om vad de hade upptäckt. Men de insåg samtidigt att de inte själva hade så mycket mer att ge. Deras budskap blev: ’Kom själva och se!’

Vi skall lära oss av den här hållningen. Det är så lätt, när vår tro på Jesus ifrågasätts, att vi börjar förklara varför vi tror. Det leder oftast inte till mer än ganska fruktlösa debatter. Vi har det i dagens Ev. Natanael ifrågasatte det Filippus hade att säga: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” Vi skall komma med den enkla bekännelsen att vi har kommit att se att Jesus är ett sändebud från Gud. Sedan skall vi hänvisa dem till att själva söka sig till honom för att få klart för sig vem han är och vad han har att erbjuda.

Nu kan vi inte längre möta Jesus så som han mötte människor under sin tid på jorden. Mötesplatsen är nu kyrkans gudstjänst. Där får vi höra honom tala, och får hans ord insatta i ett sammanhang. En GT-text skildrar förberedelsen för hans liv och gärning, och en NT-text ger oss ett stycke av hur hans apostlar förstod betydelsen av hans gärning och budskap. 

Och så firar vi nattvard vid vår gudstjänst. Det blir ett möte som är så personligt det går, när vi inte längre kan se Jesus ansikte mot ansikte. Han framträder inte längre i vanlig mänsklig gestalt, men blir ändå personligt närvarande i det bröd som är hans kropp och det vin som är hans blod. Att vi, enligt hans egen instiftelse, äter och dricker gör att mötet med honom blir ännu närmare än ett vanligt personligt möte kan bli.

Vårt ’Följ med och se’ blir då: ’Kom med och fira gudstjänst!’ Det blir då klart att vi alla måste medverka till att människor kan förstå att vi vid vår gudstjänst möter Herren Jesus. Vi är, i den fromhetstradition vi nu har haft många generation, inriktade på att gudstjänsten ger den enskilda människans ett möte med sin Frälsare. Vad vi skall sträva efter att göra tydligt, är att gudstjänsten är ett för lärjungaskaran gemensamt möte med sin Herre.

Det är då ofrånkomligt att det blir tydligare ju fler vi är. Det är därför viktigt, inte bara för vår egen tro, utan för att vår gudstjänst skall hjälpa människor att inse vem Jesus är och vad han har att ge, att vi är trogna som en del av den gudstjänstfirande församlingen. Den grundläggande inbjudan kommer i vardagen: ”Följ med och se!” Men sedan har vi att göra allt vi kan, så att vår gudstjänst blir en plats där man faktiskt får se och möta Herren Jesus. Och det börjar med att vi är där, att vi själva är med. Just nu gör coronapandemin det inte helt möjligt, men förr eller senare kommer den att vara över.

Det är Gud som har initiativet, det är han som inbjuder och kallar oss. Men han behöver sina medarbetare, och det är vi. Låt oss be om den Helige Andes hjälp att vara trogna, både i att föra vidare inbjudan ”Följ med och se”, och att forma en inspirerande och levande gemenskap omkring vår Herre Jesus vid våra gudstjänster!

Johannes Döparens dag

S:t Johannes döparens dag – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

Den här helgdagen har utöver att vara den helige Johannes döparens dag blivit Midsommardagen. När den nu hos oss skall firas på en lördag råkar den i år också sammanfalla med sommarsolståndet, som infaller strax före midnatt i kväll. Dagen blir höjdpunkten på den sommar som vi nordbor så intensivt har längtat efter under en mörk och kall vinter.

Det har då kommit att bli två ämnen som trängs idag: dels glädje över Guds goda skapelse och tacksamhet för den, dels det ursprungliga ämnet: minnet av Johannes döparen och tacksägelse för honom. Evangelieboken noterar det genom att som rubrik för idag sätta: ’Skapelse och frälsning’. Och det har blivit naturligt att idag sjunga sommarpsalmer.

I Svenska kyrkan har dock skapelsen nu vunnit över Döparen. Men den nya evangelieboken är skapelsen det enda ämnet. Johannes döparen får vänta tills i morgon. Jag tycker egentligen att det är märkligt att man skall gå in i en kyrka för att tacka Gud för hans skapelse. Gör man inte det bättre ute i det fria? Det tycker tydligen också många församlingar, för det ordnas många friluftsgudstjänster den här dagen.

Naturligtvis skall vi inte glömma bort att tacka Gud för den skapelse som vi är en del av. Vi gör det ju också vid varje mässa då vi vid offertoriepsalmen ber: ”Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud, ty i din godhet ger du oss det bröd som vi frambär till dig, … det vin som vi frambär …” I bibliskt språkbruk heter det: ”Välsignad är du …”, vi skulle säga: ”Vi tackar dig …”

Insikten att livet utgår från en skapare delar vi med många. I Rom. menar Paulus att ”ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat.” Samtidigt noterar han att det för många inte blir av betydelse för livet, så han fortsätter: ”Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom.”

För många är tron på en skapande kraft den enda tro de har. Ofta handlar det då om någon eller något som har format och satt igen det hela, men sedan inte gör mycket mer. Man brukar kalla det för ’deism’, efter det latinska ordet för gud, ’deus’. Sådan tro skiljer sig från kristen på två sätt. Dels tror vi på en personlig Gud, som Herren Jesus har sagt är vår Fader, inte på någon odefinierad kraft, dels tror vi att Gud inte bara skapade allt en gång, utan att han varje dag, varje sekund uppehåller sin skapelse. Med Ps. 104 säger vi om levande varelser: ”Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.”

Till det hör att vi tror att Gud leder mänsklighetens historia. Varför han inte gör det rakt och tydligt, har alltid varit ett trosproblem. Men när vi tror att vi människor är skapade till Guds avbild, så betyder det att vi också har fått fri vilja. Det som är tillvarons problem är att den viljan så ofta används till vad som inte är gott. Men om nu Gud omedelbart skulle gripa in och avstyra det onda, så skulle det bli meningslöst att tala om fri vilja. Därför är människor förmögna att riva ner och krossa i stället för att bygga upp.

Samtidigt kan vi av historien se att det onda aldrig förbli för alltid. Tyranner besegras och orättvisor förs undan, efter längre eller kortare tid. Pest och farsot tynar bort, även om de lämnar sorg och saknad i sina spår. Kvar står naturligtvis dödens realitet och det faktum att människor, som allt levande, har en begränsad livstid. Men ändå kan vi våga tro, som Paulus skall hävda i Ep. i morgon: ”Allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud.”

Vi tror alltså att Gud uppehåller sin skapelse och leder historien fram mot det goda mål han har satt. Historien blir frälsningshistoria. Med det kommer vi över till den här helgdagens första och viktigaste ämne: Johannes döparen som en avgörande viktig person, när Gud vill ge sin skapelse och sin mänsklighet möjlighet till frälsning.

GT ger oss skildringar av hur Gud vårdar sig om sitt folk. Men där finns också, tydligare ju längre tiden går, en inriktning mot vad som skall komma. Profeterna kommer med löften om att Gud skall sända en frälsare. I den linjen står Johannes som den siste. Som vi hörde i dagens Ev., den lovsång som hans far Sakarias, andligt inspirerad, framförde vid hans födelse, beskrev han vad som skulle bli Johannes uppgift: ”Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.”

Med Johannes ’är frälsningen här’. Kyrkan ger Johannes två benämningar: Förelöparen och Vägröjaren. Han har ju en dag till på kyrkoåret, 3. sön. i Adv. Då ser vi honom, i vuxen ålder, främst som Vägröjaren. Idag minns vi honom som Förelöparen. Han var den siste i den långa förberedande frälsningshistorien. Och han blir då den som för över till den utlovade Messias och Frälsaren, Jesus. En dag skall han, som vi får höra i Ev. i morgon, peka på Jesus och säga: ”Se, Guds Lamm!”

Att det var något särskilt med Johannes kan vi se av att hans tillkomst och födelse inte var vanlig. Luk. har tidigare noterat att om hans föräldrar att ”de hade inga barn, eftersom Elisabet var ofruktsam och båda var till åren”. Så har Gud ofta handlat, han har gett barn åt kvinnor bortom vanlig ordning. Så var det med Abraham och Sara, i inledningen till frälsningshistorien. Så var det med Manoas hustru, hon nämns inte vid namn, som i sin barnlöshet fick Simson, han med gudomlig kraft i håret, och med Hanna, också hon ofruktsam, som fick Samuel, som skulle bli av avgörande viktig gudsman i folkets historia. Och vi har det naturligtvis främst med Maria som födde Jesus fast hon ”inte haft någon man”. När Gud bereder frälsningens tid går han utöver skapelsens vanliga villkor, och kan naturligtvis göra det, eftersom han är Skaparen.

Så betygar Sakarias i sin lovsång att det som skett och skall ske är Guds verk: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter.” Med vårt språkbruk blir det alltså: ”Vi tackar dig, Herre, som besöker ditt folk …” Den här dagen inbjuder oss till tacksägelse – tacksägelse för Guds goda skapelse, men än mer för att Gud förbarmar sig över den skadade skapelsen, och bereder frälsning, räddning, helande. Det som Ps. 104 säger: ”Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny”, visar sig betyda mer att han uppehåller sin skapelse.

Efter Johannes kommer ”en soluppgång för dem som är i mörker och i dödens skugga”, sade Sakarias i sin lovsång. Nu vid midsommar, när det nästan inte blir mörkt på natten, påminns vi om den frälsningens soluppgång som Johannes var förelöpare för. Låt oss vid Döparens sida öppna oss Herren Jesus, som han var sänd att bana väg för!

1:a sön e Trefaldighet

1:a efter Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

228:1-2, 236:-, 258:5-7, 68:-

Om många saker när det gäller tro, måste man tala i bilder. Så är det också i Bibeln. Och inte så sällan används bilder, som blir motstridiga. För att ta ett exempel, så talas det på flera ställen om en byggnad med ’levande stenar’. Vi kan förstå vad som menas, men bilden är ju i sig orimlig: stenar ’lever’ inte.

Vi har det också i dagens texter om dopet. Där sägs det först i Hesekiels profetia, som tydligt handlar om dopet: ”Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena.” Därefter har vi i Ev. fått höra Johannes döparen säga att ”han som kommer efter mig” skall ”döpa er med Helig Ande och eld” Vatten och eld går ju inte särskilt bra i hop, antingen släcker vattnet elden, eller också får elden vattnet att koka bort.

Vad det handlar om är ting som renar. Vatten gör det. Det vet vi inte minst i dessa tider, då vi uppmanas att ofta tvätta händerna. Men en uppgift som eld har är också att rena. I de många masugnarna som en gång fanns i vårt land, blandade man malmen med träkol och satt eld på det. Då skildes järnet från slaggen. Man gör så med andra metaller också. Petrus använder den insikten i sitt 1:a brev, när han talar om att de kristna ”måste utstå olika prövningar”. Han menar att ”äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är förgängligt men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro.”

”Han skall döpa er med Helig Ande och eld.” Det finns en hel del annat att säga om vad dopet innebär och medför, men dagens texter leder oss till att stanna vid att dopet innebär rening och ger oss Andens gåva.

Dopet är den handling, det sakrament som gör oss till Jesu lärjungar. Det måste vara förbundet med tro, men tro enbart räcker inte. Lärjungens nya liv i gemenskap med sin Herre måste grundläggas genom dopet.

Så var det från första början, och jag skall nu låta större delen av min predikan bli en vandring genom Apg. Vid avgörande steg i den framväxande kyrkans liv upptas nya lärjungar just genom dopet.

Det började direkt den första Pingstdagen. När Petrus hade förklarat för folket vad det som hade hänt innebar, och visat hur det hade sin utgångspunkt i Jesu uppståndelse från de döda, frågade man: ”Bröder, vad ska vi göra?” Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.” Och det berättas i Apg. att ”de som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen”.

Här har vi alltså, från första början, att dopet innebar ett renande från allt orent och ont: det ger den grundläggande förlåtelsen för en människas synder. Och det ger henne del av den Helige Ande. Det som på Pingstdagen skedde med apostlarna, sker med var och en som döps, om än med mindre dramatiska yttre tecken.

Efter en tid kom Filippus, och det handlar här inte om aposteln, utan om diakonen Filippus, till Samarien och ”förkunnade evangeliet om Guds rike och Jesu Kristi namn”. Människor kom till tro och blev då döpta.

Det visade sig dock att Filippus som diakon inte kunde fullfölja dopet. Apostlarna sände då dit Petrus och Johannes. ”Dessa kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande, eftersom Anden ännu inte hade fallit över någon av dem. De var bara döpta i Herren Jesu namn.” Så kunde dopet bli fullständigt.

Kretsen som fick höra om Herren Jesus och kom till tro utvidgades sedan med den etiopiske hovmannen. Än så länge rörde det sig om judar, men nu inte bara om dem som bodde i Bibelns land. Sedan folket hade förts bort efter det att babylonierna hade erövrat Jerusalem på 500-talet f.Kr., fanns det judar i många länder.

Filippus, återigen diakonen, hörde hur mannen läste ur Jes. Ja, just ’hörde’, för på den tiden läste man alltid högt. Filippus förklarade att det handlade om en profetia om Jesus. Det hovmannen fick höra gav honom anledning att fråga: ”Här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?” Vi kan notera att flera gamla handskrifter har en vers, som inte finns med i vår bibelöversättning, eftersom versen inte finns i de allra äldsta handskrifterna: ”Filippus sade till honom: ’Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske.’ Hovmannen svarade: ’Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son’.” Han blev så döpt.

Det berättas sedan om hur Jesus uppenbarade sig för Paulus på vägen till Damaskus. Han blev blind, och väl i Damaskus sändes Ananias till honom med budskapet: ”Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande.” Paulus kunde då se igen, ”och han reste sig och blev döpt”. Paulus berättade senare i förhören med honom i senare delen av Apg. att Annanias hade sagt: ”Res dig och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.”

När kretsen vidgade sig ytterligare, var turen kommen till dem som inte var judar. Petrus kallades till den romerske officeren Cornelius i Caesarea, staden vid kusten till Medelhavet. Petrus beskrev Jesus och vad som hade hänt med honom. Då ”föll den helige Ande över alla som hörde ordet”, uppenbarligen märktes det på yttre tecken, som inte närmare beskrivs. I förvåningen över det sade Petrus: ”Ingen kan väl hindra att de döps med vatten, när de har fått den Helige Ande precis som vi?” Och så blev också de döpta.

Det sägs sedan inget om dop, förrän Paulus på sin andra resa kom över till Grekland och till Filippi. Där kom Lydia att få höra honom, och ”Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus predikade”. Då blev ”hon och hennes familj” döpta. Paulus inbjöds sedan att bo hos henne.

Vid sin fortsatta verksamhet i staden blev Paulus och hans medhjälpare Silas häktade. Det blev en jordbävning, men de flydde inte från fängelset. Av händelsen blev fångvaktaren så tagen att han frågade: ”Herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?” De svarade: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj.” När mannen hade fått höra mer om Jesus, tog han med sig Paulus och Silas hem, ”och han döptes genast tillsammans med hela sin familj”.

Senare på resan kom Paulus till den stora hamnstaden Korint. När han predikade skedde det att ”Crispus, föreståndaren för synagogan, … och många andra korintier som lyssnade kom till tro och döptes”.

Om att dopet och Anden hör samman, fast med lite komplikationer, vittnar en händelse i Efesos under Paulus tredje resa. Det har likheter med det som i början hände i Samaria. Det kom några som var lärjungar till Jesus. Paulus frågade då: ”Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?” Men de visste inte något Anden, och sade att de var döpta med Johannes dop. Paulus sade då: ”Johannes döpte med omvändelsens dop och sade åt folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga Jesus.” Då ”döptes de i Herren Jesu namn, och när Paulus lade händerna på dem kom den Helige Ande över dem och de talade i tungor och profeterade”. Så långt Apg.

Genom dopet upptogs också vi en gång i kretsen av lärjungar som tror på och strävar efter att följa Herren Jesus. För de flesta av oss skedde det, i en kyrka som många sekler har funnits på plats, när vi var små. Det betyder att vi inte har några minnen av det. Kyrkan började därför, vid en ålder då människor har blivit medvetna om sina livsval, att konfirmera dem som blivit döpta som barn. ’Konfirmera’ betyder ju ’bekräfta’, och det är en bekräftelse från båda håll, både från Gud och från den barndöpte. I ett slags parallell med händelserna i Samaria och Efesos, sker då en förnyad bekräftelse om Andens gåva.

Med barndop märks inte riktigt det dramatiska steget att bli renad från den grundläggande orenhet och synd som tillhör människans väsen, och att få del av den Helige Ande, nu inte bara den gudomliga livsanden i skapelsen, utan den Ande som leder oss till frälsning. Det blir tydligare i ett vuxendop. Men det är samma sak som händer. Även om vi inte har några känslofyllda minnen av vårt dop, kan vi inse att det är på det sättet.

Låt oss därför vara tacksamma över att vårt liv har fått en helt annan gestalt, att vi lever med nya framtidsutsikter genom att vi är döpta. Men låt oss då också komma ihåg att dopet inte bara är något som skedde en gång för längre eller kortare tid sedan. Vi har att leva som döpta, att göra dopet ständigt aktuellt genom att på dess grund forma vårt liv i tro på Herren Jesus.

Heliga Trefaldighets dag

Hel. Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
51:-, 19:-, 72:-, 5:-

Det finns en hel del i kristen tro som går bortom vad vi kan begripa med vårt förnuft. Så är det med mycket i tro överhuvudtaget. På det som man kan komma fram till med hjälp av mänskligt vetande, behöver man ju inte tro, då vet man. Men det finns sådant som är av betydelse, och som ligger bortom vad vi kan veta, och då finns inget annat än att tro.

Till det som definitivt går bortom mänskligt förnuft är vår kristna tro på en treenig Gud. Tre som är ett: sådan ser inte vår jordiska verklighet ut. Skulle man säga att det kan vara så, skulle det bli kaos på vartenda bankkonto.

Nu är inte kristen tro den enda som räknar med vad som kan tyckas vara oförnuftigt. Men det kan ändå bli en del av den tro som människor lägger till grund för sitt liv. Som exempel kan man ju ta tro på att kristaller har kraft att påverka livet. Vi vet naturligtvis att det kan finnas radioaktivitet i döda ting, och att det har sina effekter. Men här tror man på något slags strålning som inte kan påvisas.

Jag skall nu, innan jag kommer till vad jag vill säga, göra en kort religionshistorisk utblick.

Det finns en grupp religioner som, mer eller mindre tydligt, räknar med att det finns en skapare. Det som finns till är därför i grunden något gott. Vi finner sådan tro i de förkristna religionerna i Europa, liksom i Afrika och Amerika.

Sedan finns det religion, främst i Asien, som menar att det jordiskt materiella i grunden är något ont. Det är ett fängelse som det andliga i tillvaron befinner sig i. Målet är att bli befriad från det. Sådan tro kom att påverka grekiskt tänkande som tydligt skilde mellan kropp och ande. Det framkommer på flera ställen i NT att grekerna hade svårt att tro på kroppens uppståndelsen. Den eviga framtid som kunde finnas, innebar att anden befriades från kroppen.

Det som dock är gemensamt för alla de här religionerna är att de bygger på vad människor har kommit fram till om livets förutsättningar. Det rör sig om spekulationer, enkla eller sofistikerade, om vad livets hemligheter kan vara och vart livet är på väg.

I religionernas värld träder så Abraham fram. Han bröt upp från staden Ur i norra nuvarande Irak och sökte sig till det som kom att bli Bibelns land. Han gjorde det inte därför att han tänkte sig att han kunde få ett bättre liv där, utan därför att han var övertygad om att Gud ville att han skulle göra det. Det handlade inte längre om vad människor kunde tänka om Gud, utan om att Gud hade uppenbarat sig, och visat vad han hade för tankar om människor och deras liv.

Från Abraham som Gud om och om igen uppenbarade sig för, växte judendomen fram. Nu uppenbarade sig Gud inte bara i visioner för profeter och gudsmän, utan också genom att påverka historien. Det grundläggande var att ett förslavat folk på märkligt sätt blev fritt och kunde ta ett eget land i besittning.

Ur judendomen växte kristendomen fram. Det berodde på att de första kristna var övertygade om att Gud nu hade uppenbarat sig på ett nytt och avgörande sätt. Han hade blivit människa i Jesus från Nasaret. Därigenom hade Gud blivit ännu tydligare, man kunde se vem märkliga gärningar kom ifrån, och Guds röst hördes inte längre i visioner, som ibland var svårtolkade, utan i klara ord.

Ett sidoskott till det här har islam blivit. Den skiljer sig från det judiskt-kristna genom att uppenbarelsen koncentreras till en enda, till Muhammed. Den judiskt-kristna mångfalden, med profeter och kungar och gudsmän, med lärjungar och apostlar, ersätts av en enda profet. Och det att Gud uppenbarar sig genom vad han gör försvinner.

Det vi kristna tror om Gud beror alltså på vi är övertygade om att Gud har uppenbarat sig och gjort sitt väsen och sin vilja känd. Vi tror att det var Gud som ledde Abraham. I dagens GT-läsning har vi så fått höra om hur Gud uppenbarade sig för Mose i en brinnande buske vid Horebs berg, det som också kallas Sinai. Det innebar ett nytt, avgörande steg: Gud avslöjade sitt namn. Ett namn hade större betydelse för den tidens människor än vad det har för oss. Man menade att det fanns en nära förbindelse mellan en personlighets namn och väsen. När Gud säger att han är ”Jag är”, så betyder det att Mose fick möta den som i allt är livets och tillvarons grund.

När vi då som en av grundstenarna för kristen tror att Gud är treenig, Fadern och Sonen och Anden, så är det inte resultatet av våra försök att söka förstå vad som ligger bortom mänskligt vetande. Det handlar om en strävan att förstå den Gud som har gjort sig känd. Hur skall man kunna förklara den gudomliga uppenbarelsen genom tiderna, som är så mångsidig men ändå sammanhållen, som tydligt kommer från samma källa?

Vi har nu under kyrkoårets första halva påmints om vad som hände. I bakgrunden finns tydligt Faderns ordnande hand. Så har vi hört om hur Jesus bebådades, föddes, verkade, dog och uppstod. Den första trevande slutsatsen om vem han egentligen var stod märkligt nog en romersk officer för: ”Den mannen var verkligen Guds Son!” Och så förra söndagen, Pingstdagen, uppenbarades en gudomlig kraft, den Helige Ande, tydligt sammanbunden med Gud Fader, men ändå självständigt verkande.

För att beskriva det här mångfaldiga, som samtidigt så tydligt hör ihop, kom den tidiga kyrkan med tiden fram till att Gud är treenig, tre men ändå en.

För att beskriva sammanhanget kom man att säga, som vi har det i trosbekännelsen, att Sonen är ’född’ av Fadern, och att Anden ’utgår’ av Fadern. Så beslutade kyrkomötet en gång. I Spanien kom man att lägga till att Anden utgår av Fadern ”och Sonen”. Det berodde inte på att man ville lägga till något till kyrkomötets beslut, utan att man uppfattade beslutet så. Det är ju också lite oklart hur det är. Jesus kunde tala om ”sanningens Ande som utgår från Fadern”, men också säga att ”jag sända honom till er”. I vår gudstjänstordning har vi orden ”och Sonen” i trosbekännelsen inom parentes, för att markera vad det ursprungliga kyrkomötesbeslutet var, och många av oss väljer att läsa så. Vi gör dock en liten paus, så att man kan få läsa som han vill.

Vi tror alltså att Gud har uppenbarat sig på sådant sätt att vi måste sammanfatta hans väsen med att han är treenig. Kyrkohistorien har visat att om man inte tror så, glider man med tiden bort från biblisk tro.

För att tydligt befästa tron på Treenigheten växte på 500-talet i Frankrike fram en trosbekännelse, som sedan antogs som en tredje grundläggande trosbekännelse. Den kom att kallas för den ’athanasianska’, inte för att kyrkofadern Athanasius skulle ha skrivit den, han levde redan på 300-talet, utan därför att den återger den tro som han kämpade för. Den bekännelsen utvecklar också en annan av de svåra trosfrågorna: hur man skall förstå att Herren Jesus Kristus är både Gud och människa.

Den athanasianska bekännelsen, som anges i vår kyrkas bekännelseskrifter, har kyrkans historia aldrig använts i högmässan, bara i tidegärden i anslutning till Heliga Trefaldighets dag. Den är inte heller en bekännelse av samma slag som de andra två, utan mer ett lärodokument, ett ganska omständligt sådant. Men vi bör känna till den, och jag avslutar därför min predikan med att läsa upp den.

Den athanasianska trosbekännelsen:

Var och en, som vill bli salig, måste först av allt ha den allmänneliga kristna tron. Men den, som inte bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad.

Men detta är den allmänneliga kristna tron: att vi dyrkar en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblandar personerna eller söndrar det gudomliga väsendet.

En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät.

Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande.

Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl inte tre eviga, utan en enda evig, såsom inte heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig.

Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl inte tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig.

Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl inte tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl inte tre Herrar, utan en enda Herre.

Ty såsom vi av den kristna sanningen nödgas att bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre, så förhindras vi av den allmänneliga kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar.

Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född. Sonen är av Fadern allena – inte gjord eller skapad – utan född. Den Helige Ande är av Fadern och Sonen – inte gjord eller skapad eller född – utan utgående.

Därför är det en enda Fader, inte tre Fäder, en enda Son, inte tre söner och en enda Helig Ande, inte tre Heliga Andar. Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan alla tre personerna är sinsemellan lika eviga och lika stora, så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna bör dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.

Den, som vill bli salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.

Men det är för den eviga saligheten nödvändigt att även fast tro, att vår Herre Jesus Kristus har blivit kött.

Så är det en rätt tro att vi tror och bekänner, att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån Gud och människa. Gud är han såsom född av Faderns väsen före all tid, och människa är han såsom född av moderns väsen i tiden.

Helt och fullt Gud och helt och fullt människa med förnuftig själ och mänsklig kropp. Jämlik Fadern efter den gudomliga naturen, ringare än Fadern efter den mänskliga naturen. Och ehuru han är Gud och människa, är han likväl inte två, utan en enda Kristus.

Men en enda är han, inte så att den gudomliga naturen förvandlats till mänsklig, utan så att den mänskliga naturen antagits av Gud.

En enda är han, inte så att naturerna sammanblandats, utan så att personen bildar enheten.

Ty liksom den förnuftiga själen och kroppen bildar en enda människa, så utgör Gud och människa en enda Kristus, vilken har lidit för vår frälsnings skull, nedstigit till dödsriket, uppstått från de döda, uppstigit till himlarna, sitter på Faderns högra sida och skall därifrån igenkomma till att döma levande och döda.

Vid hans tillkommelse har alla människor att uppstå med sina kroppar, och de skall avlägga räkenskap för sina gärningar: Och de som gjort gott skall ingå i det eviga livet och de som gjort ont i den eviga elden. Detta är den allmänneliga kristna tron; den som inte troget och fast tror den, kan inte bli salig.

Pingstdagen

Pingstdagen – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

Det är inte lätt, det här med den Helige Ande. Det blir så otydligt, det går ju inte riktigt att få syn på och ta på. Vad ’anda’ är, som i ’god anda’, vet vi. Vi kan förstå Anden som en gudomlig kraft, men kyrkan bekänner ju den Helige Ande som en ’person’, i Treenigheten. Det är klart att ordet ’person’ används i brist på något bättre, men vad som menas är att Anden är självständig och har en i någon mening fristående existens och vilja.

Jesus insåg naturligtvis det här problemet. I den beskrivning av Anden som han ger liknar han den vid vinden. Det är i samtalet med Nikodemus: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg.” Det är en naturlig anknytning, för både det hebreiska ordet i GT och det grekiska i NT betyder både ’vind’ och ’ande’, och för den del också ’själ’. Vi har det ju så också i vårt språk, med ’ande’ och ’anda’.

Det är också svårt att veta vilket pronomen vi skall använda. Rent grammatiskt är det naturligt att säga ’den’. Men när nu Anden är en person i Treenigheten, kan det bli för passivt, det kan vara bättre att säga ’han’. Men då kommer några och säger att i hebreiska är ande ’hon’. Fast i grekiska har ordet blivit ’den’. Vi ser här, som så ofta, att det är problematiskt att få till en god översättning.

Den Helige Ande får vi alltså syn på genom vad den gör, säger Jesus. Den första Pingstdagen hände ju också sådnat som gjorde att man insåg att Guds Ande kom med kraft. ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.”

Här framträdde alltså Anden dels som en dånande vind, dels som eld. Det blir en uppfyllelse av vad Johannes döparen hade sagt om honom som skulle komma: ”Han ska döpa er i den Helige Ande och eld.”

Den bild som vi dagens texter har fått av Anden är vatten. ”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som Skriften säger. Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.”

Den här texten, som är väldigt komprimerad, ger oss en del problem att förstå. Först är det frågan om vems inre det levande vattnet skall strömma fram ur. Det man omedelbart tänker, är väl att det kommer ur den troendes inre. Problemet blir då att det inte uttrycks så på andra ställen i Bibeln. Vatten som ger liv är något som människan behöver få. Vi kan tänka på vad Jesus sade till kvinnan vid Sykars brunn: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Här antyds att det är ur Jesu inre som vattnet strömmar.

Det är också svårt att veta hur man skall sätta skiljetecknen. Det är så att de gamla texterna på grekiska inte har några, så vi kan inte riktigt veta. Skall det vara, som i Bibel 2000: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick”, med ny mening för: ”Den som tror på mig, ur hans inre …”? Eller skall det vara, som Bo Giertz översätter: ”Om någon törstar, kom då till mig! Och drick, envar som tror på mig”? Då blir nästa mening: ”Som Skriften säger: Strömmar av levande vatten skall flyta ur hans inre.” Jesus anger då ett profetiskt ord om vad den utlovade Messias skall föra med sig.

Men vi har då det tredje problemet: det finns inget ord i GT som direkt talar om vatten strömmande ut någons inre. Vad Jesus ger är en sammanfattande tolkning av olika profetord. Ett hörde vi i dagens GT-läsning ur Jes.: ”Med fröjd ska ni ösa vatten ur frälsningens källor.” Jer. har ett likande ord, som dock främst är ett domsord: ”De har övergett mig, källan med det levande vattnet, och gjort sig usla brunnar som inte håller vatten.”

I Hes. finns en fascinerande bild. Profeten har i sin exil, sedan Jerusalems har erövrats av babylonierna, i en tidigare vision sett Gud lämna Jerusalems tempel. Nu förs han i en ny vision åter till Jerusalem, och ser Gud komma tillbaka. ”Då såg jag vatten tränga fram under tröskeln och rinna österut. … Vattnet kom från höger sida av templet och rann söder om altaret.”

Profeten Sakarja fick en liknande vision. Han fick också löftet: ”Den dagen skall en källa rinna upp som renar Davids ätt och Jerusalems invånare från synd och orenhet.” Det löftet fullföljs slutligt i den vision om det nya Jerusalem som Joh. till slut fick i Upp.: han fick där se ”en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron”.

Vi kan göra den sammanfattningen att det är ur Jesu inre som det skall ”flyta strömmar av levande vatten”. Det blir då en bild för den Helige Ande, som han hade lovat att sända.

Vatten är något som är nödvändigt för liv. Det finns mycket vatten i vår kropp, och vi måste dricka, oftare än vad vi behöver äta, för att livet skall bestå. Utan vatten torkar det som växer bort.

Så behöver vi också Guds Ande för livet. Bibeln anger att i begynnelsen ”Guds Ande svävade över vattnet”. Det är så vi kristna skall översätta det. Man kan översätta som i Bibel 2000: ”En gudsvind svepte fram över vattnet”, men innehållet blir ju klarare med den traditionell översättningen. Här är vattnet något ont, som ju vatten kan vara: med för mycket vatten drunknar vi. I skapelsen tämjer Anden vattnet och gör det livgivande. Det är också så Anden tilltalas i den 1200 år gamla hymnen: ”Kom, Skaparande, Herre god!”

Alla människor har alltså, även när de inte bryr sig om det, Guds Ande i sina liv. Det vi minns idag på Pingstdagen är hur den Helige Ande blev sänd på nytt, att ge liv även inför evigheten, när nu Jesus med sin uppståndelse har visat att döden har förlorat sin yttersta makt.

Så blir också vatten den element som används, när vi dopet föds på nytt, föds inte bara till ett jordiskt liv, utan till ett evigt, ett liv som har utlovats till ”den som tror på mig”.  I en kompletterande epistel idag, ur 2 Kor., säger också Paulus att ”den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit”.

Kyrkan har i sin tradition fäst stor vikt vid det som hände efter Jesu död: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten.” Det blir en påtaglig bild för hur Anden verkar i vårt liv. Den ges oss genom dopets vatten, och den finns med, när det vin som vi tar emot i nattvarden blir Kristi blod.

Ibland kan man tycka att man inte känner så mycket av Andens kraft i sitt liv. Men känsla är nu inte det enda som kännetecknar en människa, Vi har också minne och förstånd. Vi kan inse hur det förhåller sig, utan att det behöver kännas så. Och vi kan minnas vad som har skett, och låta det prägla vårt liv.

Så minns vi idag i stor tacksamhet att Gud har sänt sin Ande på nytt. Han är Guds gåva, som gör att vi överhuvudtaget lever. Redan det är mycket att tacka för. Men så har vi också fått Anden som ett levande vatten för vår eviga framtid. Det gör vår tacksägelse än större!