Alla inlägg av Lars

4:e sön i Advent

Psalm 478

Psalm 663

Psalm 480

Armi sjunger

Psalm 110

Psalm 39

Psalm 108

Postludium

3:e sön i Advent

Psalm 107

Psalm 423

3:e i Advent – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

107:1-3, 423:-, 100:1-4, 36:-

I Hebr. hävdar aposteln: ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.” Det är naturligtvis ett budskap om vem han är: han fanns från begynnelsen som Guds Son. Han föddes som människa, och det är ju hans födelse som är anledningen till att vi om en dryg vecka firar Jul. Det är också en bekännelse till att han har uppstått från de döda. Därför kommer han att finnas i evighet.

Aposteln menar då också att hans budskap är detsamma, att det inte förändras. När Paulus i Gal. säger att han sändes till oss ”när tiden var inne”, så menar han att det då var den ideala tiden att ge oss människor det slutliga frälsningsbudskapet. Det som då hördes, gäller för alla tider. Det är mot den bakgrunden vi kritiserar att man menar att budskapet är tidsbundet, och bör anpassas efter vad som kan ara lämpligt i en ny tid. Men vi ställer oss vid Pauli sida när han i 2 Kor. markerar: ”Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning.”

Men apostelns ord ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet”, betyder också att i mötet med Jesus upphör tiden att gälla på vanligt sätt. Det förflutna blir närvarande. Det är så vi firar 1:a sön. i Adv.: vi hör om Jesu intåg i Jerusalem, men inte bara som en skildring av vad som en gång hände, utan som något som händer också nu. Vi inleder ett nytt kyrkoår med att ta emot honom som också nu kommer till oss. Så blir också varje söndag en högtid, då vi tar emot honom.

Så är också den gudomliga framtiden redan här. Det blir tydligt för oss på Domssön. Vi tänker inte bara för vad som en gång skall komma, utan vi låter det ske redan nu. Herrens dom går över vårt liv, och vi accepterar att det finns anledning till den gudomliga domen. Vi erkänner oss skyldiga och ber uppriktigt om förlåtelse. Också det här låter vi ske varje söndag, när vi inleder vår gudstjänst med syndabekännelse och i tacksamhet tar emot budskapet om Guds barmhärtiga vilja att ge oss förlåtelse.

Det här har varit en lite omständlig inledning till mötet med den här 3:e Adventssöndagens huvudperson: Johannes döparen. Han och nästa söndags huvudperson, Jungfru Maria, är det två viktigaste Adventsgestalterna. Som ni vet, så avskärmas koret i en ortodox kyrka från kyrkorummet med en ikonostas. På var sin sida på portalen som leder in till altaret finns ikoner av de två. Det är de som visar vägen och leder fram till Herren Jesus.

Vi stannar nu först inför ”i går”. I dagens Ev. har vi hört Lukas noggrant fastställa när Johannes framträdde. Eftersom det fanns olika sätt att beskriva när det ”femtonde året av kejsar Tiberius regering” inföll, är det något oklart när det var. Men mer än något år fel blir det inte, om vi säger att var år 28.

Det som skildras i Ev. är alltså förankrat i mänsklighetens historia. Vår tro bygger inte på gudamyter, inte heller bara på uppenbarelser som benådade personer kan ha fått. Det är av den anledningen som vi i trosbekännelsen säger: ”korsfäst under Pontius Pilatus”. Avsikten är inte att peka ut honom som en särskilt grym makthavare, utan betyder egentligen: ’korsfäst under Pontius Pilatus tid som ståthållare i Judeen’.

När Johannes då uppträdde var det i enlighet med de profetiska löftena. Han var sänd av Gud för en sista beredelse, innan löftet om Messias, om den gudomlige härskaren, gick i uppfyllelse. Han var sänd för att i öknen ropa: ”Bana väg för Herren!”

Också det sista profetiska löftet gick i uppfyllelse. Profeten Malaki ger till slut löftet: ”Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.” Som svar på en fråga skulle Jesus säga: ”Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville”, och evangelisten noterar: ”Då förstod lärjungarna att han talade till dem om Johannes Döparen.”

Johannes kom med ett budskap om det var nödvändigt att bereda sig för Messias ankomst, för Kristi ankomst, om vi översätter till grekiska. Han inbjöd människor att låta döpa sig, som ett tecken på omvändelse och förlåtelse. Och han uppmanade också, som vi hörde, människor att leva hederligt och rättfärdigt, något som tog sig olika uttryck, beroende på yrke och samhällsställning.

Att man tog Johannes botförkunnelse på allvar, berodde på att det hade sin grund i löftet om att Herren skulle komma och inleda en ny, god tid. Budskapet om att löftet skulle gå i uppfyllelse gav en förväntan och glädje som gjorde också beredelsen glädjefylld.

Inför Herrens ankomst måste man bereda sig. Det gäller också, när vi övergår till ”i evighet”, inför framtiden. När vi nu har påminner oss Herrens ’ankomst’, det är ju vad det latinska ordet ’advent’ betyder, så handlar det inte bara om Jesu ankomst, när han framträdde omkr. år 28, utan också, och egentligen än mer, om hans slutliga ankomst vid den jordiska tidens slut. Det var ju löftet han lämnade efter sig, alldeles tydligt vid himmelsfärden, då de gudomliga ’männen i vita kläder’ meddelade: ”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”

Också inför den ankomsten blir Johannes döparens maningar till omvändelse angelägna. Med insikten om att tiderna i det gudomliga sammanhanget flyter samman, gäller de också nu. I Upp. menar aposteln att ”tiden är nära”, och han har sällskap av Paulus i den gamla Ep. för 1:a sön. i Adv.: ”Frälsningen är oss närmare nu än när vi kom till tro.” Maning i Upp. blir då att ”den rättfärdige ska fortsätta göra det rätta och den helige fortsätta helga sig”.

Också här går längan efter vad Gud har utlovat och nödvändig beredelse för det samman. Man kan naturligtvis vara skrämd inför vad som skall komma. Det har i vår kyrka länge rått en dov botsstämning över Domssön. Men mer och mer har väl längtan efter gudomlig rättvisa tagit överhanden. Den beredelse som Döparen uppmanar till präglas av längtan. I sitt andra brev menar Petrus att vi skall leva ”heligt och gudfruktigt”, därför att vi inte bara ”ser fram emot Guds dag” utan också ”påskyndar dess ankomst”.

Vi började Advent med att minnas Jesu ankomst en gång, och riktade förra söndagen blickarna fram mot hans slutliga ankomst. Nu inser vi att Johannes döparen manar oss att bereda oss den, på motsvarande sätt som när han en gång framträdde. Perspektivet är inte mindre, men är dessvärre något som ofta saknas. När vi hör kristna röster i oron för klimatet, så blir det ofta inomvärldsligt. Det sägs inte mycket om att det kanske kan vara ett av de tecken som Herren Jesus anger som något som förebådar tidens slut och hans ankomst. Det är kanske allvarligare åtgärder än att minska koldioxidutsläppen som också skulle bli angelägna.

Så stannar vi då till slut inför ”i dag”, då det förflutna och den gudomliga framtiden möts. Det är Advent och vi bereder oss för Julen. Som vanligt påminner jag om att det inte är Jul ännu, Advent är en beredelsetid för högtiden. Trots all julhandel och alla juldekorationer som redan är på plats, skall vi sträva efter att behålla beredelse som grundton.

När vi om en dryg vecka på nytt får höra om Jesu födelse, så blir inte heller det bara ett minne av vad som en gång hände. Vi låter det som skedde ske på nytt. Vi skall ställa oss vid sidan av herdarna, och så småningom vid Epifania också vid sidan av vise män, där många av oss kanske känner oss mer hemma. Att Gud blev människa, och det för vår frälsnings skull, skall drabba oss på nytt. Vi inbjuds att ta änglabudskapet om ”en stor glädje för hela folket” som något som gäller också oss.

Det är den julglädje som vi väntar på, som nu gör att vi låter Johannes döparen också för oss förkunna ”syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop”, vilket för oss som är döpta betyder att vi rannsakar oss om vi verkligen lever så som kan förväntas av den som är döpt. I de profetord som uppfylldes genom Johannes heter det att ”krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas”. Ja, det finns en hel del krokigt och stenigt i vårt liv som behöver rätas upp och jämnas ut! Till Advent hör många yttre julförberedelser. Dit hör också inre och andlig beredelse.

Den beredelsen sker alltså inför det löfte som också gavs genom profeten: ”Alla människor skall se Guds frälsning.” Utan adventsberedelse kommer vi inte att se åt rätt håll när det bli Jul. Vi kommer att gå vilse bland alla våra julseder och inte uppfatta att det handlar om den frälsning som Herren Jesus vill ge.

Men om vi ser Johannes döparen som förelöparen och vägröjaren för honom, då finns vi med, när det sägs att ”folket var fyllt av förväntan”!

Sång av Armi och Edith

Psalm 39

Psalm 36

Pianopostludium

 

2:a sön i Advent

Psalm 107

Psalm 661

Psalm 424

Högmässa 2:ra söndagen i Advent den 8 december 2019

Texter: Jer. 23: 19 – 20, Jak. 5: 7 – 10, Luk. 17: 20 – 30

Liturgisk färg: blå/violett

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Skriftetal

Vi läser i 2 Petri brev 1:19 Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.

Ge akt på det profetorden! Detta ord tar vi till oss idag, då vi förbereder oss för firandet av Jesu födelse. De var ju vägröjare för Herren Jesus. I gamla Evangelieboken var Tredje advent tillägnad vägröjarna. I vår har nu texterna koncentrerats till Johannes Döparen. Därför påminner vi oss, i detta skriftermål, profeternas budskap. Jeremia skriver i 22:29 Land, land, land, hör Herrens ord! Hör herrens ord! Vi får genom dem kallelse att vända om och göra bättring inför Herrens ankomst. I alla tider har människor väntat på Herren, väntat på bönesvar, väntat på Hans hjälp, väntat på Hans återkomst. Vi läser i Ps 130: 5f. Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra Hans ord. Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen. Vi väntar Herrens närhet här och nu. Vi skall även se framåt och förlita oss på Guds löften. Att våga tro är, har någon sagt, som att stå vid kanten av ett stup och höra någon ropa: ”Hoppa, jag tar emot dig!”

Så får vi idag bekänna, förutom våra synder och underlåtelser, bekänna vår bristande tro på Guds närhet och vår brist på nära stunder med Herren Jesus, och att vi behöver hjälp för att ta emot Jesus och Guds rike i våra hjärtan.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Gudstjänstfirande församling!

Studerandet av gamla postillor ger vid handen, att man denna dag talat över frågan: När kommer Herren? I väntan på Honom skall vi bedja och vaka. Vi måste vara beredda, då det kommer att gå en dom över kyrkan. Hennes reningstid såsom genom eld är inne. Agnarna skall skiljas från vetet. Det sägs då, att ömkligheten skall uppenbaras; vilka namnkristne; vilka överlöpare! Den sammansmultna skaran av Herrens trogna skall förfäras. Men då nalkas deras förlossning: Herren kommer. Han kommer då ännu icke för att döma utan för att segra. När Hans Kyrka syntes död och begraven, skall hon uppstå i seger.

En kommentar betonar, hur viktig predikan är, när det gäller tillfällighetsbesökare. Hur går det för den, som upplevde 1:a Advent positivt och nu vill se, om det här är något för henne? Det gäller nog också för den kristne, som vill vittna, att betänka dagens människors dåliga kunskaper om kristen tro. Dagens tre texter är allvarliga och delvis svåra.

Wallin tar fram 2 Petri brev 3: 11 f. När nu allt detta skall upplösas, då måste ni leva heligt och fromt på alla sätt, medan ni väntar på Guds dag …

Vi förmanas, att icke fästa oss för mycket vid det jordiska. Vi skall söka Guds Rike. Vi skall här på jorden ha en stilla hjärtats överlåtelse genomgå de prövningar och prov, som föreläggs oss. Sedan skall vi med en helig själens upplyftande från gruset komma till den nya himmelen och den nya jorden – en himmel utan moln, en jord utan synd.

Min själ går fri ur dödens dal,

Der bojan man begrafver;

I himlen, bland de trognes tal,

Umgängelse hon hafver.

Säll den, som är i Herrans hand!

Säll den, som hem till fridens land

Från lifvets stormar hunnit!

Denna dag talar allvarsord till oss, så att vi verkligen söker det Rike, som kommer. Så har kyrkan satt ihop detta: 1:a Advent med ljus och fröjd och 2:ra Advent med domsallvaret. Man kan tala om mitt Advent och Kristi Advent. Mitt advent blir det, om jag bara följer med i ljuset och glädjen – ljuvliga känslor. Kristi Advent blir det, då jag låter Kristus komma till mig och leda mig till bättring. Blott det hjärta, som låter sig böjas och dömas, blott det blir hugsvalat och upprättat. Vi får minnas Lasse Lucidors psalm:

Domen fruktar jag väl stort,

Efter det jag illa gjort,

Men den trösten jag ej glömmer,

Att min broder Jesus dömer.

Hinder för Kristi Advent är de dagliga omsorgerna, som på Noas och Lots tid. Ett annat hinder är svärmerier. Falska profeter skall framträda och framträder. Men så kommer icke Guds rike. ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt, att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”

Man kan slå ihop bilderna av Lot och Noa. Då kan man först säga:

  1. Fly ut från syndens Sodom.

Lot bodde i Sodom. På många sätt var det som överallt annars. Man

åt och drack. Arbetade och planerade; som livet vanligtvis är. Men där var det också så, att man levde i lastbarhet och ogudaktighet. Sådant sker även i denna dag. Men synd är inte bara att leva så, som man gjorde i Sodom. Den värsta synden och syndens upphov och rot är, att vända sig bort från Herren och Hans vilja. Man tar inte Guds Ord på allvar liksom Lots mågar. När de fick varningen, trodde de, att Lot skämtade. Då tar man inte Herrens Ord på allvar eller bekymrar sig om sitt eviga väl. Herren vill emellertid inte, att någon skall förgås. Fly från synden och se framåt, inte bakåt, som Lots hustru gjorde. Herrens änglar är med dig. Frågan inställer sig dock: Vart skall jag fly? Jo,

  1. Skynda in i frälsningens ark.

Där är du säker. Då Gud beslöt, att utplåna allt på jorden för

Mänskornas ondskas skulle, ville Han skona den rättfärdige Noa och hans släkt. Inom parentes kan vi kalla dessa för en rest. Tanken på en rest av människor, som blir räddade, finns på många ställen. – När vattnet kom, var de säkra i arken. I vattnet dödades alla andra. Syndens lön är alltjämt döden, framför allt den eviga döden, där människan för alltid skiljs från Herren Zebaoth.

Skillnaden mellan oss och Noa är det faktum, att vi inte kan bygga frälsningens ark. Den har byggts åt oss av Herren Jesus. Hans blod räddar oss.

  1. Då är du trygg, när Människosonens dag kommer.

Jesus säger, att det kommer en dag, då Människosonen skall

uppenbaras. Han visar Sin makt och härlighet. Han kommer att veta allt om alla. Då dömer Han med den fullkomliga rättfärdigheten. Hans dom kan ingen överklaga. Men vi tror, att den blir mild och rättvis. Den dagen är det för sent att skynda till frälsningens ark. Vår önskan måste bli, att denna adventstid blir en Kristi Advent, då Herren Jesus får komma in i mitt hjärta, leda mig till bot och bättring. Jag sade i början: Blott det hjärta, som låter sig böjas och dömas, blott det blir hugsvalat och upprättat.

Må så vår adventstid bli en välsignad tid, när vi söker Herren Jesus och Hans gemenskap i Ordet och Sakramenten. En tid med bot och bättring. Att möta Herren i det lilla Jesusbarnet blir på det sättet en stor högtid till välsignelse.

Amen.

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen.

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till vår församling blev Kr. Idag tar vi upp kollekt till Östanbäcks kloster. På onsdag minns vi Jungfru Marie utkorelse i mässan kl. 1830, ledd av undertecknad. Inget bibelstudium. Det tas upp i början av nästa år. Nästa söndag predikar f Kåre.

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud helge Er helt igenom och bevare Er hela och oskadda, när vår Herre Jesus Kristus kommer!

Trosbekännelsen

Psalmer: 107: 4

661:-

424:-

422: 1 – 2

422: 3 – 5

39:-

109:-

Psalm 422

Psalm 39

Psalm 109

Postludium

 

 

1:a Advent

Psalm 103

Psalm 655

Psalm 104

Psalm 105

Predikan vid Högmässa i S:t Stefanus Koinonia

1 Advent (III 1983 års KHB), 1 December 2019

i S:t Sigfrids kyrka, av Kåre Strindberg över

Sak 9:9-10. Upp 5:1-5. Matt 21:1-9. Luk 4:16-22a.

Firningsämne: Ett nådens år

Beredelseord: 1 Joh 1:5b-10

Psalmer: 103:1-4. 655. 104. 109:1-2, 3. 39. 106.

Predikan

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Äntligen så är dagen här!

Så mycket förberedelser, in i det sista.

Så bryter jublet ut i sång och glädje.

Adventsstjärnorna är uppsatta i många fönster i hemmen,

för att påminna om den stjärna

som visade vägen för vandrarna till Jesusbarnet,

som vi firar på Juldagen

Fyra scenbilder ur den bibliska historien framträder

på ett alldeles särskilt sätt för oss i kyrkan idag.

Låt oss dröja kvar vid dem.

1. Den första bilden är hämtad från Bibelns sista bok; Uppenbarelseboken.

Scenen är Guds tron.

Johannes, lärjungen och evangelisten får deltaga i

den himmelska gudstjänsten.

Herren håller en bokrulle med en skrift,

men den går inte att öppna, för den har sju sigill,

som stänger till den.

Biskopen Bo Giertz skriver i en kommentar:

”… så framträder en ängel som härold (…)

och efterlyser någon som kan bryta de sju sigillen

och öppna rullen.

Men det visar sig att ingen levande varelse kan åta sig den uppgiften.

Ingen kan öppna bokrullen och ingen kan läsa vad där står.

Johannes som har fått visshet om att rullen döljer

något oändligt viktigt … börjar gråta …

I Johannes Uppenbarelse är sjutalet ständigt återkommande i allt

som har med Gud och Hans verk att göra …

vi rör oss på helig mark …

En av Guds präster tröstar Johannes.

Det finns en som kan öppna bokrullen,

eftersom Han vunnit seger.

Hans namn behöver inte nämnas …”

(Förklaringar till Nya Testamentet, Bo Giertz, Församlingsförlaget. S. 344-345).

2. Den andra bilden ger oss profeten Sakarja, som såg in i framtiden,

500 år innan, att Messias skulle födas, Israels sanne konung.

Sakarja uppmanade sin samtid att våga ta ut glädje i förskott,

eftersom Herren Sebaot, härskarornas Gud,

skulle sända Sin Son till Jorden

för att upprätta ett evigt rike av rättfärdighet.

”Ropa ut din glädje, dotter Sion,

jubla, dotter Jerusalem!

Se, din Konung kommer till dig.

Rättfärdig är Han, seger är honom given.

I ringhet kommer Han, ridande på en åsna,

på en ung åsnehingst” (Sak 9:9-10).

3. Den tredje bilden får vi av evangelisten Matteus,

som berättar om Jesu intåg i Jerusalem

i sista året av Sin jordiska levnad.

Jesus och följet gör en välbehövlig paus vid Betfage,

två km. öster om Jerusalem.

Han skickar iväg två lärjungar till byn för att hämta en ung åsna,

som ännu ingen har ridit på, med åsnestoet i följe.

Allt är så förunderligt förberett sedan lång tid tillbaka.

Åsnan var ett kungligt riddjur, som kungar tidigare ridit på.

Ja, de kungliga signalerna i Jesu framträdande är flera,

sade mig Biskop Göran Beijer i ett Bibelstudium nyligen..

Allt sätts i rörelse, sånger börjar stiga upp,

det smittar av sig från glada leenden

till jubelrop som fyller sinnena.

En del kan inte hålla sig längre, utan springer i förväg,

skär kvistar av träden och strör dem på vägen

och lägger mantlar där Jesus rider fram,

som man gör för en konung.

Och hurraropen skallar:

”Hosianna i höjden!” ” … Han som kommer …”

syftar ju på Messias – Konungen!

Hosianna betyder O fräls oss! Låt väl gå!

– Må Gud välsigna konungen!

Förutom det yttre, direkt synliga,

utspelas här ett inre skeende:

I Jesus träder Gud in bland historiens gestalter.

Sedd, känd, älskad, hyllad och åtlydd.

Jesus rider in rakt genom det Gamla Testamentets löftesprofetior,

som nu går i uppfyllelse med Jesu framträdande.

Samtiden hoppades att Israel skulle återupprättas som en stormakt,

likt hon varit tidigare, men Han som var förutsedd blickar inte bakåt

utan uppåt och utåt i det eviga nu som omgärdar Honom.

Nu är tiden inne, en ledare ur folkets djup som skulle komma

har kommit.

Hosianna, Davids Son!

Välsignad är Han!

Hosianna i höjden!

Jesus drar in i Jerusalem och blir hyllad.

En fest- och seger-yra har lägrat sig.

Några är ännu lite frågande,

och förstår inte varför alla andra är så glada.

Så är det än idag för många.

4. Den fjärde scenen, är från vår predikotext av Lukas idag.

Den är hämtad från inledningen av Jesu offentliga verksamhet,

platsen är Nasaret, där Jesus växte upp.

Här är det kanske tre år före Jesu festliga intåg i Jerusalem.

I synagogan väljer Han ut ett stycke ur Jesajaboken, i kapitel 61,

som Han kanske sjöng, för i antiken sjöng man Bibelläsningarna:

”Herrens ande är över Mig,

ty Han har smort Mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga.

Han har sänt Mig att förkunna befrielse för de fångna

och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet

och förkunna ett nådens år från Herren” (Jes 61:1-2a).

Han säger ”Mig” 3 gånger och tillägger:

”Idag har detta stycke gått i uppfyllelse

inför er som hör Mig.”

De församlade prisade Honom och häpnade.

Prästen Berth Löndahl i Bunkeflo skriver i en kommentar

till dagens evangelium från Lukas, att Jesus

”inte kommer med ett budskap, en lära, en visdom,

utan att Han Själv är själva budskapet,

att Han är själva läran och själva visdomen.

Problemet med Jesus är inte vad Han säger och gör

utan vem Han är

en otydlighet som tycks bestå

för många predikanter än i dag.

Dårskapen och stötestenen i vem Jesus är

och vad som skedde med Honom finns kvar,

en anstöt som varje ny tid velat förminska” (SPT 23/2019).

Det stora glädjebudskapet till oss idag

låter oss vara mottagare av stora gåvor.

Men: är det någonting som vi bör göra?

Ja, det är det.

Folk får tro och förneka vad de vill i Sverige idag.

Samma rättighet måste då också gälla för oss andra också!

När vi talar om vår relation till Herren

så räcker det inte med att bara återberätta vad Jesus gjorde

i förfluten tid, i perfekt eller imperfekt.

Vår tro är inte främst ett försanthållande, utan en hyllning

till Herren, vår Gud.

Tala därför i presens vad Jesus gör idag,

vad Han gör för dig

och vilken trofast och uppmuntrande vän Han är till dig!

Idag, 1 December 2019, firar vi även det nya kyrkoåret,

med dess firningsämne: Ett nådens år.

Sällan har väl behovet av ett nytt kyrkoår

med dess längtan efter väckelse och förnyelse

i Sverige och i den svenska kyrkan varit större än nu,

kan jag tycka.

Många som ropade ”Hosianna” svek sen sin Mästare

och ropade ”Korsfäst! Korsfäst!” kort därefter.

Dagens svikare är mer verbala …

Jesus måste sanningsenligt säga:

”Jag känner er inte.”

Men Han riktar Sitt allvarsordet i tid.

”Där det finns tid finns det nåd”,

skrev en gång Folke T. Olofsson.

”Om någon älskar Mig, håller han fast vid Mitt ord,

och Min Fader skall älska honom,

och Vi skall komma till honom

och ta Vår boning hos honom”,

utlovade Jesus Kristus (Joh 14:23).

Låt oss göra så!

AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet. AMEN

Armi och Edit

Psalm 109

Psalm 39

Psalm 106

Postludium

 

 

 

Domssöndagen

 

Psalm 315

Psalm 317

Högmässa Domssöndagen den 24 november 2019

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Skriftetal

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi firar idag Domssöndagen. Studerar vi kyrkoårets utveckling i Sverige, finner vi, att först 1628 får vi en avslutning av året med texterna om jungfrurna och yttersta domen. Kyrkolagen 1686 föreskriver, att man på söndagen före 1:a Advent skall predika över skildringen i Matt. 25 om Yttersta Domen. Men först 1921 införs namnet på den sista söndagen såsom Domssöndagen. Och 1942 kommer namnet söndagen före domssöndagen; alltså slutar vårt kyrkoår med allvarliga temata. Redan innan kyrkoåret fått en fast form, fanns dock där samma övensstämmelse mellan söndagarna med texter om Jesu ankomst och Jesu återkomst.

Ett lämpligt ingångsord på en dag som denna, då vi skall betrakta domen, är väl: Att dölja sina brott ger ingen framgång, den, som bekänner och ångrar sig, blir benådad. Ords. 28:13. Vid skriftermål kan det vara bra med en spegel att rannsaka sig inför, några frågor att ställa sig inför. För visst kan det i förstone, när vi betraktar de tio budorden, se ut som om vi vore ganska syndfria. Men då vi tänker efter och betraktar oss i ljuset av Lagens sammanfattning i det dubbla kärleksbudet, ser det annorlunda ut.

Vi kan så börja med att bekänna vår bristande bibelläsning. Psalmisten sjunger: Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min väg. (109)

Ytterligare några ord att rannsaka sig inför:

Älska varandra så, som Jag har älskat er.

Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.

Älska era ovänner – Saliga de, som håller fred.

Döm inte, så skall ni inte bli dömda.

Ni är jordens salt.

Var fullkomliga.

Låt oss alltså bekänna våra synder och be om kraft att vandra vidare på helgelsens väg, så sägande:

Predikan

In nomine…

Gudstjänstfirande församling!

Idag firar vi kyrkoårets sista söndag. Vi har under ett år fått följa Jesus på Hans vandringar och lyssna till Hans undervisning. Idag får vi besinna oss och begrunda, vad vi hört. Denna dag har ett allvarligt tema: domen. Vi talar så mycket om den gode och kärleksfulle Guden, att vi glömmer en sida av Honom. Han är även den fruktansvärde – i ordets gamla betydelse: värd att frukta och vörda – den fruktansvärde Guden. Vi måste böja oss i vördnad inför Hans gudomliga Majestät. Behövs det någon dom, frågar sig nog en del människor. Ja, då människan inte är bara god innerst inne. Alltsedan syndafallet är människan född med arvsynden. Katekesen säger: Vad är arvsynd? Arvsynd är det medfödda fördärvet i vår natur, vilket gör oss benägna till det onda och oförmögna till det goda. Vi brukar också säga, att det innebär, att vi är födda utan fruktan för Gud, utan tillit till Gud och med ond begärelse. Herren är den Helige, Rene. Han kan icke tåla någon synd. Katekesen säger: Herren vår Gud kallar Sig en nitälskande Gud, då Han för Sin rättfärdighets skull måste straffa synden, och ingen syndare kan avvända eller undfly Hans straff. Vi vill helst inte höra om evig förtappelse, så genast kommer Själafienden för att döva samvetet, så att han ostört kan arbeta mot Guds verk. Vi läser om honom i 1 Petri brev 5:8 Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Han försöker intala människan, att Guds kärlek måste kräva, att alla människor får komma till paradiset. Men så är icke fallet! Vi hörde nyss: Jesus sade: Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Har ni förstått allt detta?”

Katekesen säger: Dem, som synda, hotar Gud att straffa med mångahanda lidanden här i tiden och till sist med evig fördömelse. Rom 1: 18 Ty Guds vrede uppenbaras från himlen och drabbar all gudlöshet och orätt hos de människor, som håller sanningen fången i orättfärdighet. Vidare säger Katekesen: Gud hotar, på det vi skola frukta för Hans vrede, så att vi icke bryta mot Hans bud. Nu måste väl här även inflikas, att vi inte kan se allt ont, som sker såsom ett Guds straff. Det sker mycket ont, som synes helt meningslöst. Den onda makten försöker fördärva Guds goda skapelse. Djävulen och hans änglar fruktar den Yttersta Dagen, ty då är det slut med deras makt. Vi läser i Skriften: Upp. 12: Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.

Den här dagen vill påminna oss om allvaret i våra liv. Synden är inget att skämta med eller skratta åt. Psalmisten sjunger i 96:e psalmen: 4ff. Ty stor är Herren, högt är Han prisad, värd att frukta mer än alla gudar. Folkens alla gudar är avgudar, men Herren har gjort himlen. Han omges av prakt och glans, av makt och härlighet i sitt tempel.

Till denna dag hör Ps. 609 (från medeltiden) i gamla psalmboken: Dies irae

Vredens stora dag är nära,

Elden då skall allt förtära,

Så var siarsångens lära.

Hela världen, skräckbetagen,

Skåda skall de stränga dragen

Av sin Domare den dagen.

Döden själv skall häpen vara,

När, att inför tronen svara,

Sig de döda uppenbara.

Boken öppnas: där står skrivet,

Vad av alla är bedrivet,

I det flydda jordelivet.

Vad skall då jag arme svara?

Vem skall där min själ försvara?

Knappt den rene trygg kan vara.

Milde Jesu, minns för mina

Synder gick Du till Din pina:

Skjut ej bort mig från de dina.

När Du synderskan benådar

Och till rövarn huldrikt skådar,

Tröst och hopp Du mig ock bådar.

Ej min bön är värd att höras,

Låt Ditt hjärta ändå röras,

Ej i lågor mig förgöras.

Vi skall väl också påminna oss, att vi inte kan skrämma människor till tro. När vi som kristna skall vittna om vår tro och söka föra människor till Jesus, är det nog oftast fel att börja tala om synd och straff. Nej, skall en människa vinnas för Gud, så är det Hans omsorg och kärlek som hon måste få möta. Och det finns idag trots allt allvar en ljus underton. I Evangelieboken har dagen numer överskriften Kristi återkomst. Detta förmodligen genom inflytande från den romerska kyrkan, som kallar dagen Kristi, Konungens dag. Hos oss har denna dag i långa tider varit det djupa allvarets och eftertankens dag. Dess liturgiska färg har även varit svart för att understryka dagens allvar. I de senaste anvisningarna föreslås nu också vitt – festens och glädjens färg, då markerande glädjen över Jesu återkomst. Jag anser dock, att vi inte får glömma denna dags allvar, därav den blå och lila färgen.

Texten idag visa en vardagsbild från Jesu tid. En kommentator säger, att denna liknelse är ett exempel på Jesu förmåga att finna det största i det minsta, det högsta i det enklaste, det betydelsefullaste i det alldagliga. Ty här är det fråga om det största, det högsta, det betydelsefullaste om världsdomen. Näst efter skapelsen är domen, fulländningen och förintelsen, det betydelsefullaste momentet i världens lopp. Konstnärer har i alla tider försökt avbilda domen. Det finns många olika skildringar från ljusa med glädjen i Jesu återkomst till de mörkaste fulla av salighet och fasa, skönhet och styggelse. Jesu bild är en helt annan: Några fiskare, som drar upp sitt nät på land och sedan sorterar fisken; en enkel bilds religiösa innebörd. Bilden är skakande i i sin lugna saklighet. Domen är lika obarmhärtigt saklig, som dessa brunbrända fiskare där på stranden sorterande sin fisk. Här finns inga sentimentala hänsyn; fiskaren har inget medlidande med en skämd fisk, utan vidare kastar han den tillbaka i vattnet. För fiskaren är det bara fråga om kvalitén.

Om denna text har det diskuterats, vilka Jesus här vänder sig mot. Talar Han här om människosläktet i sin helhet eller tänker Han på Sina efterföljare? Jesus ser på skarorna, som följer Honom. Han ser de många, som begärligt lyssnar till Hans ord, som ur sin fattigdom och slöhet genom Hans budskap har fått hopp och förväntan. Men hur är det med grundkraven: bot och tro? Det blev i många fall bara ytlighet och halvhet. Hos de flesta saknades omvändelsen, viljans radikala förnyelse, kärleken, som förlåter och giver. Trots all sin iver för Jesus, stannade de kvar i sin ondska och själviskhet. Här blev det fråga om att om möjligt föra dem bort från villfarelsens säkerhet.

Detta måste dock även vara en bild av hela människosläktet. Den dubbla utgången är så fast förankrad i den bibliska utläggningen, att man icke kan tvivla därpå. Lyckligtvis behöver vi inte fundera så mycket på vilka som kommer hit eller dit. Vi har löftena om saligheten och sedan är det Gud Själv, som bestämmer utgången för varje människa. Vi har bara att leva efter Bibelns lära och söka vinna andra människor för Guds rike.

Amen

Bön efter predikan:

O Herre Jesus Kristus, inför vars tron jordens folk skall stå församlade, bidande Ditt domsord. Vi ber Dig av allt hjärta: Hjälp oss att alla vårt jordelivs dagar redligen böja oss för samvetets dom och i tro mottaga Din oförskyllda nåd, och låt denna Din nåd omskapa oss till hjärta och leverne, så att en gång på räkenskapens dag barmhärtigheten må berömma sig emot domen. Låt oss bida domens dag i ödmjuk och fast förtröstan, att den oförskyllda nåden även då skall vara ny, och att den, som tror på Dig, icke skall förgås, utan ha evigt liv. Du som lever och råder med Fadern och den Helige Ande, välsignad vare Du i evighet. Amen

Pålysningar:

Kollekten idag tillfaller Missionsprovinsen, som är i stort behov av gåvor. Förra söndagens kollekt gick till vår egen församling och blev kr. På onsdag bibelstudium kl. 17.oo samt mässa 18.30 kyrkoårets sista båda med undertecknad. Mässan på lördag och nästa onsdag är inställda. Nästa söndag 1 Adv. Predikar f Kåre.. Som kyrkobön bedes idag Litanian.

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud själv helge Er till hela Er varelse, så att hela Er ande och Er själ och Er kropp finnes bevarade ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, återkomst! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 314:- Ack, saliga dag, som i hoppet vi bidar, då världen är vorden Guds rike

670:- Ur djupen ropar jag till Dig, Herre

317:- Vakna upp! En stämma bjuder

700:1 Litanian

315:1 En herrdag i höjden är vorden besluten

315:2 Ack, mildaste Jesu, föröka oss trona

741:- Tidstecknen visar, att Herren är nära (ur P o S )

Slutpsalm

Pianopostludium

 

 

 

 

 

 

 

Sön f. Domssöndagen

Predikan på Söndagen före Domsöndagen (II)

enligt 1983 års Ev.bok för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

den 17 November 2019 av Kåre Strindberg

över Sef 3:8. 2 Kor 13:5-9. Lukas 12:35-40

Firningsämne: Vaksamhet och väntan

Beredelseord Matt 24:42-44 + Sak 1:3

Psalmer: 632, 661, 550, 387, 111, 490.

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Nu faller de sista – motstånd är lönlöst …

De sista löven singlar nu ner från träden

och naturen är avklädd all sin prakt.

Ett visst allvar och vemod inställer sig,

som många söker skingra med ett hektiskt nöjesliv.

Hösten kan få oss att tänka på vårt eget livs höst.

Ja, på hela planetens höst. Vi lever inte för evigt här.

Även planeten Tellus har sin utmätta tid.

Det är Söndagen före Domsöndagen och temat är

Vaksamhet och väntan.

Bibelläsningarna dessa söndagar vid slutet av kyrkoåret

vill bl.a. lära oss skillnaden mellan rädsla och bävan.

Kristus kommer tillbaka – det kommer Adventstiden påminna oss om.

Väntan inför Herrens ankomst fyller oss med vaksamhet och begrundan.

Hans ankomst fyller oss med glädje.

Bävan är naturlig att känna

inför Herrens väldighet och höghet.

Israeliterna bävade inför Gud vid uttåget ur Egypten och

vid Sinai Berg, vid oräkneliga gånger i sin historia.

Att möta en ängel brukar inge bävan.

Men Gud inger inte ångest och rädsla, för Han är ingen fiende.

Dagens gammaltestamentliga läsning är hämtad från profeten Sefanja,

som verkade i Sydriket Juda, efter att hela Nordriket Israel

förts bort av assyrierna.

Sefanja drev en kraftfull varnande förkunnelse

och inspirerade senare kung Josia

till dennes tempelreformation år 622/621 f.Kr.

Sefanja pekade även framåt till Messias ankomst

och det messianska riket.

Folkets omvändelse tonade dock ut och tog slut.

De återföll senare i gudlöshet,

så Juda deporterades 597 f.Kr. i tre omgångar

enligt Guds B-plan.

Sefanja profeterade även om ”kvarlevan”

som behöll sin tro och sitt fromhetsliv.

Flera Bibelböcker förkunnar om resten som skall bliva kvar

(Jes 10:21, 16:14, 37:31. Syr 47:22).

Till denna rest knöts starka förhoppningar

för deras uthållighet i tro och bekännelse.

Den kallades t.o.m. helig (Jes 4:3).

”[e]n gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam” (Jes 11:1).

Vi får där bilden av ett fällt träd som ändock lever vidare.

Tanken går lätt till Sjukhuskyrkans symbol:

 

Den illustrerar en avsågad stam, där ett sidoskott vuxit ut

som lyfter upp en ny krona.

Allt placerat inom ett omgivande kors.

Till dem som låter Gud vara gud, säger Herren Jesus:

”Var inte rädd.” ”Var inte rädda.”

”Var och en som känns vid Mig inför människorna,

honom skall också Människosonen kännas vid inför Guds änglar”,

lovar Han i dagens evangelium.

Det är klara löftesord.

Ingen har gett sådana löftesord som Jesus.

Ingen kan göra sådana gärningar som Han gjorde,

annat än genom Honom, i Hans kraft och på Hans uppdrag.

Jesus gör under än idag.

Vi behöver inte blygas i jämförelsen med Honom,

för Han gör oss inte mindre än vi är.

Otrons människor gör sig själva mindre än de kunde vara.

Till glädje för vem?

Om inte Gud fanns så hade inte de heller kunnat finnas

som förnekar Honom.

Nej, Jesus gör oss tvärt om större, så som det var i begynnelsen..

”Säg mig vem du umgås med,

och jag skall säga dig vem du är”, skriver Euripides i sin pjäs Phoenix.

Jesu exempel är föredömen för allt ledarskap

och Han påminner oss att vi kanske lever vår sista dag idag

och utför våra sista gärningar idag.

Vad skall Herren upptäcka när Han plötsligt kommer.

Skall Han finna oss beredda?

”När ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Aposteln Paulus skriver brev, inspirerade av Herren.

På Pauli tid var Korinth Greklands största stad

med 200 000 invånare.

Paulus var hård mot församlingen i Korinth,

för att inte tala om församlingen i Efesus!

Den hedniska religionen fanns kvar i Korinth

med sina kvinnliga präster, tempelprostitution

och allmän skörlevnad.

Otukt hade spritt sig även in i den kristna församlingen (se 1 Kor 5).

Vår käre apostel hade jämt sjå.

Vi kan då jämföra med församlingen i Filippi,

där aposteln predikade första gången för européerna.

Han kallade församlingen för sin glädje och sin segerkrans (Fil 4:1).

”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också Den

som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus.

Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet

så att den blir lik den kropp Han har i Sin härlighet,

ty Han har kraft att lägga allt under sig.

Stå därför fasta i Herren, mina kära (…)

som jag älskar och längtar efter,

ni som är min glädje och min segerkrans

(fil 4:20-21).

Låt oss vaka och bedja,

ty dagen är nära när Han kommer.

Låt oss förbli en trofast rest

för Herren att så ut för framtida skördar.

AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

19:e sön e Tref.

 

 

Psalm 559

Psalm 669

Predikan vid Högmässa för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

19 efter Trefaldighet (II) enligt 1983 års Evangeliebok, 27 Oktober 2019,

över 1 Mos 9:8-17. Heb 11:1-3, 7-10. Joh 9:1-7, 24-39.

Av Kåre Strindberg

Psalmer: 559. 669. 264. 393. 20. 568.

Firningsämne: Trons kraft

Beredelseord: 1 Kor 2:1-5

Predikan:

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Det satt en blindfödd man i Jerusalem och tiggde.

En blindfödd kan inte beskriva sin blindhet.

På sätt och vis kan den som inte har mött Herren liknas vid en blind.

Den som varit seende men sen blivit blind

har bättre orienteringsförmåga, men har i stället ett större lidande.

Vi kan också tänka på dem som haft tro men förlorat den.

Den blindfödde mannen är så beroende av andras välvilja

och har fått lära sig tålamod.

I sitt mörker får han höra hur man pratar

inte till honom, utan om honom.

Lärjungarna ställde den fråga som var vanlig:

”Vem har syndat, han själv eller hans föräldrar

eftersom han föddes blind?”

Om mannen hörde de orden måtte de gjort fruktansvärt ont i honom

Hans handikapp är inte bara ett praktiskt hinder,

utan är ett skamfyllt straff – menar de.

När det är mörkt behöver man tröst och sällskap.

Ingen hjälper honom i det andliga mörker

som följt på synens mörker.

Hans tankar om Gud och sitt eget livsöde

får han behålla för sig själv.

Jesus säger till lärjungarna och till trons folk i alla tider:

”Varken han eller hans föräldrar har syndat,

men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.”

Vem är han, som rör vid hans ögon

och säger: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.”

Då kommer färgerna, formerna, rörelserna,

en helig rysning och glädjekaskader formas

som borde ha rört vid allas hjärtan.

Vi kan för vårt inre öga se hur mannen

tjoande far omkring bland de chockade åskådarna.

Vad blir reaktionen?

Är det: ”Hurra – grattis – underbart!”

Är det det det vad man säger?

Mannen som förut var blind

finner sig nu föras än hit, än dit.

för att förhöras av fariséerna – den religiösa eliten

om allt verkligen har gått rätt till här egentligen.

Så här får det väl inte gå till

på en gudstjänstdag, en sabbat?!

Mannen vet ännu inte vem Jesus är,

men han vet vad Denne har gjort för honom

Fariséerna tror att de vet vem Jesus är

och de gillar inte vad Han har gjort.

En konkurrent, en syndare, följaktligen,

som inte ens drar sig för att göra under

på själva gudstjänstdagen.

Det blir till ett uppträde och våldsamt gräl

och en märklig skiljelinje illustreras mellan religiös blindhet

och verkligheten.

Mannen som varit blindfödd måste försvara sitt helande

och Den som gjort det omöjliga.

Jesus ger kraft att vittna om Honom:

”Om den här mannen inte vore sänd av Gud

hade Han inte kunnat göra någonting.”

Men fariséerna kör ut honom med den grövsta förolämpning

som de kan komma på.

Vad är det för värld som han nu fick se?

Så kommer Någon som han inte har sett förut och frågar:

”Tror du på Människosonen?”

Nu känner han igen rösten,

och allt kopplas ihop:

”Jag tror, Herre!”

Men vad var det som han trodde?

att Gud finns, som har skapat himmel och Jord?

Nej, det hade han nog alltid trott.

Det hade fariséerna också alltid trott.

Men de trodde inte att Jesus var Gud – Herren.

De trodde på Gud men kände inte igen Honom

fast Han stod inför deras ögon.

De var så säkra, i sitt andliga högmod,

att de ville döda Messias Jesus med religiös iver.

Det största och bittraste motståndet mot tron,

kan man ofta finna i religionens topp både före och efter Jesu uppståndelse.

Det är ett smärtsamt uppvaknande.

Så är det också idag:

Det största hindret för ett andligt uppvaknande

kommer från en del ledare inom kyrkan själv.

Den onde vet precis var han bör investera!

Gud har givit tron genom Sin uppenbarelse,

vad Han har visat i historien.”Tron är grunden för det vi hoppas på,

den ger oss visshet om det vi inte kan se” (Ep)

”Tro är visshet om Guds löfte,”

sjöng vi i den första psalmen idag.

Vår tro – vår trosbekännelse är vårt svar –

vårt instämmande till den tro som Gud har anvisat.

Icke-troende anar sällan vilket stort djup redan ordet tro har.

Tro är övertygelse om Guds helighet;

Hans barmhärtighet, rättfärdighet och allsmäktighet.

Förtroende och förtröstan är de viktigaste synonymerna.

Den gt-liga läsnigen om Noa och arken

handlar främst om Guds löfte,

löftet att rädda en rest av en, i övrigt,

fördärvad mänsklighet.

Översvämningen ger oss bilden av dom och straff.

Men ett tecken framhålles;

”Min båge sätter Jag i skyn”.

regnbågen och duvan med olivkvisten blir fredssymboler.

Jesusrörelsens främsta symbol på 60- och 70-talen

var Regnbågens halvcirkel.

Den har Bibel-främmande nu kapat. Låt oss återerövra den!

Tiden för goda strävandens förverkliganden dröjer ibland.

Minns då Herrens ord i Predikarens 3:e kapitel:

”Allting har sin tid.”

Allt gott, men även allt ont är övergående.

Ibland finns bara den vägen kvar att vänta ut alltsammans.

Flodens vatten avlöses av dopets vatten,

den nya födelsen till det eviga livet,

med start i tiden och fortsättning i evigheten.

Tro innebär också ett underordnande till och hyllande av Herren

som står över oss alla.

Noa gjorde vad Herren sagt. Då blev han välsignad.

Människan kan inte själv bestämma villkoren

för att kunna ha gemenskap med Gud.

Trons kraft är grundad på Guds förbund med människan.

Guds ord i Den Heliga Skrift beskriver 5 stora förbund

mellan Sig och människorna.

1. Skapelseförbundet.

2. Noaförbundet.

3. Förbundet med Abraham.

4. Förbundet med Mose och israeliterna.

5. Förbundet i och med Jesus Kristus.

Kristus rymmer i Sig förbundet mellan Himmel och Jord;

mellan Gud och människorna genom inkarnationen

– Guds människoblivande genom Jungfru Maria,

genom Inkarnationen mellan Gud och människan.

Så har även Herrens Heliga Nattvard ett drag av inkarnation,

där bröd och vin blir till Kristi kropp och blod – odödlighetens läkemedel.

Firningsämnet för 19 efter Trefaldighet är alltså Trons kraft.

Det finns en kraft som denna världen varken känner eller äger.

Den kan bara Gud Själv ge.

Han har givit den, ger den och skall ge gemenskapen

när man kommer till Honom på Hans egna villkor.

Det är församlingens uppdrag att peka förbi sig själv

upp till Kristus – Världens Frälsare.

”Tror du på Människosonen?”

frågade Jesus den blindfödde.

Mannen svarade: ”Jag vill tro på Honom.”

Här öppnar sig allas möjlighet – att man vill tro på Herren.

Kyrkan har under sin snart 2000-åriga historia hållits samman

främst genom tre faktorer:

1. Bibelkanon – vilka böcker som skall anses vara auktoritativa

och vara normerande.

2. Trosbekännelsen, Apostoliska och Nicaenska.

3. Prästämbetet.

Som bekännelsetrogen gemenskap kan vi summera:

Det som varit rätt tidigare och till och med varit påbjudet

kan inte senare förbjudas.

”Herren är trofast” (2 Thess 3:3) och har aldrig brutit ett förbund.

Låt oss också vi vara trofasta!

En särskild uppmaning ga mig en broder:

Säg aldrig till Gud: Vilket stort problem jag har!

Säg till problemet: vilken stor Gud jag har!

Amen.

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande. AMEN

Psalm 393

Psalm 20

Psalm 568

Postludium

18:e sön e Tref.

 

Psalm 233

Inledning

Psalm 657

Psalm 547

Lyssna till predikan

Psalm 222

Psalm 20

Psalm 553

Postludium