Alla inlägg av Lars

10:e sön e Tref.

10:e efter Tref. – 2019 — 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

228:1-2, 401:-, 72:-, 242:4-5

Man ville ha en Jesus som man hade nytta av. Man hade hört om hur han, som ju hade växt upp i deras lilla stad, hade gjort märkliga ting i Kafernaum. Nu ville de, förstod Jesus, att han skulle göra liknande saker här hemma också.

Jesus svarade på två sätt. Först konstaterad han vad som nog är en allmän hållning: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Man kan liksom inte riktigt tro på det som berättas, man har ju sett honom växa upp. Så märklig kan han väl ändå inte vara.

Sedan tar han fram två exempel ur folkets historia, om hur Gud har visat sin godhet mot främlingar, snarare än mot de egna. Det rör sig om de första två stora profeterna.

Under den avfällige kung Achab blev det hungersnöd. Först tog profeten Elia sin tillflykt till bäcken Kerit österut. Där kunde han dricka ur bäcken, och Gud sände korpar med mat till honom. När bäcken torkade ut sändes han till Sarefat i södra nuv. Libanon. Där mötte han en änka, som gav honom att äta av det sista hon hade. Då såg Gud till att hennes förråd av mjöl och olja inte tog slut. I samma trakt skulle Jesus senare bota en kvinnas sjuka dotter.

Sedan påminde Jesus om hur en arameiske kung sände sin överbefälhavare Naaman, som led av spetälska, till profeten Elisha. Det var en tillfångatagen judisk flicka som hade berättat om honom. Elisha sade åt Naaman att han skulle bada i Jordan. Det tyckte den fine mannen var lite simpelt. Men en av hans följeslagare sade till honom att han nog skulle ha lytt profeten, om det hade varit något krångligt han hade föreslagit. När det nu var något enkelt, kunde han väl pröva det. Naaman gjorde då som Elisha hade sagt, och blev frisk.

Det som Jesus ville säga var att ingen kan åberopa företräde för Gud. Om Gud hellre bryr sig om främlingar än dem i sitt eget folk, så gör han det. Man är aldrig berättigad att få del av Guds godhet. Jesus skulle ju också konstatera att ”han låter sin sol gå upp över onda och goda”. Gud är god efter sitt eget sinne. Vi kan till och från tycka att det är orättvist, men får utgå från att Gud vet vad han gör.

Att Jesus tillbakavisade den begäran som folket i Nasaret hade, ledde till att de drev iväg honom. Om man inte hade någon nytta av Jesus, så fick det vara. Så började i hans hemstad det som skulle bli det övergripande mönstret: först blev människor fascinerade av Jesus, men sedan tröttnade de på honom. Man hade ingen nytta av honom. Motståndet leddes av folkets ledare. De kunde inte se att Jesus var bra på något sätt, tvärtom såg de att han hotade deras position i samhället.

Med de övriga texterna som vi har lyssnat till idag, får vi en bild av faran att Guds närvaro och godhet går förlorad. Vi har hört Jesaja beskriva folket som en vingård, som var väl planerad, men som blev vanskött. Den gav inga söta druvor utan bara sura. Man slarvade bort vad Gud hade gett.

Och vi har hört Paulus ta en annan bild från naturen, om olivträd. Med det äkta olivträdet menar han Guds judiska egendomsfolk. Då handlar grenarna från en vildoliv om de icke-judar, som kommit att bli en del av det genom Jesus vidgade gudsfolket, det som är kyrkan. Man kunde undra varför Paulus inte talar om en vinstock, men i tanken anknyter han naturligtvis till Jesu ord om vinstocken och grenarna. Han noterar då att ”grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken”, och kommer med varningen: ”Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar.”

Bibeln skildrar inte bara hur det en gång var, utan bär ett bestående budskap, ofta löftesrikt, men inte så sällan varnande. På många sätt är temat i dagens texter ytterst aktuella. Det som Gud har gett, har blivit förött. Guds godhet tas inte emot, därför att det på ett eller annat sätt inte passar. Jesus är inte mycket att ha, om man inte tycker sig ha någon nytta av honom.

Så visar kyrkans historia på hur den har växt till och blomstrat på område efter område, men sedan försvunnit. Vi bevittnar i vår tid hur de sista spåren av kristen tro sopas undan i de länder där den först växte till, i Mellanöstern. I Nordafrika finns sedan länge ingen kyrka kvar, och där fanns ändå kyrkofadern Augustinus, biskop i nuv. Tunisien. Och nu är kyrkan i allvarlig kris i det en gång genomkristna Europa.

Jag såg en gång en karta, där kristendomen geografiska mittpunkt angavs. Det började naturligtvis i Jerusalem. Med apostlarnas mission förflyttades den sedan till Turkiet. När islam tog över i öster, kom den att ligga i Europa. Under medeltiden, när också våra nordliga länder blivit kristnade, kom den att ligga i södra Tyskland. Sedan upptäcktes Amerika och med mission där och Afrika förflyttades den väster- och söderut. Nu, med ett alltmer avkristnat Europa, och med alltfler kristna på södra halvklotet, ligger den ung. i Marocko. Vi kan ju också notera att den nuvarande påven kommer från Argentina. Kardinalerna åker inte längre till Rom för att välja en ny italienare.

I det som nu håller på att bli ett efterkristet Europa, vill man inte längre kännas vid sin kristna historia. Föregångaren till EU bildades en gång av djupt kristna statsmän. När man för några år sedan skulle skriva något slags ny författning för EU, avvisades förslaget om att skriva in något om arvet från Europas kristna kultur.

Det som skedde i Nasaret, sker nu på nytt: man vill inte veta av Jesus, om man inte tycker sig ha någon nytta av honom. Men än sorgligare än att det händer i kultur och politik, är att det ju är så också i kyrkan. Värst ute är kyrkor med bakgrund i reformationen, något som ger anledning att fundera över om något gick förlorat som pris för det man vann. Fast inte heller Romersk-katolska kyrkan är helt befriad från rörelse i samma riktning.

Nu rör jag mig ju ganska sällan i Svenska kyrkans församlingar, men i det jag möter saknar jag Jesus. Han åberopas ibland när man tycker sig ha nytta av honom, som något slags föredöme, när det gäller flyktingmottagande och klimatfrågor och liknande. Men man kan få se församlingsblad, som på sin höjd nämner Jesus i förbigående. Och vi vet alla att man hanterar besvärliga Jesusord med att säga att de är tidsbundna och inte längre gäller.

Det som var en välskött vingård ligger öde, och det är som om inte bara en och annan ympkvist, utan hela grenar har brutits bort. Och ingen kan ju påstå att den nya hållningen är någon succé: medlemsantalet sjunker och siffrorna vad gäller gudstjänstbesök och kyrkliga handlingar går ner. Det är ju den här utvecklingen som gjorde att vi bildade Missionsprovinsen, för att rädda vad som räddas kunde.

Men det som nu till slut skall sägas är naturligtvis att också vi måste ta den varning som dagens texter ger på allvar. Vi är inte på något sätt befriade från risken för avfall.

Den maning vi får är därför att vi måste ta emot Jesus som just den han är, inte som den vi kan tycka att det är lämpligt att han skulle vara. Det är de villkor han ställer som måste gälla, inte dem som vi ställer. Nu är det väl så att eftersom Missionsprovinsen är ganska ung, så är vingård i hyfsat gott skick. Men som alla som har haft med en trädgård att göra vet, måste man rensa ogräs och ansa från början, annars tappar man lätt kontrollen. Vi hörde apostelns maning: ”Var inte övermodig utan ta dig i akt.”

Hur man gör sin plikt i Herrens vingård är något som gäller alla. Det går inte att skjuta över ansvaret på biskop och präster eller dem i koinonians eller provinsens ledning. Den som är konfirmerad har blivit vigd till de troendes allmänna prästadöme, och därmed kallad till tjänst, var efter sin kraft och förmåga. Och ni vet alla, för att ta ett exempel, nog så viktigt, att en gudstjänst genomförs väl så mycket av kyrkfolket som av präst och organist. Och eftersom vi människor nu fungerar så att vi trivs bättre när vi är många, så är det av betydelse redan att vara på plats.

Och det gäller då att komma Herren Jesus till mötes som han är, inte efter våra tankar om hur han borde vara. Sådana kan finnas helt omedvetet hos oss, så vi behöver ihärdigt be om den Helige Andes upplysning och ledning in i ett äkta lärjungaliv. Låt oss följa Paulus föredöme att inte ”vara stolt över något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen”.

2:a sön e Epifania

2:a efter Epif. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

34:1-3, 337:-, 436:-, 349:3-4

Det här är en trevlig söndag att predika. 600 l vin! Ja, Gud är då inte snål, när han skall hjälpa värdfolket i deras dilemma. Och inte är han bunden av någon beskäftig moralism. Det antyds ju tydligt att en del av gästerna nog hade fått i sig lite för mycket. Men ändå ser han med god marginal till att vinet kommer att räcka.

Det vi först skall notera är alltså att Gud generöst kommer med sina gåvor till vår hjälp. Och i Bibelns värld tillhör vin en av basvarorna. Det är ju inte riktigt så för oss, som bor för långt norrut för att ha vin som en naturlig del av vardagen. Vi måste ju importera det, som Bibelns folk själv odlade och framställde.

I Psalt. 104 får vi en bild av det grundläggande för livet. Där tackar man Gud för att ”du vattnar bergen från din sal”, och då blir den välsignade följden: ”vin, som gör människan glad, olja, som ger hennes ansikte glans, och bröd, som ger henne styrka.” Här anges fyra saker, och de är tillräckliga för att uppehålla livet: vatten, bröd, vin och olja. Vad som skedde i Kana var att livet började bli skadat, eftersom det var brist på en av ingredienserna. Jesus visade att han hade del av Guds förmåga att skapa och vilja att ge. Han kunde återställa det goda livet.

Redan det här skulle kunnat vara nog för att säga att Jesus ”uppenbarade sin härlighet”. Den ’härlighet’ det handlar om är naturligtvis Guds härlighet. Jesus ’uppenbarade sitt gudomliga väsen’, kunde man översätta. Men Gud nöjer sig ju inte med att vara Skaparen, särskilt inte, när han nu har sänt sin Son att leva i sin skapelse. Han är också Frälsaren, och det är också i det avseendet hans gudomliga härlighet nu visade sig för första gången.

Då handlar vin inte bara om en skapelse i god ordning, utan också om den framtid Gud vill ge sitt folk och sin mänsklighet. Profeten Joel kan t.ex. förmedla löftet om en gudomlig framtid: ”Så skall logarna fyllas av säd, pressarna flöda över av vin och olja.” Och ännu tydligare om vart Gud vill leda historien förkunnas genom profeten Jesaja: ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.” Nu sägs det ju inget om vad man åt där vid bröllopet i Kana, men nog är det lite känsla av att profetian går i uppfyllelse!

När Jesus för första gången framträdde offentligt, så var det alltså som en som skänker vin. Då kan vi låta våra tankar gå till den hemlighetsfulla förebild för Jesus som finns i Melkisedek. Hebr. tecknar ju Jesus som ”överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek”. Det är vad Herren Gud sade om Davids Herre i Psalt. 110.

Psalmen anknyter till skildringen i 1 Mos. av hur “Melkisedek, kungen i Salem,” mötte Abram, som han ännu hette, hur han ”kom ut med bröd och vin”. Redan här i Kana handlade Jesus alltså ”på samma sätt som Melkisedek”.

Att Jesus är den som ’kommer med bröd och vin’, har nu fått sin fortsättning i kyrkan, i nattvarden. Och det är då tydligt inte längre bara frågan om skapelsens bröd och vin. Det har vi redan fått som gåva av vår himmelske Fader, och bär fram en del av det för att det skall välsignas. Och sedan ges det tillbaka till oss och är då mer än bröd och vin. Herren Jesus räcker oss sin kropp och sitt blod.

På motsvarande sätt som Jesus en gång ’uppenbarade sin härlighet’ i Kana i Galileen, så uppenbarar han den nu för oss i nattvarden. Fast det är ju inte lika lätt att se den. Det blir på liknande sätt som det som vi hörde om i GT-läsningen.

Mose hade bett om att få se Guds härlighet. Det gick Gud med på, men ändå med ett förbehåll: Mose fick bara se honom på ryggen, för Guds ansikte får ingen se. Det är uppenbart att Guds härlighet är så överväldigande att det jordiskt mänskliga inte förmår bära det. Det insåg S:t Paulus, och skriver därför att Gud ”bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se”. Gud måste skärma av sin härlighet på ett eller annat sätt. Mose fick se Gud på ryggen. Lärjungarna i Kana såg den gudomlige klädd i mänsklig gestalt. Och i nattvarden är han dold under bröd och vin.

Att Jesus lät vinet flöda, ledde till att lärjungarna såg hans gudomliga väsen. Men dit hör också att det tilldrog sig vid ett bröllop. Äktenskapet är en bild för förhållandet mellan Gud och hans folk, som profeterna gärna använder. Hosea inleds med en beskrivning av folket som en otrogen hustru. Men Gud vill ändå ”söka vinna hennes hjärta”, och ger löftet: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande.” Jesaja säger om Jerusalems upprättelse att “som när en ung man äktar en flicka, så skall han som bygger upp dig ta dig till äkta, och som brudgummen gläds åt sin brud, så skall din Gud glädjas över dig”.

Här ger profeten dessutom en anknytning till vin som tecken på frälsningstiden: ’främlingar skall inte längre dricka ditt vin’, nej, ”de som skördar vinet skall dricka det på mina heliga förgårdar”.

Det är i det här bildspråket som Guds folk gärna framställs i kvinnliga kategorier: ’dotter Jerusalem’, ’dotter Sion’. Och det är därför som Höga Visan finns med i Bibeln. I och för sig förtjänar den sin plats som skildring av den del av skapelsen som kärleken utgör, i övertygelsen att mänsklig kärlek är en avglans av den gudomliga. Men till det kunde man lägga en tolkning, där det kärleksfulla samtalet blir mellan Gud som brudgummen och folket, eller den enskilde, som bruden. Där säger hon: ”Min vän är min och jag är hans”. Men sedan vänder hon på ordningen, inser att hon är den som tar emot: ”Jag är min väns, till mig står hans lust.”

Man skall ju också komma ihåg att några av Jesu liknelser handlar om bröllop: den om bröllopet där många var inbjudna, men få ville komma, liknelsen om de tio brudtärnorna. Bröllopet blir en bild för Guds rike, för den frälsningens tid som Gud utlovar. Så blir det också i Upp. Där säger en ängel till aposteln: ”Kom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.” Sedan får han se ”den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud”.

Om redan det att han gav vin, visade på hans hemlighet, så underströks det genom att det var vid ett bröllop det skedde. Det är klart att redan det att vatten hade förvandlats till vin, gav anledning till aningar om något gudomligt. Men när de olika detaljerna, välkända genom profeternas löften och längtande fromhet, sammanföll så blev hemligheten med Jesus uppenbar. Och evangelisten kan tillägga att ”hans lärjungar trodde på honom”. Det är klart att det än så länge rörde sig om en ganska enkel tro. Sakta skulle Jesus leda dem in i trons djupare hemligheter. Men det första, och på många sätt svåraste steget, var ändå taget.

Kan nu en modern människa tro på det här. Kan verkligen vatten kan förvandlas till vin? Ja, om man tror att Gud har skapat allt, så är det här lilla förvandlande skapelseundret inte särskilt märkligt. Men låt oss inse att den moderna tidens tänkande är förrädiskt. I stället för att sikta in sig på vad skildringen vill säga, att Jesus uppenbarar sig som den som bär gudomlig härlighet, drar man iväg tänkandet till frågan om undret i sig. Frestarens taktik är sådan: att få oss att ställa andra frågor än de viktiga.

Låt oss nu rikta blickarna mot honom som kommer med vin, om än inte 600 l den här gången. Men lite vin i nattvardskalken räcker för att befästa och fördjupa vår tro på honom.

Postludium, av och med Tomas Appelqvist: