Juldagen

DSCF1770cDSCF1772cDSCF1779cDSCF1782c

Juldagen – 2015    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

119:-, dansk, 122:-, 121:-, 127:-

Det måste vara något särskilt med Jesus! Det är man tvungen att säga, även om man inte precis tror på honom. Det finns ingen annan vars födelsedag man firar varje år. Det är som han tillhör familjen. Där är det högtidligt, när lillebror fyller fem år! Nu firar vi högtidligt att Jesus fyller 2015 år!

Något liknande finns inte för någon annan. Stora konstnärer och kanske politiska personer firar vi när det är jämt, men sällan mer än i 2-300 år eller så. Sedan försvinner de in i glömskan, även om deras verk kan leva kvar. Men Jesus firar vi nu ännu år!

Och det är något mer än att vi minns honom. Så är det ju med andra jubileer: vi tänker tillbaka till hur det en gång var, och är tacksamma för det, eller glada över att vi slipper uppleva något liknande. Men när vi kyrkan minns Jesu födelse, och för den del mycket annat som hände med eller genom honom, är det omvänt. Då förflyttar vi oss inte i tanken tillbaka, utan drar det som hände till oss. Det som en gång hände, låter vi på ett märkligt sätt hända på nytt.

Så när vi hör profetens rop genom tiderna: ”Ett barn har fötts, en son är oss given”, så blir det rop just till oss just idag. Också idag har änglasången ljudit: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt”, även om vår gamla gregorianska melodi, bara är en blek avglans av den himmelska musiken, när det begav sig. Det blir så att vi är med, att vi ansluter oss till skaran av herdar som begav sig för att leta efter ”ett nyfött barn som ligger i en krubba”. Och vi kan ju konstatera att skaran av herdar nu har blivit stor!

Vi firar i år, som vanligt, får man väl säga, Jul i en tid då mänskligheten har många bekymmer. Nog för att vi bemödar oss om att ordna allt till det bästa, och intala oss att allt så småningom skall bli bättre. Men vi vet också att våra förhoppningar ofta kommer på skam.

För några veckor sedan klimatförhandlade man i Paris. Man samlades i viljan att bereda en god framtid på vår jord. De insatser som man planerade och beslutade sig för att genomföra är goda, och vi har all anledning att stödja dem. Vi kan inte längre komma ifrån att sådant som rör klimatet är om något ytterst viktigt. Men man kan ändå fråga sig vad avtalet, trots alla stolta ord, kan komma att leda till. Kommer det att bli så mycket mer än goda förhoppningar? Jag har svårt att komma ifrån misstanken att Paulus dystra iakttagelse om hur det så ofta blir för oss människor, kommer att gälla också här: “Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det goda.”

För politikerna i Paris var perspektivet begränsat till denna världen, och kunde väl inte vara annat. Men när vi firar Jul vidgas horisonten. Det görs klart för oss att det inte bara handlar om vad vi människor möjligen kan göra. Det goda budskap som nu på nytt når oss, är att vi inte lämnas ensamma med vår oro för framtiden. Gud har kommit och kommer till oss! I sin dröm fick Josef höra Jesajas profetord: ”Den unga kvinnan, jungfrun, skall ge honom namnet Immanuel, ’Gud med oss’.”

Vi är på klara med allt är förgängligt, och det gäller också skapelsen i sin helhet. Också den kommer att åldras, och inser att ‘jorden skall nötas ut som en klädnad’. Vi ser inte fram mot, försöker inte komma undan realiteten att universum inte är mer beständigt än det jordiska livet, även om tidsförloppet är längre.

I den här insikten om skapelsens villkor når oss nu Guds löfte: “Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus!” Det finns något som är mer än denna världen. Ja, också vi kristna vill vårda Guds skapelse, kanske är det än mer angeläget för oss, när vi tror att den har kommit ur Guds hand, är Guds gåva. Men vi inbjuds att till slut sätta vårt hopp till det eviga och gudomliga bortom den.

Så har vi nu samlats för att fira Jul och få höra att ”idag har en Frälsare fötts åt er!” Han som föddes i Betlehem blev omedelbart en angelägenhet för fler än släkt och vänner. “Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket”, ’för alla, sjöng änglarna i julnatten. Vid våra julgudstjänster markerar vi i tacksamhet att det här nu också gäller oss: “Var hälsad, sköna morgonstund!”

Det som nu är trons utmaning är att uppfatta att Gud, som är den oändlige, kommer till oss som något litet och begränsat. I Julnatten, och nu som inledning till vår högmässa, hörde vi om ”ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba”. Därefter hörde i det som sedan gammalt har varit Ev. vid Juldagens högmässa: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss”, ”Ordet blev kött och tog sin boning bland oss”, för att använda den gamla översättningen. Det är det Ord, om vilket det i Ev:s inledning sägs att ”det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det.” Kontrasten är stor mellan det gudomliga Ord, som lät skapelsen i sin helhet komma till stånd, och ett nyfött barn, som inte kan klara sig själv.

Det är klart att många inte hänger med här. Och så får Julevangeliet bli mer av en berättelse, som handlar om de förhoppningar som föräldrar och närstående alltid har inför ett nyfött barn. Men det gör anspråk på att vara en historisk skildring. Det anges när det hände: det var när Augustus var kejsare och Quirinius var ståthållare över Syrien, som då också omfattade Bibelns land. Man kan ju undra vad människor i allmänhet vet om Augustus, mer än att han utfärdade den där ’förordningen’. Och Quirinius skulle ha varit okänd, även för de flesta historiker, vilket väl också gäller Pontius Pilatus.

Men även om man nu tar Julevangeliet på allvar, så bär det en hemlighet, som man bara kan se med trons ögon. Många av er har fått nåden att åtminstone ana vad det handlar om. Men vi måste alla inse att vi inte når mer än till ytan av en gudomlig hemlighet, som är mycket djupare. Julnattens nyfödda barn och Guds skaparord av begynnelsen hör samman, hur det nu kan gå ihop!

Det är naturligtvis för att vi skall kunna ta ytterligare ett steg på trons väg, som vi firar Jesu födelse varje år. Och det handlar alltså för inte om att tänka oss tillbaka, utan att låta det som skedde bli aktuellt, just för oss, och nu på nytt ännu ett år.

Och när det nu är att kyrkan fungerar efter den insikt, som lärare och fostrare så småningom tillägnar sig, att man lär mer genom vad man gör än av man hör, så har kyrkan sin liturgi, inte bara predikningar. Varje högmässa upprepas änglasången ”Ära vare Gud i höjden”. Vad som hände i Betlehem är något som ständigt skall få vara aktuellt och forma våra livsförhållanden.

Och så firar vi nattvard. Det finns en psalm som sammanfattar va det innebär, dessvärre med en melodi som är lite för knepig att sjunga: ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem. … Här krubban är, jag faller ned, tillbeder. Här källan är, vars flöden frälsning ger. O, sakrament, som oss i nåd bereder, att Gud, den evige, på jorden se.”

Vi känner här igen aposteln S:t Johannes ord, så som han uttrycker sig både i sitt evangelium: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av sin Fader”, och i sitt första brev, som i hörde i dagens Ep.: ”Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss.”

Vi lever i en tid då Jesus alltmer glöms bort. Men i trons trots mot den utvecklingen, samlas vi nu runt honom. Vi vill inte glömma bort honom. Och då blir Jul mer än att minnas vad som en gång hände. Vi tar nu emot honom som föds för att bli Immanuel, Gud med oss!

DSCF1783cDSCF1784cdDSCF1789cDSCF1790cDSCF1793c

Joakim Wanzelius spelar och sjunger O Helga Natt

Psalm 121

Psalm 122

DSCF1795cDSCF1801cDSCF1804c              Barnen har fart i benen DSCF1807c

och linslusar är de också. Vilket är till glädje för många