Det händer att vi tar oss vatten över huvudet, som det heter. Det är dumt, vi skulle ha förstått vår begränsning. Samtidigt är det avgörande viktigt för vårt liv att vi tar oss vatten över huvudet, eller snarare, får vatten över huvudet. För det verkliga livet, det som är mer än några år på jorden, är det nödvändigt att vi blir döpta.

För att vara kristen måste man vara döpt och tro på Kristus, detta i kyrkans och församlingens gemenskap, fastslår Katekesförklaringen. När dopet är så viktigt, blev det tidigt i kyrkan naturligt att kristna familjer lät döpa sina barn. Man kan fundera över om så skedde redan i biblisk tid. Vad hände i Filippi, när först Lydias familj och sedan fångvaktarens döptes?

Vatten det jordiska ting som används för dopet. Skapelsen används i frälsningens tjänst. Så kan den Gud göra, som inte bara bereder frälsning, utan som också är vår Skapare. Historien visar att människor gärna skiljer mellan kropp och ande, så är det ofta också i vår tid. Man vill bli befriad från ett ofullkomligt liv, dömt att gå förlorat. Det kristna budskapet är att det är möjligt att bli räddad, från den ondska som vi både drabbas av och medverkar till. Men livet i sig, både mitt eget lilla och det för mänskligheten gemensamma, skall nyskapas.

Vid ett dop, när vatten gjuts över huvudet på ett nyfött barn (som det ju oftast är), är det naturligt att se vatten som något gott. Man tvättar sig i vatten för att bli ren. De flesta föräldrar har väl inte mycket tankar om vad det kan vara för orent som tvättas bort. Men en högtidligare tvättning än i badbaljan därhemma, är en god grund för livet.

För att livet skall bestå är det nödvändigt med vatten. Så talar vi också om ’dopfunten’, ett ord som kommer från latinets ’fons’ som betyder ’källa’. Vid ett tillfälle inbjöd Jesus människor att komma till honom och dricka: ”… ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram.” (Det framgår inte klart vem ’han’ är, men det finns anledning att förstå det som att Jesus anknöt till ett profetord om Messias, och därmed talade om sig själv.)

En människa tillbringar sina första nio månader i vatten, i fostervattnet. Med dopvattnet blir det motsvarande, skapelse och frälsning följer samma mönster. Vi föds till det jordiska livet ur fostervatten, och till det eviga livet dopvatten. Dopfunten är moder kyrkans livmoder. (Altaret är hennes hjärta, därifrån pumpas blodet, Kristi blod i nattvarden, ut i kroppen.)

Men vatten är inte bara något gott. Med för mycket vatten blir det översvämning, och växtligheten spolas den bort i stället för att bevattnas. I för mycket vatten drunknar man. När Paulus talar om dopet, handlar det just om död. Genom dopet förenas vid med Kristus i hans död. Det som är dopets gåva är att det inte stannar med det. Vi förs också upp ur vattnet, förenas med Kristus i hans uppståndelse. Genom dopet föregriper vi den död som en gång skall komma och oskadliggör den, när vi får möta den tillsammans med den Uppståndne.

Att dopet innebär att symboliskt dränkas, men föras upp till nytt liv, blir tydligast vid ett dop med nedsänkning av hela kroppen. Nu sker dop vanligen genom att vatten gjuts över huvudet på dopkandidaten. Men därmed antyds att det är ett skeende där man har hamnat i så djupt vatten att man är på väg att drunkna.

För vår eviga framtid är det nödvändigt att vi tar oss vatten över huvudet.

(Citerade bibelord: Apg. 16:15,33, Joh. 7:38, Rom. 6)

29 sept. 2022