Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Skriftetal

Vi påminner oss, att vi idag firar den enda kvarvarande böndagen. Böndagarna var faste- bot- och böndagar. Ursprunget finns redan på 1500-talet. När Gustav Vasa år 1544 påbjöd firandet av åtta böndagar i rad, åberopade han sig på gammal god plägsed. Syftet var att avvända ”Gudz stränge näffst och oppenbare wreede”, som yttrade sig i dyrtid, olyckor, ondska, sjukdomar och blodsutgjutelse.

Senare i tiden har bot- och tacksägelsedagar utlysts vid särskilda tillfällen, t.ex. 1607 då Halleys komet visade sig. Karl IX såg detta som ”enn warnagel” och påbjöd en särskild botdag. 1612 påbjöd Gustaf II Adolf tre årliga böndagar. 1676 bestämde Karl XI antalet till fyra. Fram till 1772 firades de på fredagar, sedan på lördagar till 1807, därefter på söndagar. 1888 blev deras särpräglade firningsämnen klara: Botdagen, Reformationsdagen, Missionsdagen och Tacksägelsedagen.  Nu har vi bara Tacksägelsedagen kvar, då övriga firningsämnen plockats in på vanliga söndagar. Att predika på Tacksägelsedagen kan vara lite problematiskt. Visst vi har bärgat skörden. Nu kommer tacksägelsens tid. Vi skall påminna oss allt gott vi fått och tacka. Tack, tack. Utlänningar har ibland reagerat på att vi svenskar tackar så mycket, tack, tack. Men vi lägger ingen känsla i ordet. Här behöver vi alla göra bot och bättring, så att tacket till Gud verkligen blir ett tack från hjärtat. Men om jag nu inte känner, att jag har något att tacka för. Motgångar, sjukdomar, lidande och problem? Jag skulle önska, att jag hade något riktigt svar på detta. Det enda jag kan hänvisa till, är de helgade kristna, som tackat också i tider av nöd och elände. De har synbarligen fått välsignelse därav.

Denna dag är en tacksägelse- men också sedan gammalt en bot- och bättringsdag. Varje söndag är på sätt och vis en bot- och bättringsdag. I skriftermålet idag skall vi därför särskilt bekänna vår ibland bristande vilja att göra verklig bot och bättring. En av dagens texter, 2:ra årg. ur 1 Krön 16, ger oss några försummelser att bekänna: försummelsen att

Tacka Herren,

Göra Hans gärningar kända

Sjunga till Hans ära

Berömma oss av Hans heliga namn

Glädja oss av hjärtat, när vi söker Herren

Söka Hans ansikte oupphörligen

Tänka på de underbara verk, som Han har gjort

Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine…

Jag hade idag tänkt betrakta tre begrepp: förnöjsamhet, tacksamhet och lovsång.

Först förnöjsamhet. Det är väl inte många, som använder det ordet idag, eller ens vet, vad som menas. Anspråkslös kan väl vara en synonym. Nöjd är en annan. Det är kanske något att sträva efter. På nätet kan man läsa följande: Det finns fyra vägar att välja, då vardagen inte är, som vi vill ha den. En väg är att förbanna, hur det är – att klaga och gnälla på allt och alla, som inte är, som vi vill. En annan väg är att försöka förtränga, hur det är – sopa det under mattan för att slippa ta tag i det, som kan vara jobbigt att förändra. Den tredje vägen är att faktiskt förändra. Det är lätt att säga, men kan vara svårt att hitta förnöjsamhet – att vara nöjda med det vi har istället för att ägna energi åt missnöje med sådant, som vi saknar. Förnöjsamhet ger goda möjligheter för oss att hitta frid i vår vardag.

Många människor har upptäckt att materiell strävan sällan leder till förnöjsamhet, eftersom, när ett materiellt mål är nått, så tonar, nästan automatiskt, ytterligare önskningar fram. Förnöjsamhet handlar om att uppskatta det, som är bra. Att uppskatta betyder ”ta upp en skatt”. Skatter är ofta gömda eller nedgrävda, så att vi inte ser dem i vardagens brus. Vi har alla våra skatter, och denna träff syftar till att hjälpa oss upp-skatta dem genom att ta fram dem i ljuset.

Här nämns förändra. Ja, vi måste väl ändå säga, att förnöjsamheten inte får ta bort önskan att förändra åtminstone en del. Om inte nyfikenheten och önskan att förbättra funnes, skulle vi nog inte haft de tekniska framstegen. Det finns också faror med förnöjsamhet. Det kan hända, att vi blir så duktiga, att vi accepterar, vad som helst. Förnöjsamhet får inte leda till att vi lär oss stå ut med att bli utnyttjade eller behandlade utan respekt. Då får vi istället välja någon av de andra tre vägarna.

Skulle man kunna säga, att i förnöjsamheten ligger förtröstan på Guds försyn? Den kristne har blicken riktad uppåt och är därför icke så starkt bunden vid denna världen. Eftersom risken att sopa under mattan eller ingenting göra finnes nära till hands, så manar den kristna tron till handling. Vara nöjd med vad man har, men arbeta för andras bättre väl. Då kommer som en följd en egen förbättring. Kan man inte säga, att det är ett slags nästannytta, som för framåt? Egennyttan gör det bra för den enskilde men mycket litet för andra.

Nästa ord, som vi skulle betrakta, är tacksamhet.

              Ps 66:5 Kom och se Guds gärningar, Hans väldiga verk bland människor. Israel har aldrig glömt det uttåg ur träldomens land, som gjorde det till ett folk. Äventyret vid Röda Havet och de fräsande vågornas dödssång över förföljarna har förblivit de stora minnena för israeliterna.  Men tidigt gick tankarna isär. Somliga såg endast, vad människorna då hade utfört. Andra såg, vad Gud gjort. För de förra blev dessa tilldragelser ett spel av skicklighet och tillfällighet. För de senare var befrielsen Guds underbara gärning och Hans utkorelse av egendomsfolket. Den första uppfattningen gav ingen säkerhet för framtiden och ingav ingen trygghet. Den andra uppfattningen gjorde folket till Guds utvalda folk och skapade övertygelsen, att det aldrig någonsin kunde gå under. Tron, att Gud hade ingripit på ett underbart sätt, var av stort värde. Israel lever än idag, trots allt som övergått och drabbat detta folk. I enlighet härmed är det viktigt för både vårt folk och den enskilde att se, vad Gud gör och har gjort. Detta gör oss frimodiga inför framtiden och styrker vår tro. Den världsliga människan ser inte allt detta och blir därför orolig inför framtiden och otrygg. Det allra värdefullaste i livet går henne förbi.

Vi läser från dagens GT-liga läsning i Jes. 12: 1 Den dagen skall du säga: Jag tackar Dig, Herre. Du var vred på mig, men Din vrede lade sig och Du gav mig tröst. Vi kan låta dessa ord syfta på syndaförlåtelsen. För visst blir Gud vredgad på oss, när vi syndar. Men om vi bekänner av uppriktigt hjärta, förlåter Han oss för Jesu skull. Det blir vår tröst och hjälp. Profetens vidare budskap: 4Den dagen skall ni säga: Tacka Herren, åkalla Honom, berätta för folken om Hans verk, förkunna Hans upphöjda namn! Om tacksägelse har sagts mycket.
Någon har sagt: Tacksamheten, denna älskliga blomma, växer i ödmjukhetens dal och fröjdar genom sin ljuva doft både Gud och människor. Det kan man fundera över, liksom: Den, som njuter något utan tacksägelse, är som om han rövade det från Gud, vilket judiska lärde säger i Talmud. Så det svåraste, skrivet av Tomas a Kempis, förmodligen i skriften ”Om Kristi efterföljelse”: Vill Du, o Herre, att jag skall vandra i mörker, så vill jag prisa Dig; vill Du, att jag skall vandra i ljus, så vill jag också prisa Dig; vill Du trösta mig, så vare Du prisad; vill Du pålägga mig bedrövelse, så vare Du även prisad!

Berätta för folken om Hans verk. Vi läser i 1 Petri brev 2: 9 Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk, som skall förkunna Hans storverk. Vi skall göra Guds gärningar kända och tala om Hans under. Förbundstanken, att Gud utvalt Sitt folk och slutit ett förbund med det, det var vad som bar Israel både genom medgång som motgång. När Jesus kom, slöt Han ett nytt förbund mellan Gud och människor. Denna gång gällde förbundet alla folkslag och stammar. Så är Kyrkan det nya Israel, det nya utvalda släktet, förbundsfolket, som skall hämta styrka ur detta, att det är ett heligt folk. Därför kan Kyrkan med kraft kämpa mot det onda och behöver inte heller nedslås av tillfälliga motgångar.

Profeten Jesaja fortsätter: 5 Lovsjung Herren för Hans väldiga gärningar, gör dem kända över hela jorden! 6 Höj jubelrop, ni som bor på Sion, ty stor är Han mitt ibland er, Israels Helige. Ja, här talas om lovsång och jubel.

I 71:sta Psalmen läser vi: 23 När jag spelar till Din ära, stiger jublet från mina läppar, ty Du har befriat mig. Här lyser igenom österlänningens mer öppna sätt. Känslorna får svalla obehärskat på ett annat sätt i denna kultur. Professor Fridrichsen undrar om inte vår livsform lägger band på den omedelbara religiösa känslan. Jag påminner mig, att, när Maranatarörelsen, oavsett vad man tycker om rörelsen som sådan, var ganska ny, gjorde TV ett kritiskt reportage, där man visade barn bland dessa extatiska och tungomålstalande människor. TV rasade över barnens utsatthet, och många blev mycket fundersamma. Jag vet inte, om det är den ökande kontakten med andra kulturer eller något annat, som gör, att detta inte verkar så konstigt idag. Man visade lite av programmet för något år sedan och funderade där över den dåtida starka reaktionen.

Jag citerar prof. Fridrichsen: Om blyghet, respekt för behärskning, beroende av vedertagen stil och form, förkväver den inre impulsen, då är det att ”utsläcka Anden”, för vilket aposteln ju varnar. Vidare menar han, att vi måste låta glädjen bryta fram i tacksamhet. Detta för att andra skall kunna förnimma vår glädje och trosvisshet, som ett vittnande. Finkänsliga människor skall nog spåra vår glädje, förnimma och förstå, att vi ”ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor” – man tänker här på vattnets betydelse för Orienten, liv och död hänger ofta på att man hittar en källa. Trygghet utstrålar från den tröstade, den trygghet, som säger: Herren, HERREN är min starkhet och min lovsång.

Vi slutar med några bibelord, som beskriver Guds godhet mot oss. Detta budskap om Guds kärlek, som är tryggheten i vårt liv och grunden till vår tacksamhet. Ps. 139: 5Du omger mig på alla sidor, jag är helt i Din hand. 6Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. 2 Mos. 20: Jag visar godhet mot tusenden, när man älskar Mig och håller Mina bud. Jesus säger i Matt. 11: 28Kom till Mig alla ni, som är tyngda av bördor; Jag skall skänka er vila. 29Ta på er Mitt ok och lär av Mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. 30Mitt ok är skonsamt och Min börda är lätt.”

Amen.

Bön efter predikan:

                  O Herre Gud, Du himmelens och jordens Herre, all nåds Gud, vars barmhärtighet icke tager någon ände och vars trofasthet varar från släkte till släkte. Vi är för ringa för all den godhet Du bevisat oss. För dagligt bröd, för fred och lagfäst frihet, för hem och kall, för hälsa och glädje, för trofast kärlek och vänskap, för alla timliga håvor, som Din milda hand ger oss, vare Dig pris och tacksägelse. Men främst sjunger vi Ditt lov för Din nåds rikedom i Ditt ord och Dina sakrament, i Din Kyrka och de heligas gemenskap, för Din Sons heliga kors och uppståndelse och evighetens hopp. Förlåt vår otro och själviska omsorger. Stäm vår håg och tunga till Ditt namns pris, och låt denna dag förebåda den stora tacksägelsen i där en gång Ditt folk, i de heliga fullkomnade samfund, för evigt skall sjunga Ditt lov. Amen.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen.

Trosbekännelsen         

 

Psalmer:

5:-           Nu tacka Gud, allt folk, Med hjärtans fröjd och gamman

664:-         Höj jubel till Herren alla länder. Halleluja!

6:-        Lova Gud i himmelshöjd, sjung med glädje, lust och fröjd!

387: 1–4 Jesus Kristus är vår hälsa. Han oss alla ville frälsa.

387: 5–7 Om du Jesus vill bekänna, hjärtats tro till Honom vända,

8:-         Lova vill jag Herran, Herran, Ty Han lyssnar till min röst.
Han är, då all hjälp syns fjärran, dock min starkhet, sköld och tröst.
Till det goda Han mig drager, och det ondas kraft förtager.