I söndags, Tacksägelsedagen, tackade vi Gud för alla hans goda gåvor under det gångna året. I S:t Stefanus koinonia sjöng vi då några verser ur S:t Franciscus Solsång (förträffligt översatt av Olof Hartman).

Franciscus levde nära naturen, och har blivit ett föredöme för vård om djur och natur. I Solsången ser han världen som sin familj. Där finns moder jord. Solen, vinden och elden är hans bröder. Som systrar ser han månen, vattnet men också döden. Han nämner ingen fader, och kallar i originalet (inte med i översättningen) Gud för Herre. Men även om han inte säger det, är han naturligtvis medveten om att Jesus har uppenbarat att Gud är vår himmelske Fader.

Kanske kan det vara förvånade att Franciskus ser döden som en god syster. Paulus kallar ju döden för ”den siste fienden”. Det goda budskapet är att genom Jesu uppståndelse är döden ”uppslukad i seger”. I Hebreerbrevet möter vi motsvarande. Genom sin död har Jesus gjort Djävulen maktlös, för att ”befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv”.

Hos Jesus är det inte helt entydigt. Han säger att man skall ”frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna (platsen utanför Jerusalem där man brände sopor som en bild för dödsriket)”, men uppmanar också: ”Var inte rädda för dem som dödar kroppen och sedan inte kan göra mer.” Att kroppen dör verkar inte vara en totalkatastrof. I Uppenbarelseboken talas om ’den andra döden’ som den slutgiltiga, det finns tydligen en första död som är överkomlig.

Så kan också Paulus se döden som något som inte skrämmer: ”För mig är livet Kristus och döden en vinst.” I sin tro på den Uppståndne kan han säga att han har ”en längtan att bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre”. Motsvarande finns tidigare i den heliga historien. I sin plåga klagar Job över sin plåga och ”längtar efter döden utan att den kommer”.

Det är väl det här sista som Franciscus tar fasta på när han kallar döden för sin syster. Livet är inte utan sin möda. Ondskans furste har många medel att plåga oss med. Sjukdom kan bli outhärdlig, och finns inget hopp om bättring, kan man önska att döden kommer som en befriare.

Vi kan ha varit med om det med släktingar och vänner. Till slut blir döden välkommen, inte bara för den sjuke, utan också för närstående som har lidit av att inte längre kunna komma med hjälp. Det finns ’ond bråd död’, men det kan finnas en god död när livet inte har mer att ge. Då kan döden bli en befrielse också för dem som har fått sitt liv begränsat i sitt ansvar för en älskad medmänniska. (Det kan kännas själviskt att känna sig lättad, men man har ändå rätt att känna sig tacksam för den nya frihet som ges.)

Ibland säger vi lite omskrivande att någon har ’somnat in’. Det är egentligen en bra bild. När man är trött efter en lång dag, är det skönt att äntligen få gå och lägga sig. Vi kan se döden, när den kommer efter ett långt liv, på samma sätt. Livsdagen på jorden har nått sitt slut. Mörkret har sakta fallit. Det är dags att somna in. För oss kristna blir det ju inte en dödens sömn för alltid, uppståndelsens morgon väntar!

Så visst kan vi med S:t Franciskus få hälsa döden som vår syster.

(Citerade bibelord: 1 Kor. 15:26, 1 Kor. 15:54, Hebr. 2:14,15, Luk. 12:4,5, Upp. 20:6,14, Fil. 1:21,23; Sv.ps. 23)

13 okt. 2022