Med delar av familjen var jag den gångna helgen i Berlin. Det är en stad där man möter spåren av diktaturer. Först har vi nazismen, som man påminns om vid Bebelplatz, där böcker brändes, och vid de olika minnesmärkena för Förintelsen. Sedan har vi kommunismen, som byggde Berlinmuren. Delar av den finns kvar, på andra ställen är det markerat i gatorna var den gick.
Kyrkliga minnesmärken finns just inte. I Tyskland är det andra städer som har spelat viktiga roller i kyrkans historia. Vi har Mainz, Köln och Trier, som var de första biskopssätena i landet. Ärkebiskoparna där blev sedan andliga kurfurstar (tillsammans med fyra världsliga kurfurstar). När vi kommer till reformationstiden var det i Wittenberg, Worms, Speyer och Augsburg det hände.
Däremot är Berlin platsen för statliga ingripanden i kyrkan. 1817 beslutade den preussiske kungen Friedrich Wilhelm III att den evangelisk-lutherska och den reformerta kyrkan skulle förenas till en unierad protestantisk kyrka. Många evangeliska försökte dock länge bevara sin bekännelse och kyrkoordning.
En unierad kyrka växte fram också i andra områden. Det var ju upplysningstid, och man menade att mänskligt förnuft var viktigare än gamla bekännelseskrifter. (Så var det i Westfalen, så Antje Jackelén växte upp i en unierad kyrka.) Men inte heller här var uppslutningen total. På 1830-talet beslutade en grupp i Sachsen att utvandra till Amerika, för att fritt kunna forma sin kyrka i evangelisk tradition. Ur den gruppen växte Missourisynoden fram.
Nästa politiska ingrepp kom med nazisterna. 1933 bildade en kyrkoherde i Berlin en trosrörelse för Deutsche Christen (’tyska kristna’). Den ville anpassa kyrkan till de nazistiska idealen. Allt som hörde samman med judendom skulle rensas bort. Gamla testamentet skulle tas bort ur Bibeln. Paulus ansågs vara en rabbin som kom med syndabocks- och mindervärdighetsteologi. Hans brev måste redigeras. Och man kunde inte längre låta judekristna finnas med i kyrkan.
I kyrkovalet 1933 fick Deutsche Christen majoritet i kyrkorna runt om Tyskland. Man valde en ’riksbiskop’, som en andlig Führer skulle han leda alla kyrkorna (som var självständiga, bara löst sammanfogade till Tysklands evangeliska kyrka). När somliga i rörelsen gick ännu längre och ville avskaffa allt kristet till förmån för nazistisk ideologi, för att få en äkta tysk religion (närmast nyhedendom), drog sig dock många tillbaka.
Motståndare mot den nya rikskyrkan samlades 1934 till en bekännelsesynod i Barmen (numera en stadsdel i Wuppertal). Där markerades att Kristus ensam är kyrkans Herre. All ’mänsklig maktfullkomlighet’ förkastades. Därmed tog man avstånd från den nya kyrkan och kritiserade den nazistiska ideologin.
Det ledde till att en Bekännelsekyrka bildades. Ledarna för den förföljdes, liksom ledare och teologer i andra kyrkor. Många sattes i koncentrationsläger, där fanns ’bibelforskare’ som en särskild grupp. Också kvinnor aktiva i kyrkorna sattes i koncentrationsläger, Ravensbrück norr om Berlin var ett sådant för kvinnor.
En framträdande gestalt i Bekännelsekyrkan var Dietrich Bonhoeffer. Han ledde länge ett hemligt prästseminarium. Till slut arresterades han, och avrättades bara några veckor före krigsslutet.
Man kan konstatera att statligt ingripande i kyrkans liv inte leder till välsignelse. Det finns en oroande likhet mellan Deutsche Christen och dagens Svenska kyrka. Man vill ha en kyrka som anpassar sig efter aktuell politik och samhällsanda. Och Jesus förs åt sidan, eller förvandlas till något annat än vad han verkligen var. Visst har kyrkan ofta samarbetat med dem som makten haver. Men om det skall komma något gott ut av det, måste kyrkan forma samarbetet på sina egna villkor.
Missionsprovinsen har mycket gemensamt med Bekännelsekyrkan. Vi skall tacka Gud för att vi slipper sitta i fängelse, när vi opponerar mot att staten griper in.
16 aug. 2022