Söndagen före Domssöndagen

DSCF8049cd                                         Läsning av Evangelietexten

DSCF8050c

Sön. f. Dom. – 2014  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

488:1-2, 325:1-5, 649:-, 490:-

 

”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Det var med den frågan som Johannes döparen sände några av sina lärjungar till Jesus. Han visste att Gud genom sina profeter hade lovat att en gång skulle Messias komma, och han hade fått klart för sig att Gud hade sänt honom att bereda väg för honom. Och Johannes var inte ensam om att förvänta den som Gud hade utlovat, så man talade om ’den som skall komma’.

Vi är övertygade om att Johannes riktade sin fråga till rätt person. Vi tror att Jesus var ’den som skulle komma’. För oss är han därför ’den som har kommit’. Men han är ju också den som har lämnat oss. Han kom ner från himlen, och han steg, när hans verk var fullgjort, upp till himlen.

Därför har det blivit så att också vi väntar. En viktig del av vår trosbekännelse är att den himlafarne är ”därifrån igenkommande i härlighet”. Han ’som skall komma’, har blivit han ’som skall komma igen’. Det är den tron, och därmed vår väntan på honom, som präglar kyrkoårets sista söndagar. Temat kommer att också att finnas med i det kommande kyrkoårets inledning, då vi Advent tänker på hans ’ankomst’, som ju ordet betyder, och det kommer då inte bara att handla om hans ankomst så som den en gång var.

Herren Jesu är ’den som skall komma igen’. Det är ett budskap och en tro, som ger tankar och känslor i två riktningar. Det är något att längta efter, särskilt när livet inte är helt lätt och lysande. Vi får leva i ljuset att mödan en gång skall vara över. Men det är också något vi inte känner oss helt bekväma med. Vad är det ’den igenkommande’ egentligen kommer att möta? Vi inser att vi kommer att finnas anledning att vara ytterst generade och skamsna vid mötet. Vårt liv har ju inte blivit vad det borde ha blivit. Det inser vi redan när vi mäter med våra egna målsättningar, och än mer när vi tänker på vad Jesus förväntar sig av sina lärjungar.

Den här dubbla reaktionen inför budskapet om att Herren Jesus skall komma åter, finns i dagens texter. I GT-läsningen hörde vi profeten Sefanja komma med uppmaningen: ”Jubla, dotter Sion, ropa ut din glädje, Israel! Gläd dig, dotter Jerusalem, fröjda dig av hela ditt hjärta! … Herren, Israels konung, bor hos dig. Du har ingenting mer att frukta.” Men profeten angav också grunden för det som Gud skall komma med: ”Jag har beslutat att kalla samman folk och riken för att tömma min vrede över dem, all min glödande harm.”

I Ev. hörde vi Jesus konstatera: ”Det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt.” När vi vet hur mycket vi har undanstoppat i våra livs garderober, grips vi av obehag, minst sagt, inför den dagen. Men till slut gav han löftet: ”Var inte rädd, du lilla hjord, er Fader har beslutat att ge er riket.” ’Ta dig i akt’, säger Jesus, men samtidigt alltså: ”Var inte rädd!”

I Ep. noterar Paulus motsättningen mellan ”den kropp vi har i vår ringhet” och ’den kropp Herren Jesus har i sin härlighet’. Det blir ett löfte, om vi tänker på vår bräckliga, och inte så sällan sjuka, jordiska kropp. Den skall förvandlas, så att det plågsamma tas bort. Men det blir till en varning, om vi tänker på ”vår ringhet” i förhållande både till hur Gud avsåg att det skulle bli, och till vad som förväntas av oss som Jesu lärjungar. Det är en kropp, som är märkt av synd, som skall förvandlas. Vi inser att det i många avseenden kommer att bli pinsamt, när Jesus kommer åter.

Vi har valt att fira kyrkoårets avslutning med blå liturgisk färg, den som också skall gälla för Advent, med undantag för dess inledande söndag. Det är den färg som kallar oss till bot. Den påminner oss om att det inte går att ha det så, som det alltför ofta blir i våra liv. Men det är också den liturgiska färg, som mindre dramatiskt kallar oss till beredelse inför något gott och efterlängtat som skall komma. Det blir då en påminnelse om uthållighet, för det är inte vår tidsplan, utan Guds som gäller.

 

Herren Jesus skall komma åter. Skall vi mest vara bekymrade och oroliga över vad han kommer att möta, eller främst längta efter det, otåligt se fram mot det? Naturligtvis handlar det om båda delarna, och det svåra är att få balans på det. I våra liv kan en av sakerna bli mer framträdande. Men då är det viktigt, att den andra finns med och inte blir helt bortglömd.

Några av er har seglat eller åkt båt i trånga farleder om natten. Då gäller det att se till att ljuset från fyren framför båten lyser vitt. Om det bli grönt eller rött sken, har man kommit vid sidan av farleden, och måste gira tillbaka igen. Om man i livets möda får anledning att längta efter den befrielse som är utlovad, finns det anledning att påminna sig att man kanske inte är helt beredd för det kommande mötet med honom som ’skall komma igen’. Och om man blir bekymrad och bedrövad över sin ofullkomlighet och synd, skall man komma ihåg profetens löfte: ”Den dagen skall du slippa skammen för alla synder du begått mot mig.” Då gäller det att inte glömma bort att Jesus har sagt: ”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.”

Mycket av det här faller på plats, när vi tar Paulus beskrivning i dagens Ep. av livet som Jesu lärjunge: ”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus.” Här på jorden lever vi trots allt som främlingar. Det är inte vårt hemland, där vi får stanna för alltid. Vi har uppehållstillstånd här för några år, i bästa fall 80-90 år, kanske några till. Sedan får vi lämna, och det goda budskapet är då att vi inte behöver söka asyl någon annanstans, utan att vi har ett hemland, som kommer att välkomna oss hem.

Det här temat har vart kärt från första tid i kyrkan. Jag har tidigare citerat, och gör det gärna igen, vad en för oss okänd kristen i början av 100-talet skriver till en man vid namn Diognetos: ”De kristna skiljer sig varken till land, språk eller seder från andra människor. De bor varken i egna städer eller talar något särskilt språk eller för något egendomligt liv. … de följer landets seder i dräkt, föda och övrigt levnadssätt, men samtidigt visar de en förunderlig och erkänt ovanlig hållning i sin vandel. De bor i sina egna fädernesland men som gäster; de har del i allt som medborgare men uthärdar allt som främlingar. Varje främmande land kan bli deras fädernesland, och varje fädernesland är ett främmande land för dem.”

Det här har senare kombinerats med seden att göra pilgrimsresor. Den kristne skall inte tro att han befinner sig hemma i sitt eget land. Han skall inse att han är en pilgrim, på väg mot ett helgat och efterlängtat mål. Resan är inte utan sina mödor, men det är det värt, med tanke på vad som väntar. Det gäller att inte slå sig till ro, utan oupphörligt sträva vidare mot målet.

”Vårt hemland är himlen”, det gäller att inte göra sig alltför hemmastadd här på jorden. När vi firar gudstjänst samlas vi ’främlingar på jorden’ som i en himmelsk ambassad. Här talas vårt hemlands språk, här formas vi efter vårt hemlands seder, så att vi kan skicka oss, när vi en gång kommer hem. Och här får vi äta vårt hemlands mat. Han som en gång skall komma åter, gör redan nu ett hemlighetsfullt besök, och samlar oss till en himmelsk måltid. Skall vi se det ur pilgrimsperspektivet, så inbjuder han oss i nattvarden att göra en måltidspaus, innan det är dags att fortsätta resan.

I prefationen, den högtidliga inledningen till nattvardsbönen, så som den lyder nu vid kyrkoårets slut, skall vi om en stund sammanfatta det som den här dagen har aktualiserat. Vi skall säga: Vi vakar och beder med din stora dag för ögonen.” Med vaksamhet och vilja att vara rätt beredda ser vi mot den utlovade dag, då Herren Jesus är ”därifrån igenkommande”. Och då gäller att vi ”firar denna nattvard som himmelrikets måltid, för att en gång få göra det på nytt i ditt rike”!

Den hemlighet som vi kristna bär i en trasig värld, och i ett tilltrasslat och syndigt liv, är att ”vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus”.

DSCF8057cd