Alla själars dag

dscf3117cd

dscf3119c

Söndagen efter Allahelgona

2016

Joh 6:37-40

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Igår firades allehelgons dag och idag firas alltså söndagen efter allahelgons dag eller alla själars

dag.

Vid denna helg tänker vi på dem dött senast året. Vi tänker på dem som gått före oss och är

hemma hos Herren. Vi tänker inte bara på dem som gått före oss och är hemma hos Herren Jesus, vi

tänker även på oss själva och vår förestående bortgång.

Som jag sagt flera gånger: Pastorns huvuduppgift är att förbereda församlingsmedlemmarna

att dö en salig död, så att var och en kan få komma hem till Herren Jesus, att dö en salig död. Ingen

av oss vet något om morgondagen, ingen av oss vet när vår sista dag inträffar. Våra dagar är

räknade.

Dagens evangelium kommer efter Jesu stora brödunder, där folket samtidigt försökte göra

honom till brödkung. Jesus var ingen jordisk kung. Folket klagade. Risken var för dem som med

deras fäder: Era fäder åt mannat i öknen, och de dog. De som drog ut ur Egypten nådde inte det

efterlängtade landet. Gud ville det, hade planerat det, men folket ville inte, de ville nåt annat.

Vi skall alla dö en dag. Som det heter: Av jord är du kommen, av jord skall du åter bliva.

Petrus talade om han fortfarande var kvar i tältet, men han visste att han snart skulle lägga av sig

tältet. Paulus talade om han i detta tält suckar tungt, men samtidigt säger han vara vid gott mod och

skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.

När vi dör förmultnar tillslut kroppen, medan själen och allt det andra utom kroppen lever

vidare. För oss som håller oss till Jesus är döden i sig vila för kroppen. Vila i frid. Men inte för

själen den lever hos Herren och vänta på uppståndelsens morgon. Men detta gäller endast oss som

håller oss till Herren Jesus och hans försoningsverk. För de som inte gör det innebär döden plåga

utan ände. Profeten Jesaja skriver: Men de ogudaktiga är som ett upprört hav, ett som inte kan vara

stilla, ett hav vars vågor rör upp dy och orenlighet. Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger

min Gud.

Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt

liv och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen

Jesus har kommit ned till oss för att göra sin Faders vilja. Och han gör sin Faders vilja. I

Getsemane ber han till sin Fader: Min Far! Om det är möjligt, så låt den här bägaren gå förbi mig.

Men inte som jag vill, utan som du vill.

Fadern ville inte ta lidandetsbägaren ifrån honom, för han sände just sin son för att dö så att

han kan ge oss evigt liv. Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att var och en

som tror på honom inte ska gå förlorad utan att evigt liv.

Och så överger inte Jesus det som Fadern gett honom. Hans vilja är att inte förlora någon

enda av dem som Fadern gett honom.

Här i livet handlar det om att tro på Jesus och det ger oss evigt liv redan här och nu. Här i

tron ges livet som Jesus har vunnit åt oss när han följde Faderns vilja. Tron är inget annat än att ha

Jesus, som är livet.

Tron håller fast vid Kristus som korsfäst och se Guds lamm som tog bort världens synder.

Att tro är inte att visa upp någonting för Gud, utan det är att förtrösta på att det Kristus har gjort är

tillräckligt, att har gjort allt väl inför Gud. I möte med den hellige Gud, står vi där som fattiga

syndare, som känner synden i sitt hjärta och sitt enda hopp till frälsning blir då Jesus allena. Ett gott

samvetet får vi aldrig hos Mose och lagen. Kom till mig, tro på mig, så kan jag ger er dryck och

bröd. Den som dricker och äter det brödet skall leva i all evighet, säger Herren Jesus.

Och när vi förstår att förlåtelsen och frälsningen, evangeliet är en Guds gåva på grund av

Jesu verk och lydnad, så har vi en visshet och säkerhet som håller, eftersom den beror inte på oss,

utan är gudomlig.

Som vår Kyrkas Biskop, Biskop Roland skriver: En trygghet finns när jag får vila i det

evangelium som förkunnas i Guds ord, såsom aposteln Paulus förmedlar det.

… jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull

har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte

med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på

Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans

uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram

till uppståndelsen från de döda.

Som kristna får vila i detta evangelium. Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han

låter mig vila på grönar ängar. Han för mig till vatten dör jag finner ro. Och i den tron, i tron på

Kristus och den vissheten så kan vi när än döden inträffar får dö en saglig död. Våra liv med Kristus

förstörs inte i och med döden, den fortsätter från den kämpande kyrkan på jorden, med kors och

lidande, till den segrande kyrkan i himmelen, där allt är fullkomligt. I väntan på den stora dagen då

Jesus kommer tillbaka… kroppens uppståndelse och ett evigt liv.

Till dess: Som Kristna lever vi våra liv från söndag till söndag. I gudstjänsten, hör du Gud

tala, hans domsord mot synd och förkunna försoningen för synd och dom genom Jesus Kristi verk. I

Kristi kyrka hör du syndernas förlåtelse, men du får också smaka det i och under bröd och vin. Så

får vi stärka tron med hjälp av Guds heliga gåvor. Så får vi sen lämna gudstjänsten och gå ut i

vardagen och där tjäna vår nästa. Så får vi i våra böner, vår dagliga andakt fyllas med ekot från vår

gudstjänst. Så förbereder vi oss också för den kommande söndagen när vi åter får komma och lägga

av våra bördor och där Herren ger oss sin vila och förlåtelse, den trygghet vi äger i tron på vår

frälsare. På så sätt lever vi våra liv mellan söndagarna, törstanden och hungranden efter Herrens

rättfärdighet. I den trygghet får vi vila i.

Det berättas om två män vid reformationen som hetter Johan Esch och Henry Voes. De

omfamnade evangeliet om Jesus Kristus och förkastade påvens budskap. Därav fängslades de och

avkrävdes att de skulle återkalla sin lutherska tro eller att bli avrättade. Johan och Henry valde den

plågsam döden, de blev brända levande på bål i Bryssel. I sin sista stunde gav de Gud i Kristus äran,

innan deras kroppar brändes till döds. Dessa två var de två första lutherska martyrierna. Men, de

dog en välsignad och salig död och är nu i den segrande kyrkan i himmelen. Idag hör vi om sådant

som sker i mellanöstern. Istället för att avstå från Kristus väljer de döden genom halshuggning. Vi

ser bara det vi ser med våra ögon. Vi ser döden. Men med trons ögon ser vi Guds änglar som

kommer och hämta hem dessa till himmelen.

Vare sig vi dö som martyrer eller inte… (239:3)Sänd Herre dina änglar ut och låt min själ

vid livets slut av dem till dig bli tagen. Min kropp som läggs i jorden ned, låt den få vila i din fred

intill den sista dagen. Väck upp mig då benåda mig, låt mina ögon skåda dig i glädje stor, o du

Guds son försonare på nådens tron. O, Jesus Krist, ack bönhör mig, i liv i död jag tillhör dig.

I Jesu namn. Amen.

324:1-5

653:-

631:1-6

324:6-9

69:4

313

dscf3121cd

Psalm 239 vers 3

dscf3122cddscf3123cddscf3124cddscf3125c

Psalm 69

Psalm 234