Sön f. Domssöndagen

Predikan på Söndagen före Domsöndagen (II)

enligt 1983 års Ev.bok för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

den 17 November 2019 av Kåre Strindberg

över Sef 3:8. 2 Kor 13:5-9. Lukas 12:35-40

Firningsämne: Vaksamhet och väntan

Beredelseord Matt 24:42-44 + Sak 1:3

Psalmer: 632, 661, 550, 387, 111, 490.

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Nu faller de sista – motstånd är lönlöst …

De sista löven singlar nu ner från träden

och naturen är avklädd all sin prakt.

Ett visst allvar och vemod inställer sig,

som många söker skingra med ett hektiskt nöjesliv.

Hösten kan få oss att tänka på vårt eget livs höst.

Ja, på hela planetens höst. Vi lever inte för evigt här.

Även planeten Tellus har sin utmätta tid.

Det är Söndagen före Domsöndagen och temat är

Vaksamhet och väntan.

Bibelläsningarna dessa söndagar vid slutet av kyrkoåret

vill bl.a. lära oss skillnaden mellan rädsla och bävan.

Kristus kommer tillbaka – det kommer Adventstiden påminna oss om.

Väntan inför Herrens ankomst fyller oss med vaksamhet och begrundan.

Hans ankomst fyller oss med glädje.

Bävan är naturlig att känna

inför Herrens väldighet och höghet.

Israeliterna bävade inför Gud vid uttåget ur Egypten och

vid Sinai Berg, vid oräkneliga gånger i sin historia.

Att möta en ängel brukar inge bävan.

Men Gud inger inte ångest och rädsla, för Han är ingen fiende.

Dagens gammaltestamentliga läsning är hämtad från profeten Sefanja,

som verkade i Sydriket Juda, efter att hela Nordriket Israel

förts bort av assyrierna.

Sefanja drev en kraftfull varnande förkunnelse

och inspirerade senare kung Josia

till dennes tempelreformation år 622/621 f.Kr.

Sefanja pekade även framåt till Messias ankomst

och det messianska riket.

Folkets omvändelse tonade dock ut och tog slut.

De återföll senare i gudlöshet,

så Juda deporterades 597 f.Kr. i tre omgångar

enligt Guds B-plan.

Sefanja profeterade även om ”kvarlevan”

som behöll sin tro och sitt fromhetsliv.

Flera Bibelböcker förkunnar om resten som skall bliva kvar

(Jes 10:21, 16:14, 37:31. Syr 47:22).

Till denna rest knöts starka förhoppningar

för deras uthållighet i tro och bekännelse.

Den kallades t.o.m. helig (Jes 4:3).

”[e]n gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam” (Jes 11:1).

Vi får där bilden av ett fällt träd som ändock lever vidare.

Tanken går lätt till Sjukhuskyrkans symbol:

 

Den illustrerar en avsågad stam, där ett sidoskott vuxit ut

som lyfter upp en ny krona.

Allt placerat inom ett omgivande kors.

Till dem som låter Gud vara gud, säger Herren Jesus:

”Var inte rädd.” ”Var inte rädda.”

”Var och en som känns vid Mig inför människorna,

honom skall också Människosonen kännas vid inför Guds änglar”,

lovar Han i dagens evangelium.

Det är klara löftesord.

Ingen har gett sådana löftesord som Jesus.

Ingen kan göra sådana gärningar som Han gjorde,

annat än genom Honom, i Hans kraft och på Hans uppdrag.

Jesus gör under än idag.

Vi behöver inte blygas i jämförelsen med Honom,

för Han gör oss inte mindre än vi är.

Otrons människor gör sig själva mindre än de kunde vara.

Till glädje för vem?

Om inte Gud fanns så hade inte de heller kunnat finnas

som förnekar Honom.

Nej, Jesus gör oss tvärt om större, så som det var i begynnelsen..

”Säg mig vem du umgås med,

och jag skall säga dig vem du är”, skriver Euripides i sin pjäs Phoenix.

Jesu exempel är föredömen för allt ledarskap

och Han påminner oss att vi kanske lever vår sista dag idag

och utför våra sista gärningar idag.

Vad skall Herren upptäcka när Han plötsligt kommer.

Skall Han finna oss beredda?

”När ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Aposteln Paulus skriver brev, inspirerade av Herren.

På Pauli tid var Korinth Greklands största stad

med 200 000 invånare.

Paulus var hård mot församlingen i Korinth,

för att inte tala om församlingen i Efesus!

Den hedniska religionen fanns kvar i Korinth

med sina kvinnliga präster, tempelprostitution

och allmän skörlevnad.

Otukt hade spritt sig även in i den kristna församlingen (se 1 Kor 5).

Vår käre apostel hade jämt sjå.

Vi kan då jämföra med församlingen i Filippi,

där aposteln predikade första gången för européerna.

Han kallade församlingen för sin glädje och sin segerkrans (Fil 4:1).

”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också Den

som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus.

Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet

så att den blir lik den kropp Han har i Sin härlighet,

ty Han har kraft att lägga allt under sig.

Stå därför fasta i Herren, mina kära (…)

som jag älskar och längtar efter,

ni som är min glädje och min segerkrans

(fil 4:20-21).

Låt oss vaka och bedja,

ty dagen är nära när Han kommer.

Låt oss förbli en trofast rest

för Herren att så ut för framtida skördar.

AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN