Ja, nu är det snart slut med detta kyrkoår. Också sommaren är slut, och hösten. Som vi vet, kommer allt i vår värld skall ta slut, förr eller senare. Jorden skall ”slitas ut som en klädnad”, säger Jesaja, och aposteln håller med.

När det är som det är, får man göra det bästa av livet så länge det varar, tänker många. Vi kristna har en annan hållning. Det är trots allt inte slut, något nytt kommer bortom sönderfall och död. Vi har ett hopp.

I vår tradition från reformationen talar vi mest om tro. Vi bereder oss för det kommande genom att tro på Herren Jesus. Men i Bibeln talas det också ofta om hopp. Det är ett viktigt budskap att komma med, menar Petrus: ”Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har.”

När det gäller tro har vi lärt oss att skilja mellan fides qua och fides quae (fides är det latinska ordet för ’tro’). Formerna betyder ’tron varmed’ och ’tron varpå’. Tro är en mänsklig företeelse, kan finnas tillsammans med kärlek och rädsla och många andra sinnesföreteelser. Paulus kan skriva till medkristna om ”er uthållighet och er tro”. Men viktigare är vad man tror på, att det är meningsfullt och pålitligt. Vi kristna är de ”som tror på Guds Sons namn”.

På samma sätt skall man skilja mellan spes quae och spes qua (spes är latin för ’hopp’), ’hoppet varmed’ och ’hoppet varpå’. Många hanterar svåra situationer med att ’man får hoppas på det bästa’. Man kan beundra deras optimism, men det är ju ändå knappas hopp. För verkligt hopp måste det finnas något som ger anledning till det, något att hoppas på. Aposteln kan betyga ”min längtan och mitt hopp”, och det har han anledning till, eftersom han har ”det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet”.

Att man hoppas på något kan ha sin grund i beprövad erfarenhet: vi vet att förkylningen brukar gå över efter några snoriga dagar. Eller så bygger det på ett löfte man har fått: verkstaden har lovat att laga bilen tills på torsdag. Avgörande är då att man har tilltro till den som avger löftet (det kan man ju inte alltid när det gäller hantverkare, de tar så ofta på sig mer än de hinner med).

När det gäller livets slut, har vi ingen erfarenhet att bygga på. Ingen har kommit tillbaka och meddelat hur det är. Vi måste finna någon att lita på. Och det är ju det vi har, vi har löften från Herren Jesus. Han vet av egen erfarenhet vad det handlar om. Också hans jordiska liv tog slut. Han har varit i en situation, då han var tvungen att ropa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Men Fadern hade inte övergivit sin Son. Den tillslutna graven öppnades, Jesus uppstod från de döda. Och han gav oss löftet: ”Den som tror på mig ska leva om han än dör.” På det löftet kan man bygga ett hopp som är mer än en optimistisk förhoppning om att det nog skall gå bra.

Så hör tro och hopp samman, utan tro kan man inte ha något hopp. Samtidigt gör hoppet tron meningsfull. ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.”

Slutet är nära, men ändå inte för oss som i Herren Jesus har ett levande hopp.

(Citerade bibelord: Jes. 51:6, Hebr. 1:12, 1 Petr. 3:15, 2 Tess. 1:4, 1 Joh. 5:13, Fil. 1:20, Tit. 2:13, Mark. 15:34, Ps. 22:2, Joh. 11:25, Hebr. 11:1

17 nov. 2022