Det är lockande att citera Predikaren när Antje Jackelén nu avgår som ärkebiskop. Det var väl inte riktigt så gudsmannen menade, men för Svenska kyrkan blir det bättre när slutet på hennes ämbetstid har kommit.
Antje kommer från Tyskland, född i Herdecke, en liten stad i närheten av Dortmund. Den protestantiska kyrkan där är unierad, en sammanslagning av lutherska och reformerta kyrkor, till dels påtvingad av myndigheterna på 1700-talet. Det har därför funnits en klart reformert ton i allt vad Antje gjort.
Hon påbörjade teologiska studier i Tyskland, men kom sedan till Uppsala – varför vet jag inte. Där blev hon teol.kand., 24 år gammal. Här i Stockholm prästvigdes hon av Lars Carlzon. Hon hade sedan någon tid församlingstjänst, men det har uppenbarligen inte gjort stort intryck på henne. Som ärkebiskop har hon nästan aldrig talat om vad som händer i församlingarna. Hon har i stället valt att sola sig i offentlighetens ljus.
Antje tog sig sedan till Lund och doktorerade. Hennes doktorsavhandling Tid och evighet (Zeit und Ewigkeit) jämför hur tid uppfattas i teologi och i naturvetenskap. Meningarna är delade om det är en framstående avhandling eller inte. Den ledde emellertid till att hon blev biträdande professor (motsvarande docent) vid Lutheran School of Theology i Chicago.
Därifrån kallade man i Lunds stift 2007 henne tillbaka till att bli biskop. När det så 2013 var dags för val av ny ärkebiskop utsågs hon (de övriga biskoparna var bleka eller för unga i tjänsten för att utgöra alternativ). Antje har sedan utnyttjat sin position för att synas, i världskyrkliga sammanhang och i det offentliga. Hon har uppenbarligen haft övertygelsen om att kyrkan bäst betjänas av att ärkebiskopen blir lovordad av myndigheter och massmedia. Att visa omsorg om präster och församlingar har hon inte brytt sig om.
Antjes önskan om att stå i rampljuset syntes i samband med att biskopen i Visby avsattes efter att ha haft en älskarinna. Vid en presskonferens var det hon som presenterade det beslut som Ansvarsnämnden för biskopar hade fattat. Det var klart olämpligt – hon gjorde sig till talesperson för en domstol, som kunde få till uppgift att bedöma hennes egen tjänst.
Hon har gärna tagit emot beröm, men har svårt att ta emot kritik. När hon fick mindre smickrande omdömen på Twitter (som ju har visat sig vara en god plattform för aggressiva inlägg), stängde hon för en tid ner sitt konto. När Upsala Nya Tidning gjorde en avskedsintervju med henne, godkände hon den inte – i ett långt mejl till tidningen meddelade hon att intervjun inte visade hur framträdande hon är.
Antjes delvis reformerta bakgrund märks. Hon talar sällan om Jesus som vår Frälsare, han blir en förebild att inspireras av. Mest handlar det om vad vi som goda kristna skall göra. Och då ligger hon i fas med vad som allmänt gäller i dagens kultur och samhälle. Vid spektakulära ceremonier har hon bett samerna om ursäkt för hur de bemötts (vilket ställer frågan dels om det är kyrkans uppgift att be om ursäkt för vad staten gjort, dels om man i så fall skulle be om ursäkt, utan snarare be om förlåtelse).
Under sin tid som ärkebiskop har Antje Jackelén vigt samtliga biskopar utom två – Martin Modéus i Linköping och Åke Bonnier i Skara. Att det är Modéus som nu tillträder som ärkebiskop har viss betydelse för hur man bedömer frågan om apostolisk succession i Svenska kyrkan.
Om det kommer att bli stor skillnad med Martin, kan man vara tveksam om. Men det kan inte bli annat än bättre när det nu är slut med Antje i toppen.
(Citerade bibelord: Pred. 7:9)
3 nov. 2022