Skärtorsdagen

Skärtorsdagen – 2018    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

394:-, 70:1-4, Cecilia: 569:-, 391:4-10, 393:-, 451:-

När mörkret faller samlas Guds folk till en måltid. Gud har uppmanat dem att göra det. Måltiden är samtidigt en beredelse för vad som skall hända. En gång i Egypten skulle de stryka en del av blodet av det slaktade lammet på dörrposterna. Den första Skärtorsdagen handlade det om Jesu blod, som de nästa dag skulle se det rinna längs korsets trä.

Det utgjutna blodet, påskalammets blod och Jesu blod, skulle vara ett skydd när ondskan skulle släppas fri och den förstfödda sonen skulle dödas. Och mer än så: blodet skulle leda till befrielse ur fångenskap och slaveri, första gången under en jordisk härskare, därefter under all ondskas furste.

I centrum finns, i det gamla såväl som i det nya förbundet, en måltid. Det var först påskalammsmåltiden, och den har så efterföljts av nattvarden. Det som de har gemensamt är tacksamheten till en Gud som skyddar och befriar, och så har den helgade måltid som gäller för oss också fått benämningen ’eukaristi’, det grekiska ord som betyder just ’tacksägelse’.

Det som gör de helgade måltiderna så förblivande betydelsefulla, är att de håller i minne den händelse som blev grundläggande för befrielsen. Vid påskmåltiden noterar man att den är ”en helig sammankomst, ett minne av uttåget ur Egypten”. Man läser om vad som hände, och sedan sägs det: ”I varje släkte är man skyldig att anse sig själv, som om man dragit ut ur Egypten. … Icke blott våra fäder har den Helige, lovad vare han, befriat, utan med dem har han befriat även oss.”

Det blir alltså mer än ett minne av vad som en gång hände, det är en förblivande verklighet. Och är frihet just då inte en realitet, har påskmåltiden ändå sin betydelse som något som ger hopp.

Allt det här gäller i än högre grad om nattvarden. Den påminner oss om vad som hände den Påskhögtid som förvandlade livets grundförutsättningar. Vid måltiden vände Jesus lärjungarnas tankar, utan att de då förstod det, från den gamla Påsken till den som skulle komma de närmaste tre dagarna. ”Detta är min kropp som blir utgiven för er. … Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

Det här skulle nu bli den nya grunden för befrielse att minnas. Det var ju också vad Jesus uttryckligen gav apostlarna i uppdrag: ”Gör detta till min åminnelse!” Aposteln förstod det inte på annat sätt, till sina medkristna i Korinth skrev han, som vi hörde: ”Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.”

Nu går vi ännu ett år in i det gudomliga mönstret att vid Påskhögtiden med en måltid inleda minnet av Guds mäktiga, befriande handlingar i det förflutna. Tre heliga dagar ligger framför oss, som skall innehålla först död, den förstfödde Sonens död, sedan befrielse till nytt och fördjupat liv. Det som är vårt instämmande i nattvardsbönen skall vi nu än en gång göra aktuellt: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.”

Det som sker i den Påsk, som vi i det nya gudsfolket minns, är något mycket större än den jordiska befrielse som den gamla Påsken ledde till. Det som nu sker sträcker sig bortom tid och rum. Det vi befrias från är ’synden, döden och djävulens våld’. Det är därför vår helgade måltid har lyft sig ur den specifika förbindelsen med det årliga Påskfirandet, till att bli den grundläggande gudstjänsten för oss kristna.

Men det är där, och därmed i den här kvällen på kyrkoåret, som den har sitt ursprung. Om vi i handling söndag för söndag, och ibland oftare än så, följer uppmaningen: ”Gör detta till min åminnelse”, så minns vi denna benådade kväll med stor tacksamhet hur den gavs.

Framför oss ligger de kommande tre heliga dagarna, ’triduum sacrum’ på kyrkans gamla språk, då vi skall minnas det som måltiden på ett hemlighetsfullt sätt gestaltar. Men här i Skärtorsdagskvällen ges också den ton och anda som genomsyrar den. Innan Jesus sade: ”Gör detta till min åminnelse”, hade han tvättat lärjungarnas fötter. Seden är naturligtvis inte längre aktuell, men för dem som vandrade barfota i sandaler, var det en normal förberedelse för en måltid. Var det lite högtidligare var det en syssla för en tjänare att utföra.

Nu har Jesus samlat sina apostlar. Han säger själv att han är deras Mästare och Herre och intar naturligtvis värdens plats vid deras måltid. Men så hände, alldeles tvärt emot vad som var att förvänta, att ”han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter.” Ja, han hade ju sagt att Människosonen inte hade ”kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Han som var, och än mer skulle bli deras Herre, visade påtagligt att han samtidigt var deras tjänare, innan han skulle ”ge sitt liv till lösen för många”.

Vi har i Ev. hört S:t Johannes sammanfatta det som Jesus gjorde: ”Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.” Det var Guds gränslösa kärlek som kom till uttryck. Det är därför något som skall beröra oss på olika sätt.

Det handlar naturligtvis ytterst om han beredskap att offra sig själv för vår skull, för att sona vår skuld och återupprätta vår gemenskap med vår himmelske Skapare, som i sin kärlek till oss visar sig vara vår Fader.

Men det handlar också om att han uppmanar oss att i det enkla göra som han: ”Om nu jag, som är er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.” Naturligtvis blir det här med att tvätta fötter bara ett exempel på vad det är att vara tjänare, med viljan att komma sina medmänniskors hjälp.

Den mer än tusen år gamla sången som vi sjungit ser det gudomliga sammanhanget: ”Där barmhärtighet och kärlek råder, där är Gud.” Vi markerade då vår beslutsamhet till ett liv i Jesu gemenskap och efterföljelse: ”Låt oss frukta, låt oss älska Livets Herre, och i sanning visa kärlek mot varandra.”

Med sången uttryckte vi också det som vi djup tacksamhet tar emot som den gåva som nu ges oss ännu ett år: ”Vi i ett förbund har blivit sammanslutna.” I en splittrad kultur, där till slut den enskilda människan har att ta vara på sig själv, har vi förts in en trons gemenskap. Den sidan av ’Jesu åminnelse’ leder oss till ett liv, där vi strävar efter att älska ’vår nästa som oss själva’. Den möda det innebär, får sin belöning i att, när det så behövs, vi har medkristna som ser oss som deras nästa att bistå.

Men än djupare har ”vi i ett förbund blivit sammanslutna”. Jesus bröt inte bara upp från sin plats vid bordet för att vara en tjänare. När måltiden var över, bröt han upp för att gå ut i det som skulle bli ”den natt då han blev förrådd”. Så slöts ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”.

På Jesu egen uppmaning låter vi nu vårt firande av korsets och uppståndelsens Påsk bli till ’hans åminnelse’, med vad det medför av både smärta över att det var nödvändigt, och tacksamhet över vad som faktiskt skett för vår frälsnings skull. Men det sker också varje gång vi firar nattvard, som alltid skall vara vår eukaristi, vår tacksägelse!