Skärtorsdagen

Skärtorsdagen – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                      394:-, 70:1-4, C/300:-, 391:4-10, 393:-, 451:-

”Gör detta till min åminnelse”, sade Jesus vid måltiden på kvällen. Och han var säker på att de skulle komma ihåg det. Egentligen kunde man nog vara tveksam till det. Det skulle ju komma att hända en hel del de kommande tre dagarna. Skulle de i allt det omvälvande verkligen komma ihåg den där måltiden?

Men Jesus var säker på att de skulle göra det, för han hade fäst sin åminnelse vid något som han visste att de om och om igen skulle göra. Judarna hade, och har för den del, en fast ram för sina högtidliga måltider. De använder den vid sabbatsmåltiden på fredagskvällarna. Och samma inramning har påskmåltiden, men den är naturligt nog utbyggt med sådant som särskilt styrker åminnelse av uttåget ur Egypten. Vi hörde ju i GT-läsningen att man skulle hålla fast vid bruket att slakta ett påskalamm också i framtiden. Också en lärare kunde samla sina lärjungar till en måltid, med samma grundordning.

Den ordningen var att man i början av måltiden bröt ett bröd och delade ut till dem som är samlade. Sedan kom själva måltiden, som avslutades med att man delade en bägare vin. Vi kan ju notera, som vi hörde i Ep., att när Paulus återger skildringen av den första nattvarden, så skriver han att ”likaså tog han bägaren efter måltiden”. Han har det från sin medarbetare Lukas, som har med den detaljen i sitt evangelium.

Jesus visste att när hans lärjungar samlades på sabbatskvällen skulle de, som de alltid hade gjort, bryta bröd och till slut högtidligt dela en bägare vin. Då skulle de inte kunna undgå att tänka på att det ju skulle vara till Jesu åminnelse. Och i hans åminnelse blev brödet till ”min kropp som blir utgiven för er”, och vinet till ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”.

Egentligen är det samma gudomliga ordning i både en judisk högtidsmåltid och nattvarden. Det skall vara till åminnelse av vad Gud har gjort. Om påskmåltiden hörde vi i GT-läsningen att ”när era barn frågar er: Vad betyder detta bruk? skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem.” Med en handling skulle minnet av vad som hände befästas. Så gör ju våra judiska vänner fortfarande, även om de inte längre kan äta något påskalamm, eftersom det skulle slaktas i templet. De får nöja sig med att antyda det med en bit stekt lamm på den speciella påsktallriken.

Traditionen blev att i måltiden skall det yngsta barnet ställa frågor så som förutsades vid den första påskmåltiden, och husfadern beskriver då hur Gud befriade sitt folk. Det som en gång skedde blir nu åminnelse på ett sådant sätt att man kommer med i det. Husfadern säger: ”I varje släkte är man skyldig att anse sig själv, som om man dragit ut ur Egypten.” Vad den insikten leder till blir ofrånkomligt: ”Därför är vi skyldiga att tacka, att lova, att förhärliga upphöja, prisa och vörda honom som gjort alla dessa under för våra fäder och för oss.”

Vid sabbatsmåltiden var åminnelsen lite enklare. Det var åminnelse och tacksägelse för att Gud hade förordnat om en vilodag. Det var tacksägelse för Guds gåvor i skapelsen, med ordalydelse liknande den vi har vid offertoriet: ”Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud, ty i din godhet ger du oss bröd, ger du oss vin.” Vi kan, så som vårt fromhetsspråk har utvecklats sig, tycka att det är konstigt att man välsignar Gud, vi tänker ju tvärtom att det är Gud som välsignar oss. Här har språket förändrats: uttrycket: ’Välsignar vi dig Herre’, motsvarar att vi säger: ’Tackar vi dig Gud.’

Det Jesus kunde lita på var att hans lärjungar skulle reagera på det invanda sättet, när de var samlade till from måltid. De skulle inledande bryta brödet, men då tänka på att Jesus hade utgivit sig själv för dem. Och de skulle forma böner kring det nya de hade i åminnelse. Så har vi kyrkan kommit att formulera vår reaktion med ord som liknar dem i påskmåltiden: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt, rätt och saligt att vi alltid och överallt tackar och lovar dig, allsmäktige Fader, helige Gud”, men nu sker det specifikt ”genom Jesus Kristus, vår Herre”.

I den tacksägelsen kunde man då dricka den avslutande bägaren vin som ett tecken på den nya befrielsen, ”till syndernas förlåtelse”. Han skulle inte längre vara närvarande i sin jordiska gestalt. Men ändå skulle han finnas där, i ny form, med brödet som hans kropp och vinet som hans blod. Man hade honom i åminnelse, inte bara i from tanke, utan genom en handling, så som han själv hade förordnat.

Och så är det nu också för oss. Vi skall nu fira tre heliga dagar till Jesu åminnelse. Det som skedde är så stort att det inte, som med det gamla påskfirandet, får plats på en gång. Det blir också naturligt att vi ansluter oss till den tidsföljd som anges i evangelierna. Efter måltiden på torsdagskvällen, den som blev det nya förbundets heliga måltid, gick vägen ut i natten. En sista förtvivlad bön i Getsemane gav honom styrka. Vi skall avsluta vår Skärtorsdagsmässa med att följa honom dit.

Så har vi fredagen, den som har blivit Långfredagen. Jesus rannsakas, pinas och döms att korsfästas. Vid hans dödsstund kl. 3 på e.m. samlas vi för att finnas med runt korset, sörjande men ändå stilla tacksamma att han, som vi hörde evangelisten notera i Ev., ’älskade de sina intill slutet’.

Så kommer lördagen, sabbatsdagen, som blir historiens centrala sabbatsdag, då den bereder vila åt Herren Jesus efter hans frälsningsverk. Samtidigt är han, som vi säger i trosbekännelsen ”nederstigen till dödsriket”. Det genomfördes det som han hade lovat skulle gälla för hans kyrka, att ”dödsrikets portar skall inte få makt över den”.

När nästa vecka börjar, är det första dagen i en förnyad skapelse, Han som har tagit makten i dödsriket, kan rulla undan stenen för graven och träda fram som den förhärligade.

Vi behöver de tre dagarna för att få grepp om alla detaljerna, när Herren Jesus nu ”har offrat sig själv för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern”, som Paulus skriver till galaterna. Men redan när det börjar, ikväll, får vi sammanfattat angivet vad som skall ske. Det är som när en bok inleds med en innehållsförteckning. Och nattvardens sammanfattning av påskens händelser skall sedan gälla under resten av året. I Ep. hörde vi Paulus säga: ”Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.”

Man kan förvåna sig över att Joh., i sin skildring av vad som hände den här kvällen, inte nämner något om nattvardens instiftande. Det verkar som om aposteln inte tycker att det behövs, när det finns andra evangelier, Joh. är ju tydligt senare än de andra. Men nattvarden har han med på annat sätt, i samband med att han har bevara Jesu ord om sig själv som Livets bröd. Vad han vill lyfta fram från den första Skärtorsdagskvällen är att Jesus ”hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet”.

För att vi skall förstå att det stora skeendet har sin grund i Jesu gudomliga kärlek till oss, visade han det i handling. Han utförde tjänaruppgiften att tvätta lärjungarnas fötter. Det blir då samtidigt ett tecken på att han kan göra oss rena från den dödliga orenhet som synden ger.

Vi kan läromässigt formulera vad Jesu död och uppståndelse betyder, och skall göra det. Men låt oss inte glömma bort att det innerst handlar om kärlek. ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”