Skärtorsdagen

Psalm 394

Psalm 70

Skärtorsdagen – 2019  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

394:-, 70:1-4, Cecilia: 300:1-2,5, 391:4-10, 393:-, 451:-

 

Vid två tillfällen i 1 Kor. talar Paulus om vad han har ’tagit emot’ och vad han har ’fört vidare’. Det handlar om några viktiga saker som rör Herren Jesus. Om dem kan ju Paulus inte tala av egen erfarenhet, eftersom han inte var med. Han har därför fått ’ta emot’ information om vad som hände, och ser nu som sin uppgift att troget ’föra vidare’ vad han fått veta.

Det handlar dels om det viktigaste i budskapet om Jesus, han som har visade sig vara Kristus, som ju är den grekiska översättningen av Messias, och därmed om det grundläggande evangeliet. Han skriver: ”Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig …”

Det är det här, det centrala i evangeliet om Jesus Kristus, som vi under kyrkoårets Heliga tre dagar stannar inför. Det är ett budskap som också vi har tagit emot. För att vi skall kunna bevara det angeläget och oförändrat upprepar vi det varje år. Vi firar Påsk för att minnas hur Jesus dog och blev begraven och uppstod. Till de troende i Korint skrev Paulus: ”Jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er.” I ett mönster från GT:s Påsk vill nu kyrkan ännu ett år påminna också oss om evangeliet.

I det här, där Paulus troget håller sig till vad han har ’tagit emot’, handlar det om budskapet, om den kristna trosbekännelsen. Det andra stället handlar om gudstjänsten, där bekännelsen får näring och fördjupas och blir grunden både för den kristnes liv och för vittnesbördet.

Då skriver aposteln, som vi hörde i dagens Ep.: ”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag fört vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd,  tackade Gud, bröt det och sade: Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.”

Det har gått lite drygt 20 år sedan Jesus dog och uppstod, och kyrkan efter den första Pingsten började växa. Men redan då är kyrkans centrala gudstjänst så etablerad att den grundläggande beskrivningen av det tillfälle, då Jesus förvandlade en påskmåltid till kyrkans nattvard, har fått fast form. Med några små olikheter i detaljer finns samma skildring i evangelierna.

Genom att binda minnet av sin frälsningsgärning till en helgad måltid låter Jesus det finnas ett samband med det gamla förbundets folk. Där hade man samlats, och så gör judar fortfarande, för att vid en måltid minnas den grundläggande befrielse som Gud hade gett. Folket hade varit förslavat, men hade förts ut för att vandra mot ett utlovat hemland. Möjligheten till frihet hade getts genom att man hade strukit ett lamms, påskalammets, blod på sina dörrposter.

På Guds uppmaning mindes man det varje år, vid Påsken. Vid en måltid hade uttåget tagit sin början, och det är då också vid en måltid man gör minnet aktuellt. Sedan den yngste sonen ställt fyra frågor, förklaras den märkliga måltidens bakgrund i befrielsen ur Egypten. Och så säger husfadern: ”I varje släkte är man skyldig att anse sig själv, som om man dragit ut ur Egypten.” Minnet etableras så kraftfullt att man räknar sig som om man var med när det hände. Då bryter man ut i tacksägelse: ”Därför är vi skyldiga att tacka, att lova, att förhärliga upphöja prisa och vörda honom, som gjort alla dessa under för våra fäder och för oss.”

Vad Jesus gör är att han ändrar vad det är man skall minnas. Man kan undra om apostlarna riktigt hängde med, för det handlade ju om saker som skulle hände först de kommande dagarna. Men åminnelsemåltiden knöts inte längre till påskalammet som hade slaktats för att ge jordisk befrielse, utan till ”min kropp som blir utgiven för er” och till ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”. Och också i vår helgade måltid ljuder tacksägelsen i en form som vi kan känna igen från den gamla påskmåltiden: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att vi alltid och överallt tackar och lovar dig, allsmäktige Fader, helige Gud.”

Men trots ändringen av inriktning är hållningen densamma. Det handlar inte om minnet från ett avlägset förflutet, utan om något att minnas som så aktuellt att vi är med. Så är det varje söndag, men det blir naturligtvis än mer påtagligt, när vi firas Påsk, och just på Skärtorsdagskvällen förs till salen i övre våningen på Sionsberget i Jerusalem.

Det är en märklig omsorg Gud visar om sitt folk. I fientlig omgivning formas gemenskap vid en måltid. Det var mera jordiskt politiskt första gången, med ett liv som slavar under förtryckande herrar. Den här andra gången vidgas perspektivet. Nu handlar det om ”världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna”, som Paulus definierar det i Ef. Befrielsens mål blir då också större, inte ett jordiskt utlovat land, utan ”ett bättre land, det himmelska”, som är berett för oss som är ”gäster och främlingar på jorden”, som aposteln säger i Hebr.

Den här omsorgen om oss människor kommer ur Guds kärlek. Vi hörde i Ev. skildringen av den måltid som blev den första nattvarden att ”Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.” Det är första gången i Joh. som det tydligt talas om Jesu kärlek till sina lärjungar. Det skall sedan komma tillbaka vid hans avskedstal vid måltiden, som Joh. har bevarat. Det blir då också tydligt att det är den kärleken som leder Jesus in i lidande och död: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”, sade han.

Också den delen av minnet måste vi låta bli aktuell för oss. Det kan bli ett slags offerteknik över Jesu försoningsverk: Gud kräver att syndaren straffas, och då blir Jesus offret. Men med det fångar man inte djupet i Guds väsen. Det är sådant att synd inte kan finns med honom. Men det handlar ändå inte i första hand om vad Guds rättfärdighet kräver, utan om vad Guds kärlek vill. Därför har också Skärtorsdagen fått en särskilda psalm som vi strax skall sjunga: ”Där barmhärtighet och kärlek råder …”

Det här påverkar vårt sätt att leva. När vi blir berörda av gudomlig kärlek låter vi oss förvandlas. Jesus gestaltade tydligt denna sista kväll att han ”inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Men sedan han förklarat varför han utfört tjänarsysslan att tvätta gästernas fötter, kom uppmaningen: ”Så är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter”. Jesu lärjungar skall tjäna varandra och sina medmänniskor i kärlek och ödmjukhet.

Ja, Herren Jesus fullgjorde till slut sitt tjänande i kärlek genom att ”ge sitt liv till lösen för många”, där ’många’ är ett bibliskt sätt att säga ’alla’, men det ordet används inte, eftersom det dessvärre är så att inte alla bryr sig om att öppna sig för Herrens kärlek. Men vi vill i djup tacksamhet ta emot vad Jesus har gjort för vår frälsnings skull, det som vi nu under tre dagar vill minnas. Och vi tackar honom för att han har stiftat den heliga nattvarden till ett ständigt upprepat minne av det. Så har också det gamla namnet på altarets sakrament blivit just ’tacksägelse’, ’evkaristi’.

Psalm 451