Skärtorsd

Skärtorsdagen – 2017    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

394:-, 70:1-4, C/569, 391:-, 393:-, 451:-

”Jag har längtat mycket efter att äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar.” Så säger Jesus i Luk. när han hade samlat sina apostlar på den kväll som skulle bli den sista i hans jordiska liv.

De hade samlats för en högtidlig måltid. Det är tveksamt om det verkligen var en påskmåltid, men det är tydligt att Påskens anda svävade över den. Det betydde att man hade uttåget ur Egypten i åminnelse. Där hade lamm slaktats och av deras blod hade man strukit på dörrposterna. Det blev ett tecken som bevarade vid liv och ledde till befrielse.

Med sitt befriade folk skulle Gud sedan vid Sinai sluta ett förbund. Gud gav folket stora löften, och de å sin sida skulle följa de regler och lagar som Gud gav. Vid en helgad ceremoni tog Mose blod och stadfäste förbundet genom att stänka det på folket.

När så vad Gud gjort, förenat med många löften, varit i apostlarnas åminnelse, fick de ’efter måltiden’, som Paulus säger, naturligtvis i överensstämmelse med hans medarbetare Lukas noterar i sitt evangelium, höra Jesus säga: ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse. Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse.”

Där, när natten faller på, och det skall ju bli natt också i andligt avseende, stiftas alltså ett nytt förbund, och då ges också något nytt att ha i åminnelse.

I sitt brev till hebreerna, till judekristna som var hemmastadda med vad som hände i det gamla förbundet, utlägger aposteln det här. Efter att ha talat om hur Kristus, ”som överstepräst för det goda som skulle komma”, med sitt eget blod har trätt fram inför Gud, noterar han: ”Därför är Kristus medlare för ett nytt förbund.”

Och så påminner han om att ”inte heller det första förbundet instiftades utan blod”. ”Mose … tog blodet av kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte det både på själva bokrullen och på allt folket. Han sade: Detta är blodet för det förbund som Gud har befallt er att hålla.” Den slutsats som aposteln drar blir: ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” (Hebr. 9)

Vad Jesus säger är alltså: ’Nu sluter Gud ett nytt förbund med er, och då skall mitt blod utgjutas. Det gamla förbundet hade sin måltid, vid Påsk, ni får nu en ny förbundsmåltid. Och liksom den gamla måltiden lyfte upp Guds befriande gärningar i åminnelse, så skall den här måltiden bli till åminnelse av Guds än större befriande gärningar.’ Så ersätts det gamla påsklammet med ett nytt, så som redan Johannes döparen hade fått uppenbarelse om, när han redan första gången såg Jesus kunde säga: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd!”

Ja, den befrielse och frälsning som ges i ’det nya förbundet i Jesu blod’ är större. Den är från allt ondskans verk: en befrielse som ger syndernas förlåtelse, och som övervinner också döden, vilket skall bli tydligt på den tredje av de tre heliga dagar, som vi nu inleder vårt firande av.

Så har nattvarden blivit kyrkans tydligaste och starkaste medel för att bringa Jesu verk i åminnelse. Och det heter då att ’göra det till Jesu åminnelse’, vilket inte är riktigt detsamma som att ’minnas’. Vi inte bara passivt ’minns’, utan vi blir aktivt ’påminda om’. Det är inte i första hand så att vi tänker tillbaka på vad som en gång hände, utan vi drar det till oss och låter det bli en realitet för oss nu.

Det är därför vi har kunnat sjunga: ”O Jesu, än de dina du vill omkring dig se”, ”Dock vill du än på jorden bland oss och stiga ner”, ”Dig Jesu, än vi höra i dessa dyra ord”. Med nattvarden har Herren Jesus gett oss en åminnelse av sig och sin frälsande och befriande gärning, som inte begränsas av tiden, utan lyfter sig över den.

Så formar han som blivit vår Frälsare nu på nytt en nattvardsgemenskap, när vi ännu ett år skall låta åminnelsen av hans lidande och död, begravning och uppståndelse prägla tre heliga dagar. Det som vi en gång om året omsorgsfullt i olika detaljer stannar inför, det görs tydligt för oss söndag efter söndag, och kanske oftare än så, när vi firar mässa. Det är ju också vad vi markerar, med vår reaktion i anslutning till nattvardsbönen, i anslutning till ord i Ep. vi hörde: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.”

När nu altarets sakrament är så stort, ett möte med Herren Kristus, med honom ”som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”, är det klart att aposteln måste varna oss för att inte slarva med det heliga. ”Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig”, hörde vi honom säga i Ep.

Vi måste alltså ”tänka på vems kropp det gäller”. Det ger oss först anledning att tänka på att Jesus sade: ”Detta är min kropp som blir utgiven för er.” Den katolska, den allmänkyrkliga insikten är då naturligtvis att nattvardsbrödet blir den kropp som en gång hängdes upp på korset, men som på tredje dagen uppstod till nytt, förvandlat liv. Det är i den gudomliga gestalt, som skeendet förde fram till, som Herren Jesus nu tar plats i nattvardsbrödet som ges oss.

Om man nu inte tror det, och då handlar det inte om tveksamhet eller svårighet att förstå sig på ett gudomligt mysterium, utan om att avvisa vad kyrkan påstår, då drabbas man av den apostoliska varningen: man är inte klar över ”vems kropp det gäller”. Med tanke på att aposteln menar det leder till motsatsen till välsignelse, bör man då avstå från att ta emot nattvarden.

Men när Paulus talar om ’Kristi kropp’ menar han på många ställen den kristna kyrkan och församlingen. ”Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den.” Båda sidorna av vad som menas, kommer fram vid brödsbrytelsen i mässan. Celebranten säger: ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp.” Svaret lyfter sedan fram den andra betydelsen: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.”

”Att tänka på vems kropp det gäller”, handlar därmed också om att erkänna och vilja bli en del av den trons gemenskap som formar sig runt altaret. Våra romersk-katolska medkristna kommer inte till vår nattvard, för de menar att det måste vara en gemenskap där påven har en central plats. Och de flesta av oss går inte fram, om vi hamnar på en mässa där en kvinna tjänstgör som präst, för vi menar att detta inte är förenligt med en gemenskap som formas i Jesu efterföljd.

Det här kan verka ovänligt, men det rör sig ju om heliga ting. Vi gör inte hindren större än nödvändigt, men när Jesus står i centrum, när det i sakramentet är en gemenskap, en ’kropp’, som formas runt hans kropp, då måste just han uppriktigt och utan förbehåll sättas i centrum.

Om denna gemenskap, som ’Kristi kärlek har kallat oss till’, om att vi har ’blivit sammanslutna i ett förbund’, som skall sätta sin prägel på vårt sätt att leva, sjunger vi nu i den över tusen år gamla hymnen för Skärtorsdagen.

”Där barmhärtighet och kärlek råder …”

”Jag har längtat mycket efter att äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar.” Så sade Jesus och så säger han nu också till oss, när vi inleder vår årliga, tre dagar långa åminnelse av hur han i sitt blod slöt ett evigt förbund med sitt folk.