Sexagesima

Psalm 416

Sexagesima – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

64:1-2, 416:-, 407:-, 77:3-5

 

Om det nu finns en Gud, och om han talar, hur skall man kunna veta när det sker? Det är frågan som dagens texter söker svaret på. Det första är naturligtvis en fråga för vår tid, att det finns en Gud var ju närmast självklart förr i tiden. Men frågan om hur och när Gud talar är evig.

Fast nu skall man konstatera att inte alla religioner är intresserade av att höra Gud. Man är ofta mer intresserad av att på något sätt se Gud. Därför gör man sina gudabilder. Bibelns profeter kan närmast göra sig löjliga över det: vilken nytta kan man ha en staty av trä eller metall?

Den bibliska insikten är samstämmig: Gud kan man inte se, men det har behagat honom att låta sig höras. Därför kan vi på ett genomgripande sätt veta vem Gud är och vad han vill. Han har uppenbarat sig. Profeterna har hört hans röst, och känt sig tvungna att föra den vidare. ”Vem kan höra Herren Gud tala utan att bli hans profet?” hörde vi i GT-texten profeten Amos säga, den förste som fick sina profetior samlade i en bok.

För oss kristna har Gud talat främst genom Jesus, hans Son som blivit människa. Nu är det inte längre fråga om profeter, som hade att förstå sig på ibland ganska dunkla visioner. Nu har Gud talat med klara och förståeliga mänskliga ord. Joh. kunde därför tala om honom som ”Ordet”, det gudomliga Ordet, som ”blev kött”, blev människa.

Men var Jesus verkligen det? Vi har i dagens Ev. hört hur människorna runt honom tvivlade på det, och så har det ju fortsatt genom tiderna. De judiska ledarna avvisade honom, och skälet var tydligt att de kände sin maktposition utmanad. I vår tid kan man kanske ha stor respekt för Jesus som en framstående människa och som en förebild för hur man borde leva. Men att han skulle vara Guds Son och komma med ett budskap från Gud själv?

I texten hör vi människor fundera över några profetiska löften. Kunde han vara Profeten? I sitt stora tal till folket i 5 Mos. hade Mose sagt: ”Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till.” ”Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom”, hade Gud sagt. Hur den Profeten och den utlovade Messias förhöll sig till varandra var man inte riktigt klar över. Vanligen uppfattades de som två olika personer. I kyrkan insåg man dock från början att det rörde sig om en person, Jesus.

Det är intressant att se hur människorna med den fråga som avvisade Jesus, egentligen bekräftade honom. ”Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem”, sade man. Man visste ju att Jesus kom från Nasaret. Att han faktiskt var född i Betlehem, avslöjade Maria först senare för hans apostlar.

Det är tydlig att Jesus gjorde intryck på den som hörde honom. Några undrade alltså om möjligen kunde vara den utlovade Profeten. De tempelvakter som fariseerna hade sänt ut för att gripa honom, kunde inte förmå sig till det. ”Aldrig har någon människa talat som han”, var de tvungna att bekänna.

Det judiska Stora rådet avvisade honom tvärt. Vi får samtidigt en glimt av det tidlösa att makthavare ofta menar sig stå över vanliga människor: ”Den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Då framträdde Nikodemus och manade till eftertänksamhet. Han ville inte vara med om att döma Jesus efter de förutfattade meningar som de andra hade. Han hänvisade till hur Lagen faktiskt var noga med att inte döma någon utan rättegång.

Kanske var det i sin vilja att lyda Lagen, som Nikodemus sedan skulle se till att Jesus blev begraven. En avrättad människa fick inte lämnas obegraven på kvällen. Så långt sträckt sig inte de andras laglydnad. Om han egentligen blev kristen vet vi faktiskt inte, han nämns inte i Apg. Det finns dock rabbinska traditioner om en judisk rik man, Naqdeman, vars dotter måste tigga på grund av fadern övergått till kristendomen.

När det gäller frågan om hur och när Gud talar är och förblir huvudfrågan vem Jesus är. Guds röst genom profeterna och genom Lagen är en förberedelse för honom, och det apostoliska budskapet är en uppföljning.

Därför får vi inte grepp om hela sanningen, om vi, som så ofta sker, talar om Bibeln som Guds Ord. Så är det, men det är lite mer komplicerat än så. Guds Ord är innerst inte en bok. Ord är ju något som talas, och som man hör. Vi är så vana med att allt tal kan skrivas ner och tryckas att vi inte tänker på det. Berättelserna i Bibeln framfördes först muntligt, det dröjde innan de skrevs ner. Så är det också med evangelierna: det började med att apostlarna berättade vad de varit med om, vad Jesus hade gjort och sagt. Profeternas budskap och apostlarnas vittnesbörd sammanställdes först senare i böcker. Det finns de som säger att då kan man väl inte så noga veta vad de egentligen sade, men vi skall komma ihåg att när människor inte kunde skriva, utvecklade de en förmåga att minnas och kunna utantill.

Guds Ord är alltså från början talade ord. Och så är det ju fortfarande i våra gudstjänster. Vi läser högtidligt vad profeterna sade, och vad apostlarna berättade om Jesus. Också de apostoliska breven möter vi på samma sätt som de första kristna: vi får dem upplästa för oss.

Så är den första delen av högmässan, efter inledande syndabekännelse och sånger, uppbyggd efter det mönster som kommer från dagen Ep., ur Rom.: ”Så bygger tron på förkunnelsen, och förkunnelsen på Kristi ord.” Först läser vi ’Kristi ord’, evangeliet, med åtföljande kommentarer ur GT och NT. Sedan kommer ’förkunnelsen’, predikanten hjälper oss att förstå och ta emot det gudomliga budskapet. Det skall leda till ’tro’, och så stämmer vi ju också in i trosbekännelsen, som inledning till mässans andra del, då vi i tro får möta Herren Jesus i nattvardens sakrament.

Vi kan lägga märke till att inte heller Paulus tog det för självklart att alla utan vidare skulle erkänna att det han hade att säga var Guds Ord. Därför ställer han en rad retoriska frågor: ”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd?” Som en god skriftlärd svarar han med bibelcitat: ”Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.” Att han, som de ursprungliga apostlarna, har fått uppdraget att vara budbärare ’om goda ting’, visste man naturligtvis i församlingen.

Han tar då också upp frågan varför inte alla kommer till tro. Ja, det är ju inget annat att förvänta sig, menar han, och hänvisar till att det fick redan profeterna finna sig i, Han hänvisar till hur Jesaja suckar: ”Herre, vem satte tro till vad vi förkunnade?” Profeten går för övrigt efter den frågan vidare med att tala om det som skall komma att bli hemligheten med den kommande Herrens tjänare: ”Han var föraktad och övergiven av alla … Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas.”

Det är där vi har det centrala i Guds Ord, i budskapet. Det blir ett Ord som har sin grund i något som har hänt. Vi får inte bara höra om den ’förlåtelse för våra synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet’, som Johannes döparens far Sakarias uttrycker det i sin lovsång, utan höra att det här har blivit verklighet genom Jesu död och uppståndelse. Jesus själv är i sin person och sitt liv det uppenbarade Ordet.

Så är Guds Ord för alla tider grundläggande för Kristi kyrka. Det står inte ensamt som ord som föreläses och förkunnas. Det tar också, efter hur det var med Jesus och på hans befallning, gestalt i sakramenten. Kyrkan är ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”, säger Augsburgska bekännelsen, vår grundläggande bekännelse vid sidan av de gamla fornkyrkliga.

Om det nu är för begränsat att säga att Bibeln är Guds Ord, så är det dock genom Bibeln som det Ordet förmedlas till oss. I den tron tar vi Bibelns texter på allvar, försöker inte komma undan dem genom att med olika argument bortförklara det som står där. Där hör vi Guds röst, bevarad genom seklerna. Att läsa Bibeln skulle vara vår glädje!

Naturligtvis kvarstår frågan om vi skall våga tro att det faktiskt är Guds Ord. Det är en hemlighet, som den Helige Ande har avslöjat för oss, men dessvärre inte för alla. Låt oss därför ständigt, stilla och ödmjukt, vittna om att vi har kommit tro på att det finns en Gud, att han talar till oss, och att det gudomliga Ordet når oss genom den Heliga Skrift!

 

Psalm 407

Postludium