Pingstdagen

Pingstdagen – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

Det är inte lätt, det här med den Helige Ande. Det blir så otydligt, det går ju inte riktigt att få syn på och ta på. Vad ’anda’ är, som i ’god anda’, vet vi. Vi kan förstå Anden som en gudomlig kraft, men kyrkan bekänner ju den Helige Ande som en ’person’, i Treenigheten. Det är klart att ordet ’person’ används i brist på något bättre, men vad som menas är att Anden är självständig och har en i någon mening fristående existens och vilja.

Jesus insåg naturligtvis det här problemet. I den beskrivning av Anden som han ger liknar han den vid vinden. Det är i samtalet med Nikodemus: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg.” Det är en naturlig anknytning, för både det hebreiska ordet i GT och det grekiska i NT betyder både ’vind’ och ’ande’, och för den del också ’själ’. Vi har det ju så också i vårt språk, med ’ande’ och ’anda’.

Det är också svårt att veta vilket pronomen vi skall använda. Rent grammatiskt är det naturligt att säga ’den’. Men när nu Anden är en person i Treenigheten, kan det bli för passivt, det kan vara bättre att säga ’han’. Men då kommer några och säger att i hebreiska är ande ’hon’. Fast i grekiska har ordet blivit ’den’. Vi ser här, som så ofta, att det är problematiskt att få till en god översättning.

Den Helige Ande får vi alltså syn på genom vad den gör, säger Jesus. Den första Pingstdagen hände ju också sådnat som gjorde att man insåg att Guds Ande kom med kraft. ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.”

Här framträdde alltså Anden dels som en dånande vind, dels som eld. Det blir en uppfyllelse av vad Johannes döparen hade sagt om honom som skulle komma: ”Han ska döpa er i den Helige Ande och eld.”

Den bild som vi dagens texter har fått av Anden är vatten. ”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som Skriften säger. Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.”

Den här texten, som är väldigt komprimerad, ger oss en del problem att förstå. Först är det frågan om vems inre det levande vattnet skall strömma fram ur. Det man omedelbart tänker, är väl att det kommer ur den troendes inre. Problemet blir då att det inte uttrycks så på andra ställen i Bibeln. Vatten som ger liv är något som människan behöver få. Vi kan tänka på vad Jesus sade till kvinnan vid Sykars brunn: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Här antyds att det är ur Jesu inre som vattnet strömmar.

Det är också svårt att veta hur man skall sätta skiljetecknen. Det är så att de gamla texterna på grekiska inte har några, så vi kan inte riktigt veta. Skall det vara, som i Bibel 2000: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick”, med ny mening för: ”Den som tror på mig, ur hans inre …”? Eller skall det vara, som Bo Giertz översätter: ”Om någon törstar, kom då till mig! Och drick, envar som tror på mig”? Då blir nästa mening: ”Som Skriften säger: Strömmar av levande vatten skall flyta ur hans inre.” Jesus anger då ett profetiskt ord om vad den utlovade Messias skall föra med sig.

Men vi har då det tredje problemet: det finns inget ord i GT som direkt talar om vatten strömmande ut någons inre. Vad Jesus ger är en sammanfattande tolkning av olika profetord. Ett hörde vi i dagens GT-läsning ur Jes.: ”Med fröjd ska ni ösa vatten ur frälsningens källor.” Jer. har ett likande ord, som dock främst är ett domsord: ”De har övergett mig, källan med det levande vattnet, och gjort sig usla brunnar som inte håller vatten.”

I Hes. finns en fascinerande bild. Profeten har i sin exil, sedan Jerusalems har erövrats av babylonierna, i en tidigare vision sett Gud lämna Jerusalems tempel. Nu förs han i en ny vision åter till Jerusalem, och ser Gud komma tillbaka. ”Då såg jag vatten tränga fram under tröskeln och rinna österut. … Vattnet kom från höger sida av templet och rann söder om altaret.”

Profeten Sakarja fick en liknande vision. Han fick också löftet: ”Den dagen skall en källa rinna upp som renar Davids ätt och Jerusalems invånare från synd och orenhet.” Det löftet fullföljs slutligt i den vision om det nya Jerusalem som Joh. till slut fick i Upp.: han fick där se ”en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron”.

Vi kan göra den sammanfattningen att det är ur Jesu inre som det skall ”flyta strömmar av levande vatten”. Det blir då en bild för den Helige Ande, som han hade lovat att sända.

Vatten är något som är nödvändigt för liv. Det finns mycket vatten i vår kropp, och vi måste dricka, oftare än vad vi behöver äta, för att livet skall bestå. Utan vatten torkar det som växer bort.

Så behöver vi också Guds Ande för livet. Bibeln anger att i begynnelsen ”Guds Ande svävade över vattnet”. Det är så vi kristna skall översätta det. Man kan översätta som i Bibel 2000: ”En gudsvind svepte fram över vattnet”, men innehållet blir ju klarare med den traditionell översättningen. Här är vattnet något ont, som ju vatten kan vara: med för mycket vatten drunknar vi. I skapelsen tämjer Anden vattnet och gör det livgivande. Det är också så Anden tilltalas i den 1200 år gamla hymnen: ”Kom, Skaparande, Herre god!”

Alla människor har alltså, även när de inte bryr sig om det, Guds Ande i sina liv. Det vi minns idag på Pingstdagen är hur den Helige Ande blev sänd på nytt, att ge liv även inför evigheten, när nu Jesus med sin uppståndelse har visat att döden har förlorat sin yttersta makt.

Så blir också vatten den element som används, när vi dopet föds på nytt, föds inte bara till ett jordiskt liv, utan till ett evigt, ett liv som har utlovats till ”den som tror på mig”.  I en kompletterande epistel idag, ur 2 Kor., säger också Paulus att ”den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit”.

Kyrkan har i sin tradition fäst stor vikt vid det som hände efter Jesu död: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten.” Det blir en påtaglig bild för hur Anden verkar i vårt liv. Den ges oss genom dopets vatten, och den finns med, när det vin som vi tar emot i nattvarden blir Kristi blod.

Ibland kan man tycka att man inte känner så mycket av Andens kraft i sitt liv. Men känsla är nu inte det enda som kännetecknar en människa, Vi har också minne och förstånd. Vi kan inse hur det förhåller sig, utan att det behöver kännas så. Och vi kan minnas vad som har skett, och låta det prägla vårt liv.

Så minns vi idag i stor tacksamhet att Gud har sänt sin Ande på nytt. Han är Guds gåva, som gör att vi överhuvudtaget lever. Redan det är mycket att tacka för. Men så har vi också fått Anden som ett levande vatten för vår eviga framtid. Det gör vår tacksägelse än större!