Vi har nu kommit till Passionstiden, Fastans två sista veckor. Det har hittills mest handlat om att vi kallas att stå emot det onda i tillvaron. Vi har då också påmints om, och själva insett, att vår kraft är ganska ringa. Ondskans furste är övermäktig. Men det finns ”en som är ännu starkare och besegrar honom”. Jesus kommer till vår hjälp.

Kampen mot ondskans makt, med oss som medkämpar, pågår dagligen. Men i grunden är den vunnen, av Jesus genom hans passion, hans lidande. Att seger inte kunde vinnas på annat sätt hade Gud gjort klart genom sina profeter. Herrens tjänare skulle komma att lida: ”Han blev pinad för våra brott … hans sår gav oss bot.” Jesus meddelade också sina lärjungar att han insåg vad som skulle hända, att han ”måste lida mycket och … bli dödad”, men att han därefter skulle uppstå.

Det Gud har skapat är gott. Det markeras upprepat i skapelseberättelsen. Men när människan valde att inte lyda vad Gud hade förordnat, ledde det till lidande. Hon hade ju vänt sig bort från all godhets källa. När lidande så har blivit människans livsvillkor, är det där Gud får börja. Han gör det genom Jesus. Aposteln konstaterar att ”trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande”. Den verklighet som ger plats åt honom som ”har varit en mördare från början”, är sådan att ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”.

Så blir Herren Jesus vår Frälsare genom sitt lidande, sin passion. Men som vi vet har det ordet dubbel betydelse. Det betyder också ’lidelse’. Människor kan få passion för de mest skilda saker i livet. Ordet vänds helt om. Som ’lida’ vetter det mot hat och ondska, som ’lidelse’ mot kärlek och godhet. Det råder inget tvivel om var de olika betydelserna i grunden hör hemma. Aposteln noterar att ”vi var avskyvärda och hatade varandra”, men att ”Gud, vår Frälsare, uppenbarade sin godhet och kärlek till oss människor”.

Så förvandlas lidandets kors till ett tecken på Guds kärlek. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”, sade Jesus i sitt avskedstal. Och han skyndade sig att tillägga: ”Ni är mina vänner.” I en av våra passionspsalmer sjunger vi därför: ”Den kärlek du till världen bar, ett evigt kors dig gav.”

Hur skall vi då reagera inför det här? Kyrkan har alltid sagt: genom medlidande. Och om nu passion har två sidor, så gäller detsamma medlidande. Först är det att eftersom Jesus måste lida, känner vi medlidande med honom. Vi ställer oss vid sidan av hans mor Maria och lärjungen Johannes vid korset, och delar deras smärta. Samtidigt sörjer vi över oss själva, att vår bortvändhet från Gud är så allvarligt att Jesus blev tvungen att lida och dö. Att det var dit vi ville angav vi i psalmen vid Fastans inledning: ”… att skåda hur Jesus Krist, Guds Son, i syndares ställe lider.”

Den bibliska hållningen anknyter dock mest till den andra betydelsen av medlidande: att lida med, att dela lidandet. Om det inte fanns någon omväg runt lidandet för Jesus, är det så också för oss. Omedelbart efter att Jesus hade talat om sitt lidande, angav han vad som gäller för hans lärjungar: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Apostlarna understryker ofta detsamma i sina brev. Paulus markerar att det finns en förbindelse mellan att ”lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse”,  och att ”dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död”.

Låt oss be att vårt medlidande med Andens hjälp blir passionerat.

(Citerade bibelord: Luk. 11:22, Jes. 53:5, Mark. 8:31 m.fl., 1 Mos. 1, Hebr. 5:8, Joh. 8:44, Hebr. 9:22, Tit. 3:3,4, Joh. 15:13,14, Mark. 8:34, Fil. 3:10 – psalmerna:137, 135)

5 april 2022