På våren, vid första fullmånen efter vårdagjämningen, firade, och firar, judarna högtid. Egentligen är det två högtider som sammanfaller, påsk och sedan det osyrade brödets högtid som varar en vecka. De minns hur Gud befriade sitt utvalda folk ur slaveriet i Egypten. Samtidigt är det en fest när det har blivit vår.

Det hebreiska ord som ligger bakom ’påsk’ betyder ’gå förbi’. Det var utgångspunkten för befrielsen. När Gud skulle betvinga förtryckarmakten, beslutade han till slut att döda alla förstfödda. Men hans folk fick uppmaningen att slakta ett lamm och stryka blodet på dörrposterna. När ’fördärvaren’ kom, ’gick han förbi’ de husen.

Då bröt de hastigt upp och tog med sig den deg de hade satt. Men eftersom det gick så fort hade den inte hunnit jäsa. Brödet som bakades blev ’osyrat’. Här finns en anknytning till våren. I den här delen av världen har säden då hunnit gå i korn, men bröd som bakas på de kornen jäser inte. (Påsk är en högtid som glutenintoleranta borde gilla.)

Det var på en påskafton (år 30 eller 33) som Jesus korsfästes. På tredje dagen uppstod han. Högtiden behöll sin anknytning till befrielse, men i större sammanhang. Genom Jesus är det slut med dödens totala makt över oss. En gång gav ett påskalamms blod på dörrposterna skydd, nu är det Jesu blod på korsets trä som ger det.

Det finns ingen direkt anknytning till våren i den kristna Påsken. Men denna har ändå behållits i liturgi och fromhet. Så har vi i vår psalmbok tre psalmer från skilda tider, som alla för samman Påsk med glädjen över att det äntligen är vår.

Den mest kända är väl Grundtvigs psalm från 1800-talets Danmark: ”Likt vardagssol i morgonglöd, gick Jesus fram ur natt och död”. Där sjunger vi om ”fåglars kör i lund och mark”, och samtidigt om ”hans liv som döden övervann, i påskens morgonstunder”.

På liknade sätt diktade Adam av S:t Victor redan på 1100-talet: ”Världen som nu föds på nytt, pånyttföder glädjen”. S:t Victor var ett kloster i utkanten av Paris. (Det kom senare att spela en roll i den kritik mot Rom som med tiden ledde till Gammalkatolska kyrkan.) Han konstaterade: ”Genom tjäle, köld och död, tränger solens eld och glöd”. Det gäller i naturen, men vi får också budskapet att ”Kristi kropp i graven lagd, uppstår och förvandlas”. Nu är tiden inne då ”det är påsk på jorden”.

Och går vi så tillbaka till Damaskus på 700-talet, finner vi samma sak. Johannes var en ämbetsman hos den muslimske kalifen (muslimer hade ännu stor respekt för de kristna). Han är mest känd för att ha gett de teologiska motiveringarna för att kristna kan ha bilder i våra kyrkor (både judar och muslimer förbjuder ju bilder). Han var också hymndiktare och har gett oss påskpsalmen ”Kom med glädje och med sång”. ”Året vänder han mot ljus, borta allt det bittra”, det ger anledning till tacksamhet. Till skillnad från naturkänslan i de två senare psalmerna, handlar det här om staden: ”Stadens parker lövas” (som dock är en ganska fri översättning). Den yttersta anledningen till glädjen är: ”Som en sol stod Kristus opp, på den tredje dagen”.

För oss som tror på en treenig Gud är det här en naturlig sammankoppling. Skapelse och frälsning ligger nära varandra. I vårens tid, när den till synes döda naturen får nytt liv, får vi budskapet om Kristi död och uppståndelse. Men då handlar det inte om en årlig upprepning, utan om en slutlig förvandling, med sikte på evigheten.

Det är vår glädje att fira Påsk!

(Citerade bibelord: 2 Mos. 12 – psalmerna: 198, 517, 470)

17 maj 2022