Påskdagen

Psalm 146

Psalm 68

 

Psalm 147

Påskdagen – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

146:1-3, 68:-, 147:-, 464, 149:-, 359:-, 151:-

”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här.” Paulus hade, efter tre långa missionsresor, kommit till Jerusalem. När han då besökte templet blev det oroligt, och det urartade till upplopp. Romarna grep in, och för att få klart för sig vad saken handlade om, sammankallades det judiska Stora rådet.

Paulus visste var han hade sina landsmän. Den inflytelserika gruppen saddukeer trodde, till skillnad från fariseerna, inte på uppståndelsen. Om han bekände sin tro på uppståndelsen, skulle man i Stora rådet börja gräla med varandra och glömma bort honom. Men det blev sådan röra att romarna fick gripa in igen. Och det ledde ju till att Paulus sattes i häkte, och med tiden fann det lämpligt att begära att hans sak skulle prövas av kejsaren. Därigenom kom han till slut till Rom.

”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här.” Även om Paulus sade så för att skapa oreda i mötet med Stora rådet, sammanfattar det en av de grundläggande sidorna av hans tro och predikan. Men så hade ju också Jesus mött honom, när han var på väg till Damaskus för att jaga den Uppståndnes anhängare. Paulus fick dramatiskt klart för sig att det var han som hade haft fel och att de som han var ute efter hade rätt. I det nära sammanhang mellan kropp och ande som präglar Bibeln, blev han blind vid mötet, han hade inte sett den gudomliga sanningen, men fick ny syn, när Ananias kom och lade sina händer på honom.

I min predikan på Långfredagen utgick jag från vad Paulus skrev till sina medkristna i Korint: ”Vi predikar Kristus som korsfäst.” Men det ligger ingen motsats i detta till att han vid ett annat tillfälle talade om ”hoppet om de dödas uppståndelse”. Det gäller naturligtvis först det faktum att det bara är en död som kan uppstå från de döda. Men det handlar också om att Paulus hade fått klart för sig att det låg en gudomlig mening i att Jesus måste dö. Hans död hade inte varit ett nederlag utan en seger, och hans uppståndelse visade det.

Vi är nu framme vid ”den tredje dagen”, den tredje av de Heliga tre dagarna. Den andra av dem, Påskaftonen, firar man ingen gudstjänst, bara enkel bön. Det som då sker, sker i det fördolda. Men det är av sådan betydelse att vi har med det i vår trosbekännelse: ”nederstigen till dödsriket”. Och katekesen anger, helt i kristen tradition, att ”korsfäst, död och begraven” hör till Krist förnedring, men att hans upphöjelse började med att han ”steg ned till dödsriket för att där förkunna sin seger över döden och djävulens makt”. Det är genom denna hans seger som vi ännu ett år har kunnat och vågat ’avsäga oss djävulen, syndens fader och mörkrets furste’ och förnya våra dop- och konfirmationslöften.

Hans seger blev uppenbar på ”den tredje dagen”, på Påskdagen. Vi behöver nu inte fundera över vad som möjligen skulle kunna ha skett bortom vår jordiska verklighet. När kvinnorna kom till graven fann de att den var tom, han som hade lagts där hade lämnat den. Vittnesmålen om vad som hände är lite förvirrade, som man kan förvänta sig när oväntade saker händer, lite för stora för att omedelbart förstå. Flera evangelier talar om att kvinnorna fick möta änglar i stället för den döda kropp som de skulle ta hand om.

Johannes har dock i sitt evangelium, som vi har hört idag, valt att av kvinnorna framhålla Maria Magdalena. Att hon trots allt inte hade varit ensam, framgår av att hon meddelade apostlarna att Jesus var bortflyttad från graven, ”och vi vet inte var de har lagt honom”. När Petrus och ”den andre lärjungen, den som Jesus älskade”, evangeliets författare väljer att tala om sig själv i tredje person, kom fram till graven, kunde de se att linnebindlarna låg kvar, men där fanns ingen kropp där längre.

Det skulle dröja ett slag innan man fick alldeles klart för sig att Jesus hade uppstått. Men det grundläggande faktum att graven var tom, kommer ingen ifrån. Förklaringarna varför det var så har genom tiderna varit många, en hel del fantasifulla. Uppenbart har man försökt komma undan det som på en gång är den naturligaste, men samtidigt så helt onaturliga förklaringen: han hade uppstått till nytt liv.

Det var det budskapet som blev den kristna kyrkans grund. När Guds Ande den första Pingstdagen hade gett apostlarna frimodighet att våga träda fram, så förkunnar Petrus: ”Denne Jesus har Gud uppväckt, och vi är alla vittnen till det.” Och trots att de första försöken att få dem att hålla tyst redan hade kommit, konstateras i Apg.: ”Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla.”

”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här.” Genom tiderna har kristna betygat det, kyrkoledare och enkla människor som har kommit till tro. Det har nu varit min uppgift att säga så, under så där femton år som er biskop. Min strävan har varit att ansluta mig till raden av vittnen om Kristi uppståndelse. Jag har försökt leda er fram i ett liv som därigenom har blivit förvandlat, och jag hoppas att ni menar att jag i någon utsträckning har lyckats med det.

I tidegärden under Fastan ber man då och då: ”Helige Fader, du har gett oss Kristus som våra själars herde, tänk på ditt folk och dess herdar, så att folket aldrig saknar ledning, och herdarna kan glädjas åt ett lyssnande folk.” Jag har verkligen velat ge er den ledning som ni har haft rätt att kräva av er biskop. Om det verkligen har varit så, tillkommer naturligtvis inte mig att avgöra, men det har ändå i all mänsklig svaghet varit min strävan.

Det andra böneämnet är jag däremot i stånd att bekräfta. Jag har fått nåden att ”glädjas åt ett lyssnande folk”. Det fyller mig med stor tacksamhet, vill jag betyga, när jag nu leder min sista gudstjänst som er biskop. När jag i det uppdraget om en stund för sista gången har välsignat er, kommer jag att lägga ner min biskopsstav på altaret. I fortsättningen skall den föras av någon annan.

Det tillhör omständigheterna i livet i denna världen att allting förr eller senare tar slut. Så är det nu med min tjänst som biskop. Jag kommer naturligtvis att fortsätta att vara biskop, men utan tjänst. Det som tillhör en biskop i tjänst, som att jag regelmässigt har varit den som har lett er samling till kring Ord och sakrament, tillkommer inte mig längre. Ni kommer i fortsättningen att få se mig mer som en vanlig präst, som adjunkt till er kyrkoherde. Det enda som kommer att kvarstå, så vida nu inte er nye biskop delegerar något till mig, är att jag kommer att välsigna vid högmässans avslutning.

Ja, allt jordiskt når sitt slut. Men det konstaterandet, nu vad gäller mitt uppdrag som er biskop, görs på Påskdagen, på den dag på kyrkoåret som mer än andra talar om att Gud genom Jesu uppståndelse har gett oss nytt liv, berett oss ”en framtid och ett hopp”. I 2 Kor. skriver Paulus, i en värld där allt skapat har sin begränsning: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

I detta nya liv har vi förts in genom dopet. Då blev vi ”begravda med honom … för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda”. Med stor glädje har vi idag varit med om att det genomgripande har skett med ännu en människa. Och en av våra medkristna har konfirmerats, den dopets gåva han en gång fick har bekräftats. Och vi andra har förnyat våra doplöften, våt vilja att ta emot och leva i det nya livet i Kristus.

Och om en stund skall vi i nattvarden få möta den Uppståndne, och då i stor tacksamhet proklamera: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.” Vårt liv präglas av att vi har en Herre som är ”korsfäst, död och på tredje dagen uppstånden’. Därför blir mötet med honom vid altaret fyllt av djup tacksamhet. Vi firar det som kyrkan har funnit anledning att kalla evkaristi, ’tacksägelse’.

Som er biskop har jag varit insatt som en efterföljare till apostlarna. När man utsåg Mattias som ny i skaran av Herren Jesu apostlar, angavs uppgiften vara att ”vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss”. Jag har försökt vara trogen mot det apostoliska uppdraget. Och jag vill då avsluta min tid som er biskop med att instämma i apostlafursten Petrus stora tacksägelse: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp.”

 

Psalm 359

Psalm 151

Postludium