Påskdagen

Placering av altarblommor

Läsning inför tändning av Påskljuset Må Kristi, den i härlighet uppståndnes ljus, skingra mörkret i våra hjärtan Psalm 146


Påskdagen – 2017    3:e årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

146:1-3, 147:-, 464, 149:-, 359:-, 151:-

När kvinnorna på morgonen första dagen efter sabbaten kom till graven, för att ge Jesus en mer anständig begravning än man hunnit med på fredagskvällen, hörde vi i Ev. att ”de fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna Herren Jesu kropp”.

Det var oväntat. Det som kännetecknar döden, och därmed en grav, är att porten slås igen för att inte mera öppnas. Det är klart att man kan öppna en grav för att se vad som har blivit kvar i den. Men här var det ju så att porten var öppnad och i graven var det tomt. Inte bara något oväntat, utan något fullständigt unikt hade hänt.

Den ortodoxa påskikonen visar hur Jesus som segrare stiger ner i dödriket. Han står på två höga dörrar som har lyftas av sina gångjärn och nu ligger i kors under hans fötter. Ur dödsriket reser sig Adam och Eva och andra och går honom till mötes.

Den bortrullade stenen är ett tecken på något större. Också dödsrikets portar har slagits upp. När de öppnades för att ta emot Jesus, kunde dödens furste inte stänga dem igen! Vad som varit en sådan där svängdörr, som man bara kan gå in genom, förändrades så att det också gick att gå ut.

När Petrus hade bekänt att Jesus är ”Messias, den levande Gudens Son”, hade han blivit utsedd att vara den kommande kyrkans klippa. Och han hade fått veta att ”dödsrikets portar skall aldrig få makt över den”. Han och de övriga som var med måste ha undrat vad det kunde betyda. Hur mäktig en jordisk institution än blir, så kan ju just det inte sägas. Historien har sett hur aldrig så mäktiga imperier förr eller senare har gått under.

Nu blir det klart hur Kristi kyrka kan ha en sådan makt. Kyrkans Herre har visat sig ha just makt över dödens portar. Den bortrullade stenen in till en tom grav visar det. Man hade tänkt sig att 24. psaltarpalmen handlade om en högtidlig procession in i templet: ”Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!” Det visade sig att man djupast sett hade sjungit om något mycket större. Den första Påsklördagen skulle dödsrikets portar öppna sig, inte för att ta emot ännu en dödlig människa efter avslutat liv, utan för att ta emot ’ärans konung’, för att ta emot Livets Herre.

De profetord som Herren Jesaja hade förebådat den persiske kungen Kyros med, visade sig handla om något bortom det historiska skeendet. Han blev där kallad ’Herrens smorde’, men det handlade till slut om den utlovade ’Smorde’, det som på Bibelns språk heter ’Messias’. ”Så säger Herren till sin smorde … som jag har fattat vid hans högra hand för att … öppna dörrar för honom, så att inga portar mer är stängda: …  Kopparportarna skall jag spränga och järnbommarna skall jag bryta sönder.” (Jes. 45)

Det som kvinnorna på Påskmorgonen fick se, och som vi nu ännu ett år har samlats för att i stor glädje tacka Livets Gud för, var den jordiska följden av något som redan ägt rum i verkligenheten bortom den jordiska ytan.

Det var en så viktig händelse att den kom med i den trosbekännelsen som dopkandidaterna hade att avge: ”nederstigen till dödsriket”, innan de bekände: ”på tredje dagen uppstånden ifrån de döda”. Den detaljen finns inte med i den trosbekännelse som kyrkomötesfärderna satte samman i Nicea, och som vi använder vid våra högmässor. Då nöjde man sig med ”på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna”.

Men när nya människor kommit till tro och skulle bli döpta, skulle bli ”begravda med honom genom dopet till döden för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda”, som S:t Paulus sammanfattar det i Rom., då fick man vara noga med detaljerna.

Då noterade man att det först handlade om en sorglig jordisk händelse; ”korsfäst, död och begraven”. Men sedan hände under det jordiska livets horisont något som förvandlade verkligheten. ”Nederstigen i dödsriket” blev inte den ofrånkomliga följden av döden, utan blev med Jesus inledningen till något nytt. Där på Påsklördagen inleddes ett segertåg. På Påskdagen blev det så uppenbart också i våra jordiska sammanhang vad som hänt. Stenen för graven är bortrullad, eftersom Herren Jesus har öppnat dödsrikets portar.

När S:t Petrus senare skulle skriva en påskhälsning till de kristna, för det är vad hans första brev är, så finns det här med. Ni som lät det blad ni fick för andakt på Påskaftonen bli en del av er andakt, läste det igår. ”I Anden gick han sedan och förkunnade sin seger för andarna i fängelset. … Det var därför evangeliet förkunnades också för dem som nu är döda, för att de skulle dömas till kroppen så som människor döms men leva i anden så som Gud lever.”

Det här är i och för sig svaret på frågan om vad som händer med dem som har dött utan att få höra om Jesus och hans frälsningsverk. De är inte bortglömda av Gud, de får sin möjlighet att höra evangeliet om honom. Men det anger vad som nu gäller, när Jesus har lidit och dött. Han har dragit in i dödriket, och bakom honom går portarna inte att stänga.

Det som är Påskens stora förvandling av verkligheten, är att den enda plats, där Gud inte hade funnits, inte har kunnat finnas, för då skulle det inte vara dödriket, utan en plats präglad av att det ges liv, också den har han nu lagt under sitt välde. Det kunde bara ske genom att han lät sin Son bli människa, för det är alltså bara en människa som kan komma till dödsriket.

Men han bar i sig något som ondskans och dödens furste inte hade lagt märke till. Han som knackade på portarna på Långfredagens kväll, var också ”ljus av ljus, sann Gud av sann Gud”. Det som, sett ur Guds fiendes synvinkel, inte fick ske, skedde. Det blev ’liv i luckan’, om man säger så. De portar som höll Livets Gud utestängd, öppnades just för honom!

Så är verkligheten förvandlad. Vi får nåden att se det. Men det gäller ju inte alla, och det kan inte annat än bekymra oss. Men det är tydligt att Herren Jesus insåg att det skulle bli så. I liknelsen om den fattige Lasarus, skildras hur den rike mannen i dödriket ber Abraham att sända någon att varna hans bröder. Han får svaret: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så låter de sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda.”

Det är klart att det vittnesbörd som kvinnorna vid graven med den bortrullade stenen som de första ger oss, är utgångspunkten för vår tro på Jesu uppståndelse. Men grunden för att våga lita på deras vittnesbörd läggs redan tidigare, i det budskap som Bibeln ger oss, i budskapet från ”Mose och profeterna”, det som Jesus med sina ord och sina gärningar bekräftar. Det är ju vad vi markerar i vår trosbekännelse: Jesus är den som ”har lidit och blivit begraven, som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna”.

Präglade av det som gällde i den grekiska kulturen kunde många av de första kristna inte tro att Jesus verkligen hade uppstått. Men Paulus noterar att det är den ofrånkomligt grundläggande delen av kristen tro. I det avsnitt ur hans första brev till församlingen i Korint, som vi hörde som Ep. idag, skriver han: ”Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös.” Och det är så viktigt att han upprepar det: ”Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.”

Det är dystert att så många av våra medmänniskor inte menar sig kunna tro på Jesu uppståndelse. Än mer smärtsamt är det att så många i Svenska kyrkan inte längre tror på den, inte heller många präster, inte når längre än att se Jesus som ett ideal för godhet och barmhärtighet. Det är han naturligtvis, men mer än så. Vi tackar Gud för att Anden har öppnat våra sinnen så att vi ser att vårt hopp till Kristus inte bara gäller detta livet.

Så firar vi nu Påsk. När stenen är bortrullad från graven, när dödsrikets portar inte fick makt över honom, kan vi stämma in i 118. psaltarpsalmen: ”Öppna för mig rättfärdighetens portar! Jag vill gå in och tacka Herren!” Psalm 147 

Psalm 359

Biskopen välsignar församlingen