Påskdagen

                                                                     Påskljuset skall tändas

Påskdagen – 2013  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

146:1-3, 147:-, 464, 149:- , 359:- , 151:-

 

Kristendomen är den religion, som flest människor på ett eller annat sätt bekänner sig till. Fler än 2 miljarder betecknar sig som kristna, vilket innebär ung. var tredje människa i vår värld. De återfinns i praktiskt taget alla länder.

Det är egentligen mycket märkligt. Man bekänner sig till en man, som inte hade så stor framgång med sina läror. Till slut blev han tillfångatagen och avrättad genom korsfästning. Under de närmaste 300 åren ansågs de kristna vara suspekta personer, och förföljdes till och från hänsynslöst. Men ändå vann den kristna tron anhängare, till slut också en kejsare, som gjorde tron tillåten. Efter tusen år fanns det kristna i hela västerlandet, och kristen tro blev den religion, som helt kom att dominera vår världsdel.

En tro, som har ett avrättningsredskap som sitt främsta tecken, har blivit den mest spridda i världen. Det som är anledningen till det firar vi idag, när det nu ännu ett år har blivit Påsk. Och vi har i dagens NT-läsning ur Apg. fått en liten inblick i vad som hände. Människor trädde fram med ett budskap i stil med vad vi hörde Paulus säga: ”Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå.” Det som hände med den korsfäste Jesus från Nasaret förvandlades till ett ’glatt budskap’, till ett ’evangelium’, som det grekiska ordet är.

Det vi hörde var det centrala stycket i den predikan, som Paulus höll i synagogan i det Antiochia, som låg i landskapet Pisidien i dagens Turkiet. Han hade alltså talat till judar, och kunde därför påminna om vad Gud gjort i folkets historia, och om de löften han då gett. Och så kunde han förkunna: ”Löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå.”

Paulus skulle senare tala i Athen. Till icke-judar kunde han naturligtvis inte tala om Guds löften. Men han kunde anknyta till deras gudstro, och vad man allmänt väntade sig av Gud. Men sedan sade han att den gamla tron var otillräcklig. Han kom med budskapet att Gud hade uppenbarat vad han hade berett för mänskligheten ”genom en man som han i förväg har bestämt därtill”, och slutade med att säga: ”Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.”

Han som dödades på ett kors, har uppstått från de döda! Det var det budskap som Paulus och apostlarna och också vanlig kristna kom med. Korset står där tomt, för han som hängde där har tagits ner och lagts i en grav. Men nu är också graven tom, för han har lämnat de dödas boning.

Det var några kvinnor som gjorde den oväntade och förbryllande upptäckten. Den första Påskdagens morgon hade de sökt sig till graven för att ge Jesus en värdigare begravning än vad man hunnit med i brådskan inför sabbaten på fredagskvällen. Ja, Joh. som vi hörde som Ev., väljer att koncentrera sig på Maria Magdalena, men när hon kom till lärjungarna för att berätta om upptäckten sade hon: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Några lärjungar kunde sedan själva konstatera att det var så.

Kvinnornas reaktion var ganska naturlig. Om en död försvinner ur en grav, så måste någon har burit bort honom, vilket ju kunde vara möjligt, eftersom det rörde sig om en gravkammare uthuggen ur en klippa. Men det fanns en märklig omständighet: de linnebindlar, som man hade svept in kroppen i, låg kvar. Om man, av någon anledning, velat föra bort kroppen, fanns det knappast någon anledning att ta av svepningen.

Kanske är det märkligare än så. Joh. berättar att de som tog hand om Jesus på fredagskvällen, inte bara svepte in kroppen utan också lade dit en massa smörjelse och kryddor. Det betyder att linnebindlarna måste ha smetats samman, och kanske stelnat. Vad man såg måste ha varit ett slags skal, men utan någon kropp inuti. Det var nog det, som gjorde att Joh. kan konstatera att ”lärjungen som Jesus älskade”, som han kallas, ”såg och trodde”. Något som inte gick att förklara på vanligt sätt hade hänt.

Den Korsfäste har uppstått från de döda! Det var det budskap, som spreds. Under dagarna som följde bekräftades lärjungens insikt av han, levande, mötte sina lärjungar. Det är det budskap, det vittnesbörd, som med tiden kom att gå ut i hela världen, och som nya människor har accepterat. Runt ett kors, tomt efter att ha använts för sitt förfärliga ändamål, men också runt en tom grav formades en ny trons gemenskap, som med tiden skulle bli världsvid.

Och detta trots att tron på Jesu uppståndelse har motarbetats, genom alla tider. Ibland, också i vår tid, har det skett med stor brutalitet. Det är på många sätt inte så konstigt. Budskapet om Jesu uppståndelse strider mot all erfarenhet. Allt levande upphör förr eller senare. Det finns, hos både växter och djur, inbyggda mekanismer som gör att livet i sig förs vidare. Men det enskilda livet dör, att tro något annat får anses oförnuftigt.

Och för dem som makten haver är allt som avviker från normal ordning oroande. Det är det normala man utnyttjar och för egen vinning har lärt sig att bemästra. Om något annat kommer in, blir plötsligt läget svårt att hantera. Därför finner man bäst att på lämpliga sätt förhindra det.

Men tron på Jesus som den Uppståndne har inte gått att stoppa. Jo, i enskilda fall, men inte i grunden. Och det trots att det för inte så få som har burit budskapet om liv, har lett till döden. Men för den som är fast övertygad om att Jesus har övervunnit döden, blir det fåfängt att hota med döden! Till den märkliga förvandling som Påskens händelser medförde, hör att de apostlar, som på torsdagskvällen flydde, och som den första Påskdagen samlades inom stängda dörrar, några veckor senare framträdde offentligt med budskapet om Jesus, och som då inte lät sig skrämmas av myndigheterna.

Det är på vittnesbördet om Jesu uppståndelse, som kristen tro och den kristna kyrkan har sin grund. Dessvärre ser vi i vår tid en hel del villrådighet, när det gäller det budskapet. Men försöker motivera kyrkans betydelse genom att tala om alla människors lika värde, om omsorg om fattiga och utsatta, om strävan efter fred, om ansvar för naturen och liknande. Allt det är rätt och riktigt, och hör med till vad vi kristna skall verka för.

Men om det bara blir det, blir kyrkan i längden en ideell rörelse vid sidan av många andra. Den kan man ha eller mista, om det finns andra som gör sådant här lika bra eller kanske bättre. Det som till slut ger kristen tro sin unika kraft, är budskapet om att Gud har gripit in i vår värld, och totalt förändrat förutsättningarna. Jesu uppståndelse är inget mindre än en nyskapelse. ”Det gamla är förbi, något nytt har kommit”, utropar Paulus. Påskdagen är en andra skapelsedag, och nu formas ett liv, som inte längre är förgängligt utan har evighetsinriktning.

Och Paulus talar då inte bara om verkligheten i allmänhet, utan inser att också vår personliga livssituation förändras: ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse”, säger han också där i 2 Kor. Vid Påsk minns vi inte bara vad som en gång hände, vilket är viktigt nog, eftersom det är utgångspunkten, utan att också våra liv har blivit förändrade. ”I sin stora barmhärtighet har Gud fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda”, säger Petrus i sitt första brev.

Det är därför vi nu vid Påsk också påminner oss vårt dop. Det har fört oss samman med den Herre, som är både den Korsfäste och den Uppståndne. Att vatten strömmar över oss när vi döps, är en symbol för att vi dränks, men vi räddas till nytt liv. Därför menar Paulus att ”har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han”. En gång föddes vi till ett jordiskt liv, genom dopet fördes vi samman med Herren Jesus, och föddes på nytt, till ett evighetsliv.

Så har vi ännu ett år mötts av det budskap, som kom att spridas till världens ändar och förvandla människors livsgrund. Så upprepas också här i vår S:t Stefanus koinonia Herrens år 2013 det apostoliska vittnesbördet: ”Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå.”

 

 

 

 

 

                                                      Familjen Beijer står för påskkalaset