Palmsöndagen

Palmsön. – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
135:-, 104:1-4 /:5-7, 452:5-8, Cecilia: 294:-, 448:3-4

För sex veckor sedan inledde vi vår högmässa med att sjunga ”Se, vi går upp till Jerusalem”. Vi hade satt rytm och rim och musik till Jesu egna ord: ”Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som är skrivet om Människosonen genom profeterna ska gå i uppfyllelse. Han ska utlämnas åt hedningarna, och de ska håna och skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom. Och på tredje dagen ska han uppstå.”

Jesus och hans lärjungar var på väg in i Jeriko, när han sade så. Därifrån är det ung. 3 mils uppförsbacke till Jerusalem. Man går verkligen ’upp’ till Jerusalem. Det var en tröttsam vandring som låg framför dem, när de hade valt att följa Jesus.

Nu har vi under Fastan på vårt sätt följt Herren Jesus på hans väg till den heliga staden. Kyrkan har uppmanat oss att hålla undan en del av vårt vanliga liv med dess behag, som hotar att dra vår uppmärksamhet bort från Jesus. Har vi nu medvetet försökt hålla oss bort från lockelser som vill styra vårt liv, har Fastetiden inte varit utan möda.

Nu är vi framme, lite trötta av vår Fastevandring. På nytt har vi sjungit ”Se, vi går upp till Jerusalem”, men så plötsligt förbyts vår möda i fest. Vad det än var Jesus var på väg till, så ordnade han så att han tågade in i staden som en kung som hyllas av sitt folk. Och i ett enkelt festtåg har vi nu anslutit till det som en gång hände. Också vi har med kvistar i händerna sjungit ”Hosianna, pris och ära! Vår konung är nu nära!”

Vi minns det som hände, inte bara i tanke, utan går också på vårt sätt med i skaran som tog emot Jesus. Vi gör det, liksom i det som nu skall formas i våra gudstjänster de kommande dagarna, för att tydligare förstå vad det som hände betyder.

När Jesus sade att han uppe i Jerusalem skulle lida och dö och uppstå, så säger evangeliet att ”lärjungarna förstod ingenting av detta. Det var fördolt för dem, och de fattade inte vad han menade.” Och vi har fått samma notering i dagens Ev. Efter att ha skildrat hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna, och markerat att profeten, Sakarja som det är, hade sagt att det skulle ske, hörde vi Joh. säga att ”lärjungarna förstod först inte detta”, inte förrän ”Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom”.

I grunden är det naturligtvis så. När man är mitt uppe i ett skeende, får man inte omedelbart klart för sig vilken betydelse det som händer kan komma att få. Man bedömer det som sker med förutfattade meningar. Man har sina önskningar och förhoppningar, som kanske inte kommer att uppfyllas. Ibland när man tänker tillbaka får man notera att det dröjde innan man förstod vad det betydde. Att lärjungarna, med sin förväntan på en segerrik Messias, inte hängde med när Jesus talade om att han skulle lida och dö, är högst mänskligt. Än mindre kunde de naturligtvis tänka sig att någon skulle kunna uppstå från de döda.

Men det handlar än mer om svårigheten för oss enkla människor att förstå Guds stora hemligheter. Det som hände med Jesus i Jerusalem är det centrala skeendet i den gudomliga frälsningshistorien. Det handlar om den stora och avgörande striden mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan Gud som vill oss väl och Ondskans furste som försöker makt över få oss.

Det som Bibeln, och sedan kyrkan, upprepat säger är: Kom ihåg vad som hände! Det som visat sig vara grundläggande för livet får inte glömmas bort. Det måste man regelbundet återvända till och betänka. Då förs man också sakta men säkert in i de gudomliga hemligheterna.

Vi har det redan i dagens GT-läsning. I Egypten har det förslavade folket uppmanats att slakta ett lamm. Det som så hände den natt som blev den första påsknatten, ledde till befrielse. Men samtidigt gavs uppmaningen att de varje år, vid den tiden på våren, på nytt skall slakta ett lamm och fira det osyrade brödets högtid. De skall då, som vi hörde, säga till sina barn: ”Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten”. I den rituella påskmåltid som så växte fram, säger husfadern: ”I varje släkte är man skyldig att anse sig själv som om man dragit ut ur Egypten.”

Kristen tro, i sitt arv från gammaltestamentlig tro, har sin grund i händelser i mänsklighetens historia. Så är det inte med annan tro. Då handlar det antingen om uppenbarelser som någon benådad gestalt har fått, som t.ex. Muhammed, eller om insikter om verkligheten, som kan vara imponerande djupa, som någon har kommit fram till, t.ex. Buddha. Nog för att det finns ett imponerande kristet tänkande, men det kommer i andra hand. Utgångspunkten är vad som har skett i den frälsningshistoria som Bibeln har bevarat.

Grunden för vår tro är därför att minnas vad som hände, vad Gud har gjort och, naturligtvis viktigast, vad Jesus gjorde och sade. Så är också ’åminnelse’ en grund för kristen tro, för att man kommer till tro och för att man bevarar och fördjupar sin tro. Vid våra gudstjänster gör vi därför ständigt det som hände aktuellt.

Det sker vid båda delarna av vår gudstjänst. Höjdpunkten i första delen är läsningen av evangeliet. Vi minns vad som hände med Jesus, och vi tar det till oss som något som på sitt sätt sker också nu. När vi hör de ord som Jesus riktade till människor som samlades runt honom eller mer enskilt till sina lärjungar, så tar vi dem till oss som riktade också till oss.

Och i nattvardsmässan blir det som hände där i Jerusalem närvarande. På ett liturgiskt sammanpressat och antytt sätt förs vi in i de för vår frälsning avgörande händelserna. Enligt Jesu instiftelse är det bröd och vin som vilar på altaret och som räcks oss, hans ”kropp som blir utgiven för er” och hans ”blod som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”. Och han ger den tydliga uppmaningen: ”Gör detta till min åminnelse.”

På det här sättet påminner vi oss om det som hände varje söndag, och gärna oftare än så. Sedan skapelsen lever vi med en sjudagarsrytm. På den första veckodagen, och det är söndagen, även om vår tids sekulariserade almanackor vill ha det på annat sätt, minns vi Guds stora gärningar. Det var då han inledde sitt skapelseverk, och det var den dagen han uppväckte Herren Jesus från de döda.

Vi säger naturligtvis med Katekesen att man är kristen ”eftersom jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi kyrka och med församlingen tror och bekänner att han är min Frälsare”. Men med lika rätt kan man säga att man är kristen därför att man sätter av söndagen som dagen att minnas Guds gärningar, och därför alltid går i kyrkan för den gudstjänst där så sker i Ordet och nattvarden.

Men om vi nu har den här ytterligt viktiga veckorytmen, så har vi också en årsrytm. De årliga högtiderna som anges i GT har blivit också kyrkans högtider, med kompletterat innehåll. Så när judar vid första fullmånen efter vårdagjämningen samlas för att minnas befrielsen från slaveriet i Egypten, samlas vi kristna för att minnas den befrielse från synd och död som Jesus har utverkat.

Vi skall nu göra det ännu ett år. Framför oss ligger Stilla veckan med dess olika gudstjänster, som vi firar ”till minne av det som Herren gjorde för mig”. Vi skall så nå fram till nästa veckas första dag, som blir en tydligare uppståndelsedag än andra söndagar. Vi vill minnas för att något mer förstå vad Jesus död och uppståndelse betyder för vårt liv. I dagens Ev. noterades att om lärjungarna först inte förstod något, det var först ”när Jesus hade förhärligats”, när han hade uppstått, som de gjorde det.

Så vill vi fira Påsk med bön att detsamma skall kunna sägas om oss. Vi vill komma ihåg, för att under Andens ledning något mer kunna förstå.