Palmsöndagen

Utanför kyrkan

Palmsöndagen – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 104:1-4,5-7, 452:5-8, Cecilia: 567:-, 448:3-4

Vi kan tala om ’vår vandring genom livet’, om livet som vår ’jordevandring’. Det är ju lite lustigt att vi fortfarande säger så, med tanke på hur lite vi går numera, det blir ju mer bil och tunnelbana. Men vi förstår vad som menas. Vi ser hur vi obevekligt rör oss framåt, det som omger oss förändras, vanligtvis sakta och gradvis, men ibland hastigt. Att leva är att vara i rörelse.

Det här gestaltar vi vid våra gudstjänster med processioner. En av dem deltar vi alla i: vandringen fram till nattvardsbordet. Annars är det de som tjänstgör som går i procession, vid högmässans inledning och avslutning. En inte oväsentlig, men enkel procession är det inför läsningen av evangeliet, när boken bärs ner från altaret.

Palmsöndagen har sin speciella karaktär av att det vid högmässan är tre processioner som vi alla deltar i. De är naturligtvis något som rent praktiskt behövs, så att vi kommer fram, med det finns också en symbolisk mening med var och en av dem. De uttrycker hur vårt liv som kristna skall se ut. Att vi kallas till en kristen ’livsvandring’ är något som finns redan i NT, man kunde tala om kristen tro som ’vägen’. När Paulus, så då ännu kallades Saul, begav sig till Damaskus, var det med uppdraget att ”om han kunde finna några som tillhörde Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem”.

Den första av våra vandringar idag på Palmsön. började vi utanför kyrkan. Den vanliga ingångsprocessionen med präster och altartjänare har idag alla deltagit i. Samtidigt har vi upprepat vad som en gång hände i Jerusalem, och som har gett dagen sitt namn: med palmer i händerna har vi beledsagat Jesus in i Jerusalem, in i den heliga staden.

Vi har fått göra det på vårt sätt: när det inte finns palmkvistar i vårt land, har vi enligt mycket gammal tradition använt sälgkvistar. Och vår kyrka blir vår heliga stad, dit vi följer vår Herre Jesus. För det är ju i kyrkan, vid gudstjänsterna där, som vi minns och gestaltar det som hände i Jerusalem, det som Jesus var på väg till.

Med tanke på vad som skall komma under Stilla veckan, och som skall få prägla våra gudstjänster, är tonen märkvärdigt glad. Vi följer Guds uppmaning genom profeten i GT-läsningen: ”Gläd dig och jubla, dotter Sion! Se, jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren.” Vartefter dagarna nu går med sitt förfärande innehåll, skall den glädjen faktiskt bestå, men förändra karaktär. Den skall fördjupas till tacksamhet för vad Herren Jesus gjorde och utstod för vår skull. Vi tar idag emot honom en kung, men skall få se honom som en kung av annat slag: han skall förses med törnekrona och få ett kors som sin tron.

Ep. har påmint oss om att intåget i Jerusalem bara var en etapp på Jesu långa vandring. Han bröt upp från sin position i den gudomliga Treenigheten och ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”. Det är vad Jultiden har påmint oss om. Nu skall vi fira Påsk, och det är vad aposteln därefter beskriver: ”När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.”

Det palmtåg som vi har inlett vår högmässa idag, vill påminna oss om hur vårt liv skall vara. Vi lever, som alla människor, i en värld där inte allt är till vårt bästa, och som därför kan bli ganska dystert. När vi söker efter något som kan ge oss tröst och hopp, har vi fått syn på Jesus. Vi har insett att det är meningsfullt att följa honom. När vi förstår att han har något speciellt att erbjuda om vi låter honom sätta sin prägel på livet, låter vi honom vara vårt livs Herre och kung, har vi satt vår tilltro till honom. De palmkvistar vi har i händerna blir ett tecken på vår tro.

Vi övergår så till att tänka på det som skall bli Palmsöndagens andra vandring. Vi påminner oss först en gång till om hur viktigt det är att på allt sätt ära Jesus, visa vår tacksamhet. Vi har hört om hur Maria visade sin tillgivenhet till Jesus genom att ta nardusbalsam och smörja honom. Och hon gör det med stort slöseri. Vår bibelöversättning, och också Folkbibeln, talar om ’en flaska’. Så har man förstått det, när evangeliet översattes till syriska, men på grekiska står det att hon tog ’ett pund’, d.v.s. ett halvt kilo. Man kan undra hur mycket det kunde vara värt, särskilt som det markeras att äkta nardus, vilket kan påminna oss om att halvfabrikat inte duger vid mötet med Jesus.

Jesus låter det ske! Vårt liv som kristna skall vara sådant att vi satsar allt på honom. Men när nu Judas, vilka motiv han nu än hade, påminner oss om att de fattiga behöver vårt bistånd, får vi dubbelsidigt besked av Jesus. Han säger först: ”Låt henne vara!” Vår hållning till Jesus är det viktigaste. Men sedan kommer det sakliga konstaterandet: ”De fattiga har ni alltid bland er.” När Jesus har fått det han skall ha, vänder vi oss till dem av våra medmänniskor, som livet har gått hårt fram emot. Vi delar med oss av det som Fadern i sin godhet har låtit oss få.

Det är samtidigt att ge till Jesus på ett annat sätt. I sin bild av den yttersta domen sade han ju att ”allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig”. Så är också sedan gammalt en del av Fastan att tänka på medmänniskor som har det svårt. Det är ju så att om man fastar och på annat sätt avstår från något av detta livets goda, så får man pengar över. Dem skulle vi ge till dem som behöver dem mer än vi.

Så skall vi alla delta i vår offertorieprocession idag. Några som representerar oss bär i vanliga fall fram våra gåvor, bröd och vin och vatten och kollekt till ett eller annat gott ändamål. Idag går vi alla fram till altaret för att ge vårt slutliga fasteoffer. Vi låter det genom ’Open Doors’ gå till dem av våra medkristna, som lider just därför att de, som vi, tror på Herren Jesus. Våra gåvor till behövande medmänniskor skall inte begränsas till medkristna, men i den tid som nu är, finner vi särskild anledning att komma ihåg dem.

Också vår offergång vill påminna oss om hur vårt liv skall vara. Vi skall inte behålla det vi får för egen del. Barmhärtighet och omtanke om andra, i tanke, ord och handling, skall vara framträdande hos den om vill följa Jesus. I Ep. påmindes vi om hur Jesus ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt”. Det är den inriktning också vårt liv skall ha.

Den sista vandringen är den vi företar vid varje högmässa, fram till altaret och nattvardsbordet. Det får ett särskilt djup idag på Palmsön. Vi har på vårt sätt följt Jesus i hans kungliga intåg i Jerusalem. Vad som där skall hända vet vi, och vi skall påtagligt påminna oss om det under Stilla veckan. Vi skall ställa oss inför hans kors i en kyrka där altaret är avklätt. Vi skall med smärta lyssna till skildringen av vad som hände och sjunga våra stillsamma passionspsalmer. Och vi skall på tredje dagen samlas i smyckad kyrka och sjunga psalmer i jubelton. Budskapet om att graven befanns vara tom ger oss anledning att ännu ett år tända vårt påskljus.

Då har vi firat Skärtors. ock hört hur Herren Jesus vid den högtidliga måltiden gav sina apostlar uppdraget: ”Gör detta till min åminnelse!” När vi nu gör så proklamerar vi: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.” Det som skedde de här dagarna, som utgör historiens mittpunkt och vändpunkt, minns vi, när vi firar nattvard. Så är det varje gång, men markerat idag på Palmsön., nu när Stilla veckan inleds.

Det är därför inte ett avlägset minne vi stannar inför, utan något som är en förblivande realitet. Det har sin grund i vad som en gång hände, det rör sig inte om någon gudasaga, men blir ändå genom Guds Ande närvarande, när vi i vår församlingsgemenskap samlas. Den Korsfäste och Uppståndne möter oss, med sin kropp och sitt blod.

Så vill också den tredje vandringen, vår nattvardsgång, påminna oss om hur vårt liv skall vara. För att det skall kunna bli ett liv i Jesu efterföljd, behöver vi få möta honom, ta emot vad han vill ge oss och ta på allvar vad han förväntar sig av oss. Vi får ”gå i Herrens frid” till livets olika glädjeämnen och krav. Men som Jesu lärjungar ger vi vårt liv den rytmen att vi varje söndag, åtminstone, kommer för att möta vår Herre i Ord och sakrament.

Ja, om hur vårt liv i tro på Jesus skall vara, påminner oss Palmsön. med sina tre vandringar!

Psalm 45

Psalm 448