Palmsöndagen

Palmsön. 2016  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 104:1-4 / –:5-7, 452:5-8, C/567:-, 448:3-4

Vi har nu ännu ett år nått fram till Stilla veckan. Fastan går mot sitt slut, vilket vi som verkligen försöker fasta på ett eller annat sätt är tacksamma för, och mot sin höjdpunkt. Vi skall nu under veckan som kommer, i den enskilda andakten, hoppas jag, följa vår Herre och Frälsare på hans lidandes väg. På torsdag skall vi samlas i skymningen för att, så som kyrkoåret erbjuder, vara med när han instiftar den måltid, det sakrament som för alla tider sammanfattar hans frälsningsverk, och sedan följa honom ut i ensamheten och bönekampen i Getsemane. Och på fredag kallar kyrkan oss att samlas runt hans kors på Golgata.

Det är, och skall vara en sorgesam vecka, mer så ju mer vi inser att Herren Jesus inte lider så där i allmänhet, utan också just för mig, när mitt liv nu ser ut som det gör.

Men det är ju inte så det börjar. Det vilar ingen vemodig stämning över Palmsön. Tvärtom, det är en dag fylld av majestät och jubel. Här kommer han som vill vara vår kung, och vi tar emot honom och visar vår tillgivenhet genom att ansluta oss till skaran som viftar med sina palmkvistar, även om de i vårt nordliga land får bli sälgkvistar. Vi kan ju i förbifarten notera att Matt. inte talar speciellt om palmkvistar, utan bara om att folket ”skar kvistar från träden”.

Ja, Jesus rider in som kung, och det är något som han medvetet arrangerar. Nu hörde vi i evangeliet att man inte riktigt insåg det, men det är ju så att människor reagerar omedvetet. Man hade profetlöftet, som vi hörde, från Sakarja: ”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.”

Men Sakarja byggde sin profetia på något som en gång inträffat, och förmedlade Guds löfte att det skulle upprepas. Så där 500 år före Sakarja hade Salomo visats fram som kung efter David, just genom att rida in i Jerusalem på en åsna. Som inte var ovanligt i gången tid, stred Davids söner om vem som skulle efterträda fadern. Men David ville att det skulle vara Salomo. Och så sände han sina närmaste förtrogna att klargöra hans beslut. I 1 Kung. skildras det så här:
”Prästen Sadok, profeten Natan … gick … satte sig Salomo på kung Davids mulåsna och förde honom till Gihon. Prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde Salomo. Därefter blåste de i hornet och allt folket ropade: ’Leve konung Salomo!’ Sedan följde allt folket med honom upp, medan de blåste på flöjter och visade sin glädje med så stort jubel att marken kunde ha rämnat av deras rop.”

Som ni märker, så var stämningen bland folket densamma, när Jesus red in i Jerusalem. Han var kungen, och hälsades som sådan, som ”han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung”.

Men det är ju det här som är udda. Jesu lidandes vecka inleds med att han medvetet framträder som kung, och hyllas som sådan. Och som vanligt är det så: när det skär sig på det här sättet i den heliga historien, då är det dags att stanna upp och tänka efter lite extra.

Det vi då får syn på är att Jesus är kung på ett helt annat sätt än vad man annars förväntar sig. Profeten hade förutsagt om den gudomlige kungen: ”rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna.” Han skall vara segerrik, men på ett ovanligt sätt: genom att vara ödmjuk.

Det är ju inte denna världens ordning. Där vinner man seger genom att demonstrera sin makt, och om så behövs, använda sig av den. Den ödmjuke kommer ingen vart. Se bara på presidentkandidaterna i USA. De tävlar om att säga: ’Jag är bäst, rösta därför på mig!’.

Men det är inte det gudomliga mönstret. I episteln hörde vi hymnen i Fil. om honom som ödmjukade säg, och det helt och totalt, ”ända till döden, döden på ett kors”. Men just därför ”har Gud upphöjt honom över allt annat …, för att alla knän skall böjas för Jesu namn”, böjas i tacksamhet och tro, eller i motvilliga med ofrånkomlig underkastelse under honom, som trots allt visade sig vara Herre och kung.

Man kan fundera över detaljerna i inkarnationen, att Sonen blev människa. Man kan säga att det egentligen är ointressant att han nu blev man, och det ligger mycket i det. Det finns något grundläggande mänskligt som Sonen gick in, när han ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt” och ”blev som en av oss”.

Men samtidigt kan vi inför hans lidande, det lidande som han medvetet och frivilligt gick in, konstatera att det inte är oväsentligt att han var just en man. En kvinna på korset, vad hade det betytt. Ja, att det var som det dessvärre alltför ofta är i den här världen: kvinnors öde är att lida. Visst finns det mängder av undantag med starka kvinnor, men i allmänhet är ju kvinnor svagare, och blir därför utnyttjade och våldförda. I de strider som nu rasar i vår värld har det blivit ett medvetet inslag, faktiskt mer än tidigare.

Men nu är det en man som hänger på korset. Det skulle i och för sig inte heller vara så märkvärdigt. Samhället har alltid straffat brottslingar och dem som sätter sig upp mot gällande ordning. Men det unika är att Jesus utan motstånd låter det ske. En man förväntas i det längsta kämpa emot eller högljutt bedyra sin oskuld. Han har all rätt att förbanna dem som besegrat honom, medan Jesus stilla ber: ”Fader. förlåt dem, ty de vet inte vad de gör!”

För att frälsningverket skulle fungera var det nödvändigt att Jesus var en man. Utan att just nu gå vidare in på det, noterar jag att det här har bäring på kyrkans ordning att biskopar och präster, de som skall representera Herren Jesus i kyrkan, skall vara män.

Det här den gudomliga motsättning, paradox, om man så vill, som präglar Stilla veckan och hela frälsningsverket. Han som nu går mot sitt lidande och sin död är tillvarons kung. Det är då också så att hans död inte blir något som dessvärre inträffade, utan en medveten handling, en offerdöd. När vi har sett bakgrunden till Jesu intåg i Jerusalem, skall vi komma ihåg att det i gammal tid fanns en nära förbindelse mellan att vara kung och att vara överstepräst. Båda var för övrigt smorda till sina ämbeten, och ’Messias’, som blir ’Kristus’ på grekiska, betyder ju just ’den Smorde’.

Den här insikten, att det är han som är vår kung, som går in i lidandet, gör inte det mindre. Det var ingen metafysisk lek det handlade om. Man kan noter att när Paulus i Fil. citerar vad som uppenbarligen är en hymn som används i de tidiga kyrkorna, så gör han ett tillägg. Efter raden ”lydig ända till döden”, lägger han till ”döden på ett kors”. De orden bryter rytmen i den grekiska versen. Men det var viktigt för Paulus att framhålla: det handlade inte om någon ädel eller vacker död, utan om den mest brutala som kan tänkas, korsfästning.

Låt oss nu försöka hålla samman det här. Också vi har idag tagit kvistar i händerna för att hylla honom som vi vill ha som kung och herre i vårt liv. Det kan vara lätt att ansluta sig till entusiasmen på Palmsöndagen, men nu skall de här tecknen på vår tillgivenhet leda oss, när kungen går att på det så helt annorlunda sättet ta sitt rike i besittning.

Vi vet dessbättre att han kommer att framgå segerrik ur kampen: om en vecka skall vi samlas för att ta emot Påskens budskap. Men det finns ingen omväg dit. Dessförinnan måste vi stå bland hans lärjungar, de som nu vågade sig dit, på Golgata. Det är ingen enkel väg, vare sig känslomässigt eller trosmässigt. Den notis som Joh. ger i sitt Ev. är viktig för oss att ta till oss: ”Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.”

Nej, det är inte så lätt att förstå de gudomliga mönster, som totalt skiljer sig från vad som gäller i denna värld i den Ondes våld. Inget annat leder vidare än att följa kyrkans gamla råd: kom och lev in i det som hände, det som liturgin vill hjälpa oss till, och lyssna till rösterna som genom tiderna försöker ge insikt i vad det betyder.

En välsignad Stilla vecka med personlig andakt med bön och läsning, och med de så betydelsefulla gudstjänsterna, önskar jag er!