Palmsöndag

Intåget till kyrkan på Palmsöndagen 2019

Palmsön. – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 104:1-4 | :5-7, 452:5-8, Cecilia: 294:-, 448:3-4

 

“När de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom.” Det som en gång skedde, har vi nu låtit ske på nytt. Som våra medkristna över hela världen har vi inlett vår gudstjänst på Palmsöndagen med att med kvistar av något slag i händerna ansluta sig till skarorna som möter Jesus.

Vi gör det varje år, när vi firar Påsk, efter samma tidsordning som en gång i Jerusalem, vid första fullmånen efter vårdagjämningen. Och med det inleder vi Stilla veckan, som skall leda fram till de Heliga tre dagarna, Långfredag, Påskafton och Påskdagen. Vi skall nu i våra gudstjänster gestalta minnet av vad som hände med Jesus i Jerusalem.

Det som är alldeles speciellt med oss kristna, är att vi har en tro som bygger på något som en gång hände. I andra religioner är grunden vad någon andlig gestalt, som Buddha, tänkte sig in i och menade sig förstå av tillvarons dolda andliga sidor, eller på vad någon, som Muhammed, uppfattade sig få uppenbarelser om. Det som de ansåg sig ha fått insikt om, fick naturligtvis betydelse för hur livet här i världen bör formas, men det rör sig ändå om en verklighet som är skild från den jordiska.

Men det som är utgångspunkten för vår kristna tro är alltså något som har hänt i vår värld, på bestämda platser vid bestämda tider. Så var det redan med det gamla gudsfolket. Något hade hänt, någon gång runt 1300 f.Kr. Ett folk, förslavat i främmande land, hade genom ett påtagligt gudomligt ingripande kunnat göra sig fritt, och bege sig på vandring till ett nytt land. Där byggde livet sedan på den gudomlig Lag som hade uppenbarats för folkets andliga ledare Mose. Men som vi hörde i GT-läsningen hade Gud uppmanat sitt folk att varje år samlas för att fira Påsk, med en måltid, om vilken det gällde: ”Den dagen skall du säga till din son: Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.”

Nu samlas vi i det nya gudsfolket för att på motsvarande sätt lyfta fram minnet av vad vårt liv i tro bygger på. Framför oss ligger Stilla veckan. Att vi nu skall lyfta fram det som är viktigast i Jesu verk, framgår på sitt sätt av evangelierna. I Mark. handlar 6 av de 16 kapitlen om den här veckan, i Joh. 9 av de 22. Det är lite oklart hur länge Jesus offentliga verksamhet pågick, men om för samman noteringarna i Joh., kommer vi fram till så där tre år. Men i de här skildringarna av hans liv handlar alltså mer en 1/3 om den här enda veckan!

Naturligtvis är det viktigt med allt som Jesu sade, i sina predikningar och liknelser. Men evangelierna ger redan före skildringen av den här sista veckan stor plats åt vad som hände. Och mycket av vad Jesus sade och lärde var kommentarer till de olika händelserna.

I vår tid har dock Jesus ofta setts som en lärare om det gudomliga och om hur livet då skall formas, som en kristen motsvarighet till Buddha och Mohammed. Det som blir ett problem, som man kan ha svårt att hantera, är då varför han greps och dödades. I alla evangelierna handlar två kapitel om det dygn, då han rannsakades och korsfästes och begravdes. Om han nu bara var lärare får han ju anses ha misslyckats. Till slut var det bara några kvinnor och någon enda manlig lärjunge kvar.

Nej, det är inte läraren vi minns under Stilla veckan, utan Herren Jesus som Frälsare och Kung i det Guds rike som formades av honom, och som vi dagligen ber om: ”Tillkomme ditt rike!” Och det är de här dagarnas händelser, som ges så stor plats i evangelierna, som etablerade honom som det. Fast inte heller det är lätt att fatta, att korset till slut blir ett segertecken.

Med en tro som bygger på vad som har hänt, något som alltså på många sätt är förbryllande, är det viktigt att återberätta och då också återuppleva det. Och när nu vårt liv har en så påtaglig årsrytm i följd av solens gång, så låter vi också året i kyrkan få detsamma. Och som det var i biblisk tid, så firar vi Påsk varje år. Det är för att vår tro skall kunna bestå och fördjupas som vi nu, näst intill dag för dag, skall följa Herren Jesus på hans lidandes väg. Kristen tro är inte på något sätt främmande för att meditera över vem Jesus egentligen var och är. Men till slut blir det viktigare vad han gjorde, och minnet av det centrala i hans gärning aktualiserar vi nu under årets Stora och Stilla vecka.

Så har vi då idag anslutit till dem som kom Jesus till mötes, när han kom ridande in i Jerusalem. Eftersom man kunde sin historia visste man vad det handlade om. En gång, när det var oklart vem som skulle bli kung efter David, hade prästen Sadok och profeten Natan låtit Salomo sitta upp på kungens mulåsna och smort honom till kung vid Gihonkällan utanför Jerusalem. I 1 Kung. berättas då att ”alla slöt upp kring Salomo och följde honom tillbaka under flöjtspel och jubelrop, så starka att marken skalv”.

Det här skedde nu på nytt med Jesus, och det var vad man insåg. Och då ”tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom”, hörde vi i högmässans Ev. I Luk:s skildring som vi hörde vid palmtåget sägs ingenting om kvistar, och Matt. säger att man ”skar kvistar från träden”. Men Joh. säger alltså att det var palmkvistar. Det som då är värt att fundera över, är att det inte växer några palmer uppe i bergen där Jerusalem ligger. Men man skaffade palmkvistar till templet, för att använda vid processioner där, och kanske hade de som nu kom för att fira Påsk palmkvistar med sig.

Att åtminstone somliga tog emot Jesus med vad man annars använde i templet, gjorde att han togs som något annat än en jordisk kung. Det blev gudstjänst av det, så som vi har inlett vår Palmsöndagshögmässa med procession med de kvistar vi enligt gammal tradition har här i Norden, videkvistar. I våra små förhållanden i S:t Stefanus har vi inget processionskors att följa, men låter Herren Jesus bli inte mindre värdigt gestaltad av evangelieboken.

Det är Kungen i Guds rike vi tar emot idag. Vi möter och hyllar Jesus som vår Herre. Det gör vi naturligtvis varje söndag, men det blir än mer markerat, när vi idag låter minnet av vad som hände i Jerusalem ta gestalt. Vi gör det med mer rörelse än vanligt. Matt. talar vid Jesu intåg i Jerusalem om ”folket, både de som gick före honom och de som följde efter”. Till den skaran ansluter vi idag.

Vi har nu först gjort det i vårt palmtåg. Vi vill följa Herren Jesus som Kung, och palmkvistarna, som vi nu tar med oss hem, blir tecken på att vi vill vara medborgare i hans rike.

Nu skall vi strax röra oss igen, för att delta i offertorieprocessionen. Det som kännetecknar det rike, där Jesus är Herre, är omsorg om dem som har det svårt, som livet inte ler mot. Det blir samtidigt en sammanfattning av vår Fastetid, då vi har strävat efter att glömma bort oss själva och i stället riktat in oss mot Jesus och dem som han har betecknat som ”dessa mina minst bröder”. Det var också under sin avslutande undervisning dagarna den här veckan, som han påminde om dem. Och när nu kyrkan har manat oss till återhållsamhet under Fastan, har vi kunnat spara ihop till ett fasteoffer till lidande medmänniskor, särskilt medkristna.

Och så skall vi till slut gå fram till altaret vid vår nattvardsgång. Herren Jesus är mitt ibland oss på olika sätt, men i början av den vecka som präglas av hans lidande och offer för vår skull, blir nattvarden angelägen. Som alltid är vår bekännelse: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.” Det är nu också programmet för de kommande heliga dagarna.

Det skall inte sättas punkt för den här predikan utan att också minnet av Maria som smorde Jesus har lyfts fram. Mark. har bevarat att Jesus då sade: ”Överallt i hela världen där evangeliet förkunnas ska man berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Så vill också vi bevara minnet av henne och vad hon gjorde. Evangelisterna är överens om att Jesus tog emot vad hon gjorde som en beredelse för hans begravning.

Man kan tycka att det inte blev mycket av Palmsöndagens hyllningarna till Jesus. De skulle ersättas av rop om att han skulle korsfästas. Och Marias smörjelse blev verkligen en beredelse för hans begravning. Men för oss, när vi nu vet allt som hände, så gäller vår hyllning just det: att ”han utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”.

Psalm 45

Psalm 448