Palmsöndag

Psalm 656

Palmsön. – 2020 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 104:1-4,104:5-7, 452:5-8, Cecilia-567:-, 448:3-4

Palmsöndagen är en dag då motsatserna trängs med varandra. Det är en dag av högtid och förväntan, vi känner ju igen oss från 1:a sön. i Adv. Jesus kommer som kung till Jerusalem, och då också till oss i det nya Jerusalem, kyrkan. Vi tar emot honom genom att ropa ’Hosianna’, ’Herre, fräls oss’, som det betyder. Han kommer, som kan ge oss hopp, långt utöver vad annat vi möter kan ge.

Samtidigt är det en dag, då vi påminns om att vi befinner oss i ’dödens skugga’. Innan veckan är slut är Jesus död. På fredag, Långfre., skall vi samlas kring honom, då han hänger på ett kors. Som Ep. hörde vi den urkristna hymn som Paulus citerar i Fil. Jesus, som ”ägde Guds gestalt”, som var Guds Son, som vi vanligen säger, hade blivit människa, och då ”gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors”. Man kan av rytmen se, att orden ”döden på ett kors” inte tillhör den gamla hymnen. Det har Paulus lagt till för att göra tydligt att det inte handlade om en vanlig död.

Ja, vi tar idag på Palmsön. emot Herren Jesus som den kung som kommer att leda oss till seger över alla onda makter som hotar oss. De i Jerusalem som med palmkvistar i sina händer anslöt sig till honom, insåg inte vad den striden skulle föra med sig. Men Jesus själv visste. Förra söndagen hörde vi honom i Ev. säga: ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” När han högtidligt hade ridit in i Jerusalem, skulle han på motsvarande sätt säga: ”När jag blivit upphöjd från jorden, ska jag dra alla till mig.” Han skulle bli ’upphöjd’, först på ett kors.

Vid samma tillfälle sade Jesus också: ”Stunden har kommit när Människosonen ska förhärligas.” När han en gång hade varit med på ett bröllop i Kana, och hans mor Maria hade bett honom hjälpa värdfolket när de hade fått slut på vin, så hade han sagt: ”Min stund har inte kommit än.” Men nu, när han ridit in i Jerusalem, hade den alltså kommit. Och när han sedan kvällen innan han skulle bli korsfäst samlade sina apostlar, inser Joh. vad som gällde: ”Jesus visste att hans stund hade kommit, att han skulle lämna denna värld och gå till Fadern.”

Det som har all anledning att förbrylla oss, och som vi behöver få den Helige Andes bistånd för att börja fatta, är att Jesus kallar det som skall hända att han skall bli ’förhärligad’. En korsfästelse tycker vi ju inte att det är så mycket härlighet med, tvärtom. Vad vi behöver påminna oss är att ’härlighet’ i Bibeln alltid hör ihop med Gud och det som tillhör honom. Vad Jesus alltså säger är att det som nu skall ske, skall vara något som har med det gudomliga att göra. Det hör samman med vad Gud vill göra för oss.

Han som rider in i Jerusalem kommer som en segrande kung, och han skall komma ut ur det som händer som den som har segrat. Jesus visste vad som skulle ske. Tecknen hade funnits länge. Irritationen och så småningom ilskan hade länge byggts upp. Han insåg att de som makten haver kände sig hotade och var fast beslutna att försvara sin ställning. Men just då valde han att framträda som kung. Det var ju han själv som iscensatte intåget.

Han gjorde på samma sätt, som man en gång hade gjort med Salomo, då det behövde klargöras att just han skulle bli kung efter David. I början av 1 Kung. skildras att ”de lät Salomo sitta upp på kungens mula” och att ”alla slöt upp kring Salomo och följde honom tillbaka (till Jerusalem) under flöjtspel och jubelrop, så starka att marken skalv”. Gud hade ju också genom profeten Sakarja angett att så skulle ske på nytt: ”Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.”

Det var alltså medvetet Jesus ordnade ett intåg i Jerusalem. Han hade då en tid hållit sig undan. När han hade uppväckt Lasarus, noterar Joh. att han ”drog sig undan”. Det hade han gjort redan innan dess, men hade återvänt just för Lasarus skull. Det här är en av anledningarna till att vi hänger för våra bilder i kyrkan under Fastans två sista veckor. Jesus drog sig undan, och vi påminns då om att det finns en gudomlig hemlighet med Jesus, som är dold för oss tills Gud i sin nåd genom sin Ande låter oss se vem han egentligen är.

Vi tar idag på Palmsön. emot Jesus som vår segrande kung. Också vi sluter upp kring honom, med det som får vara våra palmkvistar i händerna. Men segern hade alltså sitt pris. Den gamla hymnen uttrycker det som apostlarna och de första kristna kom fram till, efter att ha tvingats ställa om alla enkla förväntningar på Guds handlande: ”… gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.” Men ur det kom insikten om att det, alldeles orimligt mänsklig sett, var den väg Gud valt till seger över ondskans och dödens makt. Så kan då hymnen fortsätta: ”Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn.” Han skall bli den som har den slutliga makten. Inför honom måste alla böja knä, en del villigt i tillbedjan, andra därför att de måste.

Så meddelade Jesus också att det är vad det innerst inne skulle handlade om, när Maria smorde honom med ”en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam”. Jesus sade att ”hon har sparat sin balsam till min begravningsdag”, och menade med det att hon redan du hade smort honom för hans begravning. Utan att Maria förstod det, var det just det att han skulle dö och begravas, som hon uppmärksammade och uttryckte sin tacksamhet för.

Så skall han som vi i dag ser som kungen som rider in i sin huvudstad, bli den evige översteprästen. Vi påmindes i GT-läsningen om den märklige Melkisedek, ”kungen i Salem” som samtidigt var ”präst åt Gud den Högste”. Han uppträder bara på två ställen till i Bibeln. Först är det i Ps. 110, som handlar om kungen, men där det också sägs om honom: ”Du är präst för evigt i Melkisedeks efterföljd.” Psalmen sågs tidigt som en profetia om den kommande kungen, Messias. Just det anknyter Hebr. till, i det tredje stället om den här gåtfulla gestalten, när aposteln om Jesus säger att han ”blev källan till evig frälsning för alla som lyder honom, av Gud kallad överstepräst på samma sätt som Melkisedek”. På fredag, vid vår samling inför Jesu kors, skall vi höra de apostlaorden läsas igen.

Jesus rider in i Jerusalem, och nu också in i vår gemenskap i tro. Han gör det i ett sammanhang, som ofrånkomligt har med död att göra. Så var det en gång, även om det tog några dagar innan det blev tydligt. Men det är ju så också Palmsön. Herrens år 2020. Vi vet inte riktigt hur dödlig farsoten som nu härjar rent allmänt är, men några offer har den redan tagit. Ingen av oss kan undvika att inse att döden smyger sig nära, och vi tvättar noggrant händerna för att i görligaste mån hålla den ifrån oss. Kyrkan har genom tiderna uppmanat: ’Memento mori’, ’Kom ihåg att du skall dö!’ Nu kommer verkligheten själv med den uppmaningen.

Vad kyrkan då gör är att peka på Herren Jesus, och säger idag: ’Se, vår konung kommer’, han som nu vill vara vid vår sida på vår vandring mot döden, när den nu kan komma. Utan honom måste det sägas om oss som aposteln skriver till de kristna i Efesos, i en sidotext idag, att vi är ”utan hopp och utan Gud” här i världen. Men nu har vi som ”var långt borta kommit nära, genom Kristi blod”, kommit nära det gudomliga, det som är förenat med löften om liv och som är det enda som kan ge hopp i vår dödsmärkta värld.

Låt oss nu, i en tid som bjuder till större eftertanke än vanligt, söka oss till skaran som hyllar honom som rider sin död till mötes, men nästa söndag skall visa sig vara just den levande segrare som vi redan idag, också vi, riktar vår tacksamhet till.

Psalm 452

Psalm 45

Psalm 448

Postludium