Så heter det i väckelsesången om himlen. Den är ’ovan där´. Skall vi leka med orden, återger de också en insikt. Vi kommer att vara ovana där, vi har ju vant oss leva här, på jorden. Eller kanske inte, vi samlas ju varje söndag för att en stund vara, om inte i himlen, så i det himmelska.

I Bibeln anger ordet en riktning: himlen är ovanför oss. Över oss har vi himlavalvet, och över det finns Guds himmel. Vi vet att Bibelns världsbild är för enkel. Ovanför oss och runt vår jord utbreder sig först vår galax Vintergatan och sedan ett universum. Det har dock sina gränser, menar vetenskapsmännen. Vad som finns utanför det, kan vi inte veta. För oss kristna är det uppenbart att det hör samman med Gud, större än sin skapelse som han är.

I Bibeln blir då molnet en naturlig klädnad för Gud, när han närmar sig människor. Så ledde han sitt egendomsfolk ut ur Egypten i en molnpelare. När han mötte folket vid Sinai och gav det sin lag, lade sig ett tjockt moln över berget. Vid bebådelsen fick Maria veta, om man översätter ordagrant, att ”den Högstes kraft skall överskugga dig”, skuggan från Gud i sitt moln skulle falla över henne. Också på förklaringsberget talade Gud ur ett lysande moln.

När vi fortfarande naturligt talar om ’ovan där’, anger ordet inte längre riktning, utan värde. Vi vet alla att överläkaren inte är den läkare som håller till på sjukhusets översta våning. Han är chef och ansvaring för sin avdelning. På motsvarande sätt är kallas chefen för ett regemente överste. Och Högsta domstolen håller inte till i ett torn.

Det är naturligt för oss att tala om ’ovan’ och ’över’ på det sättet. Gud är naturligt den som står över allt. Man kan göra sig lustig öv er att Jesus vid himmelsfärden steg till väders som en ballong. Men hur nu än apostlarna uppfattade det, är innebörden att han fördes åter till det gudomliga som han kommit från. Och också molnet finns där, det tog bort Jesus ur deras åsyn.

Det finns en risk med att tala om Gud ’ovan där’. Det är som om han är långt borta från oss. Redan Gamla testamentet inser att Gud är närmare än så. Han fanns i templet, men även där avskild. In i det Allraheligaste fick bara översteprästen gå. Med Jesus kommer Gud nära på ett annat sätt. Med honom blir Gud mitt ibland oss. Johannes för det ett steg längre: Gud ”förblir i oss”.

Med Jesus kommer det som Paulus förkunnade på Areopagen i Athen, att ”han inte är långt borta från någon enda av oss”. Men låt oss ändå inte glömma bort att Gud står över oss. Vi tillhör den skapelse som han står utanför. Han är över oss, och mot honom riktar vi in våra liv. Så kan också Paulus uppmana: ”Sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida.” Vår tid på jorden är en pilgrimstid, ”här är har vi ingen stad som består”, vi har vårt egentliga medborgarskap ihimlen.

Jesus sade: ”Ni är nerifrån, jag är från ovan.” Orden riktades till dem som ifrågasatte honom. Men de ger oss alla något att tänka på. Vi lever trots allt vårt liv ’här nere’ på jorden. Vi förmår inte själva höja oss. Endast Jesus kan hjälpa oss upp.

En gång skall vi grävas ner. Men vi kristna tror inte att det tar slut med det. Vi kan säga: Vi ses ovan där!

(Citerade bibelord: 2 Mos. 13:21, 2 Mos. 19:16, Luk. 1:35, Matt. 17:5, Apg. 1:9, 1 Joh. 4:12,15, Apg. 17:27, Kol. 3:1, Hebr. 13:14, Fil. 3:20)

31 maj 2022