Vi känner till det som hände med Tomas. Han var lärjungen som tvivlade. Vi blir berörda av hans öde. Nu för tiden anses det ju vara förträffligt att tvivla. Man skall inte ta saker för givet, bara för att någon påstår att det är så.

Nu tvivlade Tomas inte så där i allmänhet. Han hade visat stor tilltro till Jesus. När Jesus fick höra att Lasarus hade dött, bestämda han sig för att bege sig till Jerusalem. Tydligen var man lite orolig för det i lärjungaskaran. Men Tomas sade: ”Låt oss gå, vi också, och dö tillsammans med honom.” Nu fick han höra att Jesus på söndagskvällen hade kommit till lärjungarna. Det var för stort och svårt att tro. Han ville veta själv.

Men han drog sig inte undan den gemenskap som hade betytt så mycket för honom. Nästa söndagskväll var han med i kretsen. På nytt kom Jesus till dem. Tomas fick se honom och kunde med egna ögon konstatera att det verkligen var som man hade sagt: Jesus var uppstånden.

Sedan dess har söndagen haft en särskild betydelse för de kristna. Judarna hade, och har, sin sabbat på veckans sista dag. Veckans möda avslutas med en vilodag. Nu blev i stället veckans första dag den välsignade dagen (Att våra almanackor numera är formade så att söndagen blir veckans sista dag, är ett sekulariserat påfund.) Vi ser framåt, Jesu uppståndelse ger oss frimodighet att möta en okänd morgondag.

I Katekesen anges: ”Jag kallas kristen eftersom jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi kyrka och med församlingen tror och bekänner att han är min Frälsare och Saliggörare.” Vi lägger vanligtvis tonvikten vid det där med att tro. Men det som hände med Tomas visar att det också är viktigt att det sker ”med församlingen”.

Visst väljer Herren Jesus olika sätt att möta oss människor. En gång mötte han två lärjungar på vandring till Emmaus. Och när några av apostlarna hade återvänt hem och fortsatt sitt liv som fiskare, stod Jesus på stranden. Men vanligen möter han oss, när vi på söndagen är samlade i församlingens gemenskap.

Det är där vi hör hans röst, när evangeliet läses. Det är där han möter oss i nattvarden. Han kommer inte längre i mänsklig gestalt, men är kroppsligen närvarande i mässans bröd och vin. Det blir då ’eukaristi’, tacksägelse, och inneslutna i trons gemenskap får vi fördjupa vår tro.

Med jämna mellanrum diskuteras om det är nödvändigt för en kristen att delta i söndagens gudstjänst. I vardagen, i ett sekulariserat samhälle, överväldigas vi av ett brus som försvårar vår tro. Man känner sig lätt ensam som kristen. Det blir något annat på söndagen, då får vi vara tillsammans med andra kristna. Vi får möjlighet att gemensamt säga: ”Vi tror …”

Det finns kristna som har valt att komma undan den sekulariserade samtiden och i andligt avseende blivit eremiter, för att slippa få tron störd. De flesta av oss har inte sådan andlig styrka. Det hade man förresten inte heller i gången tid. Utvecklingen blev att eremiterna samlades för att leva i den gemenskap som ett kloster kunde ge.

Vi vanliga kristna lever i världen. Av Jesus har vi fått maningen att leva i världen men inte tillhöra världen. Vi är ett slags pilgrimer på väg mot vårt himmelska hemland. Vi behöver stödet och inspirationen av våra medkristna. Vi får det främst i söndagens gudstjänst. Därför är det grundläggande för vår tro att vi är med, när det är dags för söndagens gudstjänst.

Lika väl som Katekesens beskrivning gäller: ”Jag kallas kristen därför att jag varje söndag går i kyrkan.”

(Citerade bibelord: Joh. 11:16, Joh. 20:26, Luk. 24:14,31, Joh. 21:4. Joh. 17:15-16, Fil. 3:20)

26 april 2022