Nyårsdagen 2012

 

Skriftetal

Om två av eder här på jorden komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det beskäras dem av min Fader, som är i himmelen. Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. (Mat 18:19-20). Så skriver evangelisten S:t Matteus. Namnet Jesus är verkligen heligt och mäktigt. Det är vår yttersta och egentligen enda anledning att se evigheten an med förtröstan. Vår tro, vårt hopp och Herrens kärlek till sitt folk samlas i namnet Jesus – och även vi samlas i namnet Jesus. Idag på nyårsdagen samlas vi dessutom för att fira Jesu namns dag, och evangelietexten beskriver hur den människoblivne Guden förs in i den mänskliga gemenskapen genom oskärelsen och ges sitt namn. I Per Juliusons bearbetning från år 1966, av David Welanders då dryga 40 år gamla sång beskrivs på ett vackert sätt den blandning av ömhet och styrka som finns i detta heliga:

Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans/

det om evig kärlek vittna som hos ingen annan fanns.

Det till uppgift har att samla till Guds ständigt öppna famn/

alla mänskor, unga gamla, detta underbara namn.

Namnet Jesus, himlens hälsning, det min hjärtas kärlek vann/

i det namnet fann jag frälsning; inget annat frälsa kan.

Med denna himmelska hälsning i åtanke, låt oss med förtröstan träda inför Herrens nådetron och bekänna vår synd och skuld.

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Namnet Jesus har ingen like, inget motstycke någonstans. Det är sannerligen ett heligt och mäktigt namn. Ljuv är doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva är ditt namn (HgV 1:3). ”Den som yttrat Jesu namn genomträngs omedelbart av en ljuv doft” skrev kyrkofadern Johannes Chrysostomos. Han talade naturligtvis bildligt, och avsåg en andlig doft; en Gudi behaglig doft. Ett intressant bild, att kyrkans trogna kraft av Jesu namn liksom genomsyras och omges av en Gudi behaglig doft.

Trots den makt och styrka som finns i namnet Jesus så har de kristtrogna alltid varit snara till att kalla på, ropa till, och tala i just namnet Jesus. Jag säger ”trots” makten och styrkan eftersom detta var en skarp avvikelse från den judiska inställningen till heliga namn, och även de kringliggande kulturernas, för den delen. Abraham, Isak och Jakobs Guds heliga namn var i sig själv oerhört mäktigt. Det visste man. Man visste också att Herren är en barmhärtig och nådig Gud, långmodig och stor i mildhet och trofasthet (Ps 86:15) men ändå föreskrev lagen fruktansvärda straff för de som dristade sig att missbruka Hans heliga namn. Att missbruka det hebreiska namnet Jehovah var helt enkelt förenat med livsfara, och judisk tradition utvecklade redan i antiken praxis att ersätta Guds egennamn Jehovah med ordet “adonai” – Herren – vid högläsning av Skrifterna.

Mot denna bakgrund av bävan inför och distans till Guds namn kom nog de kristnas attityd att te sig underlig, kanske dumdristig, om inte rent av hädisk. Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom (Kol. 3:17) skriver Paulus i Kolosserbrevet. Och så blev det också. De kristna samlades kring namnet Jesus, bad till Fadern i namnet Jesus, hälsade varandra i namnet Jesus, predikade i namnet Jesus, förföljdes och mördades för namnet Jesus. Och allt detta enligt Skriften, som verkligen föreskriver detta nära och ständiga umgänge med namnet Jesus.

Kyrkofadern Origenes, helgonens läromästare, skriver: ”Namnet Jesus, ett härligt namn värt all ära, ett namn som står över alla andra namn, borde inte först yttras av människor, och inte heller komma till genom människor. Därför är det betydelsefullt att evangelisten tillägger det namn som hade blivit nämnt av ängeln.” Kristna har i alla tider hållit namnet Jesus för heligt och mäktigt, men den distans och fruktan som hade kännetecknat judarnas förhållande till namnet Jehova var som bortblåst i de kristnas förhållande till namnet Jesus. Vad hade hänt? Det är inte så enkelt att judarna var överdrivet försiktiga, eller vidskepliga, när de avstod från att nämna Guds egennamn; de hade verkligen fog för sin försiktighet.

Jesus – en grekisk form av det hebreiska Yoshua, och den hebreisk-arameiska varianten Yehoshua, betyder ju ”Herren frälser” – en distinkt antydan om vad som hade skett. Skillnaden mellan bävan och frimodighet ligger i det gudomliga sammanhang som blev verkligt i och genom Jesu Kristi egna frälsargärning. Å ena sidan har vi ett undergivet och undersåtligt synsätt som ankommer ett folk där var och en var såld till träl under synden; ett folk som visste att ingen rättfärdig finnes, icke en enda (Rom 3:10). Å andra sidan har vi ett frimodigt synsätt som sannerligen är det folks rättighet, för vilka, som Paulus skriver, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad… en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla dem som tro… rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus (Rom 3:21, 22, 23). Herren Jehovah den rättfärdige fadern inför vilken ingen kunde befinnas rättfärdig och Herren Jesus, den rättfärdiggörande sonen genom vilken alla som tror kan få del i rättfärdigheten. Jesus själv säger ju att vadhelst I bedjen om i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern må bliva förhärligad i Sonen. Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det (Joh 14:13-14). Lagen uppfylldes en gång för alla – detta är den stora skillnaden.

Lagen avskaffades inte, den uppfylldes. Detta är en viktig skillnad som ger anledning att tala om resten av dagens korta evangelieläsning. Fram till fjortonhundratalet firade västkyrkan enhetligt denna dag inte bara Jesu namns dag utan även minnet av Jesu omskärelse. Olika kalendariska reformer och kontroverser har sedan dess luckrat upp sammanhanget och omskärelsen har fått träda tillbaka, men Jesu namn och Jesu omskärelse hör samman på ett mycket nära sätt. Liksom kristna barn ges sina namn vid dopet, så gav judarna namn åt barnen vid omskärelsen. Alltså, när de trädde in i gemenskapen och ställdes under lagen blev de namngivna. Men Jesus omskars inte endast för att ställas under lagen, utan även för att uppfylla lagen.

Omskärelsen i sig har ett flertal symboliska innebörder. I omskärelsen spilldes Jesu blod av människohand och vi ges en svag föraning om Jesu pina och offerdöd, detta enligt ärkebiskopen av Genoa, den välsignade Giacomo da Varazze (1230-1298) i hans legendkrönika Legenda aurea, Den gyllene legenden. Epiphanius av Salamis menar att Kristi omskärelse vederlägger ett antal kätterska uppfattningar om Jesu Kristi natur. ”Kristus omskars” skriver han ”Först för att visa han verkligen var kött, i motsats till Manicheus lära och de som säger att han endast föreföll mänsklig. För det andra, för att visa att hans kropp inte var av samma substans som Gudomen, som Apollinarius lär, och att den inte heller var nedkommen från himmeln, som Valentinianus hävdar. För det tredje, för att bekräfta omskärelsen som han hade instiftat i forna dagar bland de som väntade på hans ankomst. Slutligen, för att inte ge judarna någon ursäkt: om han inte hade låtit omskära sig kunde de ju ha hävdat att de inte kunde ta emot en icke omskuren Kristus.”

M.a.o. så är omskärelsen ett mycket viktig led i Jesu frälsargärning. Den visar hans mänsklighet och kroppslighet, men framförallt hans lydnad inför Guds lag. Gud ville att sonen skulle omskäras just för att ställa honom under lagens krav och förordningar. Paulus förklarar just detta när han skriver att när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen, så att vi skulle få söners rätt (Gal 4:4-5). Hur skulle Jesus kunna uppfylla lagen om den inte angick honom? Lika lite som världens starkaste man skulle kunna ta olympisk medalj i tyngdlyftning om han inte först skrevs in som tävlingsdeltagare.

Utan hans omskärelse skulle vi alltså inte ha kunnat erhålla vår frihet i namnet Jesus; utan att Jesus själv ställts under lagen och uppfyllt den skulle vi inte ha kunnat glädjas i evangelium. Origenes skriver: ”På samma sätt som vi dött med honom genom hans död och uppstått med honom genom hans uppståndelse, så har vi med honom blivit omskurna en gång för alla och är därför inte längre i behov av köttets omskärelse.” Till kolosserna skriver ju Paulus, I honom haven I ock blivit omskurna genom en omskärelse, som icke skedde med händer, en som bestod däri att I bleven avklädda eder köttsliga kropp; jag menar omskärelsen i Kristus (Kol 2:11).

Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn (Joh 1:12) Låt oss så förena oss i bön med den Clemens av Rom, som i slutet av det första århundradet, i sitt brev till korintierna, i det 64:e kapitlet, skrev:

Må Gud, som ser allt och som är härskare över alla andar och herre över allt kött; som utvalde vår Herre Jesus Kristus och oss genom honom till att vara ett utkorat folk: giva åt varje själ som kallar på hans ärorika och heliga namn, tro, fruktan, frid, tålamod, saktmodighet, självkontroll, renhet och nykterhet, till Hans namns behag, genom vår överstepräst och beskyddare, Jesus Kristus, till vilken tillhör all ära, härlighet och makt, nu och i evighet.

Amen

 Lyssna till predikan

 

 

                        Kyrkkaffet