Efter sin uppståndelse gav Jesus lärjungarna en missionsbefallning. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, var uppdraget enligt Matteus. ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er”, sade han enligt Johannes.
Apostlarna hann märkligt långt. De täckte stora delar av östra Medelhavsområdet, och tycks ha nått till norra Svarta havskusten och ända bort till Indien. Med livet som insats gjorde de Jesus känd och bildade små, men livskraftiga församlingar.
Sakta men säkert spred sig kyrkan norrut. På slutet av 500-talet sändes munken Augustinus (’av Canterbury’ för att skilja honom från kyrkofadern) till England. Engelska missionärer tog sig sedan till Tyskland och Skandinavien. Ansgar kom till Birka 831, men det blev inte mycket av det. På 1000-talet kom dock engelska munkar också till Sverige, och så började vårt land bli kristet.
Det var mission också österut. På 600-talet nådde man Kina, och församlingar bildades. Ännu när Marco Polo på 1300-talet kom dit, fann han kristna i nästan varje stad (han var också fascinerad över att de använde ’papperspengar’ och inte mynt). En ny missionsinsats i Asien gjordes av den nybildade Jesuitorden på 1500-talet.
När europeiska länder skaffade sig kolonier, ville man också sprida kristen tro dit. Det bildades missionssällskap för detta. Så var det också i Sverige, men man kom att inse att kyrkan själv borde bedriva mission. Så inrättades 1874 Svenska kyrkans missionsstyrelse (SKM). De första ’missionsfälten’ blev Sydindien och Zululand i Sydafrika. Man sökte sig vidare till vad som idag är Zimbabwe. När tyska missionärer inte fick stanna kvar i den engelska kolonien Tanzania under Andra världskriget, övertog SKM verksamheten i Bukobastiftet vid Victoriasjön. Mission från Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och senare Bibeltrogna Vänner nådde Etiopien och Kenya.
Den klassiska ’missionsstationen’ bestod av kyrka, skola och sjukvårdsklinik – man ville göra Kristus känd i både ord och gärning. När behovet av hjälpinsatser blev stort efter Andra världskriget passade SKM dock inte riktigt in, och så bildades Lutherhjälpen för internationell diakoni.
I den omorganisation som företogs i den politiskt styrda Svenska kyrkan avskaffades 2008 både SKM och Lutherhjälpen. En avdelning för internationellt arbete infördes på kyrkokansliet. Den fick senare den förbryllande benämningen ’ACT Svenska kyrkan’ – att den ingår i den internationella ’Action by Churches Together’ framgår knappast. Följden blev att två väl inarbetade organisationer med stort förtroende försvann, och samtidigt förlorades hängivna medarbetare i stift och församlingar.
Det verkligt bekymmersamma är dock att i den nya organisationen har mission i meningen evangelisation försvunnit. En orsak är naturligtvis att vi har fått en kyrka som inte riktigt vill kännas vid Jesus. Men ’mission’ också fått en ny innebörd. Det latinska ordet betyder ’sändning’ och kom att användas för uppdraget att göra Jesus känd och trodd. Så är det inte längre, nu talar man om att kyrkan är sänd ut i en värld, där många människor lider. När företrädare för kyrkokansliet framträder, talar de nästan bara om hjälpinsatser. Man ser Jesus som en förebild för diakoni, men glömmer att han främst kom för att göra Gud känd och fullborda sitt frälsningsverk.
Svenska kyrkan har gjort viktiga missionsinsatser. Eftersom det var en kyrkomission, har kyrkliga strukturer byggts upp, i den tradition som förenar allmänkyrkligt och reformatoriskt. Det har varit inspirerande – när den av Bibeltrogna vänner grundade kyrkan i Kenya blev självständig, sökte den sig medvetet in i den traditionen, med biskop vigd i god ordning. Den kunde sedan föras åter till oss i Missionsprovinsen, när vi givit upp hoppet om Svenska kyrkans vilja att upprätthålla apostolisk tro och ordning.
Utan evangelisation är det inte mission så som Jesus avsåg.
(Citerade bibelord: Matt. 28:19, Joh. 20:21)
2 aug. 2022