Det händer dessvärre att människor försvinner. Då sätter polis och andra genast igång att försöka hitta den försvunne. Det är viktigt, för det kan handla om en olycka, om någon som behöver hjälp.

Sedan länge är det tydligt att Jesus har försvunnit från församlingar i Svenska kyrkan. Den tidskrift jag har fått från församlingen där jag bor, är ytterligare ett tecken på det. På 28 A5-sidor förekommer Jesus endast på ett par ställen i en ordlista över ’kyrkiska’. Också den Helige Ande lyser med sin frånvaro.

I god kyrklig tradition – såväl katolsk och evangelisk som frikyrklig – är gudstjänsten ett möte med Herren Jesus. Han talar till oss genom evangeliet, förberett genom frälsningshistorien och profetiorna (läsningen ur Gamla testamentet), och förklarat i de apostoliska breven (episteln). Och mässan är ett möte med honom, när han kommer i nattvardens bröd och vin, som blir hans kropp och blod.

I församlingsbladet finns en beskrivning av gudstjänsten utan att Jesus eller Anden nämns. Det är nästan så att man tycker att det är ett konststycke att kunna göra det. Inriktningen är inte vad Gud gör, utan vad vi människor gör: ”Gudstjänsten är en sammankomst där människor söker Guds ansikte och samtidigt ett ställe där Gud blir synlig mellan människorna som är där.” Herren Jesus som vill komma oss till mötes i Ord och sakrament är försvunnen.

Inte blir det bättre när nattvarden beskrivs: ”Den heliga gemenskapen när man går fram till nattvardsbordet, vetskapen att alla är lika inför Gud, att alla får samma grej.” Återigen ställs vad vi människor gör och tänker centrum. Mässan utrycker och formar mänsklig gemenskap. Inget sägs om vad Gud ger, inget om den gemenskap med Gud som sakramentet ger.

Det har dock inte helt lyckats att bli av med Jesus, när en ordlista över ’kyrkiska’ skall sammanställas. Där sägs, vilket ju är ett sakligt konstaterande, att evangelium ”är texter om vad Jesus sa och gjorde”. Men att evangelium är ett budskap som kan nå in i en människas hjärta och förvandla hennes liv, tycks man inte räkna med.

Om skildringen av nattvarden inte lyfte från det mänskliga planet, sägs här plötsligt något annat: ”I nattvarden får man del av Guds gåvor, Jesu kropp och blod, i brödet (oblaten) och vinet.” Så är det, men varför finns inte ett eko av det med i beskrivningen av gudstjänsten? Och krävs inte någon förklaring av nattvardens djupaste innebörd? Man får en känsla att det här sägs utan tanke på att det faktiskt betyder någonting.

Något som gör Jesus sällskap i att försvinna är synden. Prästen som skriver om gudstjänsten noterar att vi i början av den ”lämnar det som är svårt i våra liv så att vi kan gå vidare”. Dessbättre låter han församlingens diakonissa komma till tals, och hon tycks räkna med att synd är en realitet: ”Efter gudstjänsten kan jag börja den nya veckan, upprättad och redo. Jag har bett om förlåtelse och jag har blivit förlåten.” Hon säger vad prästen borde ha sagt!

Om församlingens verksamhet skriver kyrkoherden: ”I församlingen erbjuder vi flera möjligheter till eftertanke, påfyllning, livsfördjupning och kreativitet.” Kyrkan blir som vilken ideell organisation som helst. Varför skall man gå just till församlingen för det här?

Om inte Jesus finns med blir det inte mycket till kristen församling längre. Det blir mest terapi av det. Kommer människor kanske, inte minst i tider av ekonomisk åtstramning, att tycka att det blir för dyrt att tillhöra kyrkan, när den inte gör annat än många andra?

Vill de att kyrkan skall bli av betydelse, måste de börja leta efter och finna den försvunne Jesus.

8 sept. 2022