Midfastosöndagen

Midfastosön. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
553:1-2, 76:-, 389:-, 440:6-7

”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag …” De flesta av oss känner igen formuleringen, det var så man inledde pålysningarna om vilka personer inom församlingens område som hade dött den gångna veckan. Som läget nu är behöver vi inte vänta till söndagens högmässa för att få den här påminnelsen. Den når oss timme för timme i nyheterna om hur coronaviruset sprider sig.

Men när vi nu på Midfastosöndagen kommer till kyrkan, för att lyssna till Guds Ord och fira nattvard, får vi höra något annat. ”Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva”, sade Jesus i dagens Ev. I världen går nu, tydligare än annars, ”djävulen omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka”, som det heter i 1 Petr. Men här i kyrkan skall Herren Jesus möta oss som Livets bröd.

Det är ytterligheterna som möts. Så är det naturligtvis alltid, men inte alltid så uppenbart. Utanför har vi en värld, som till slut inte har något annat än död att ge, men här inne har vi en himmelens utpost, där vi får ta emot det bröd som ger liv. Vi har anledning att betänka båda.

Plötsligt har det som beskrivs i Ps. 91 blivit verklighet: ”pesten, som går fram i mörkret, farsoten, som ödelägger vid middagens ljus”. Vi får konstatera att vi några decennier har levt i vad som historiskt sett har varit ett undantag. Det har varit fred. Antibiotika och vacciner och andra mediciner har hållit sjukdomar på avstånd. Vi vet att man kan drabbas av olyckor eller hastig cancer, men annars har vi kunnat räkna med att leva de sjuttio och åttio år som Ps. 90 talar om, och mer än så. Många av oss är äldre, så vi vet att döden drar sig närmare, men hotet har ändå inte känts riktigt akut.

Och så är allt förändrat. Alla kan vi nu, när vi minst anar det, dra på oss smittan. Det tycks vara ett förhållandevis vänligt virus, som de flesta klarar sig undan, men vi kan aldrig veta hur det kommer att bli för oss, om vi drabbas. Om vi har kunnat leva med hållningen att det där med döden, det får jag ta hand om så småningom, så gäller det inte riktigt längre.

Den gamla uppmaningen: ”Memento mori”, ”Betänk att du skall dö”, som var angelägen i en värld där döden ständigt hotade, blir nu aktuell igen. Livet kommer kanske inte att bli så långt som vi har tänkt. Därför skall vi bereda oss så att vi med den gamle Simeon kan säga: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat.”

Men den maningen är alltså inte den enda vi får vid vår gudstjänst. Vi påminns om att ha packningen för den sista resan i ordning, men får nu också löftet om reskost för den. ’Viaticum – färdkost’ är en av de gamla beteckningarna på nattvarden. Vi får företa resan ut ur världen styrkta av den heliga måltid som är förenad med löftet ”den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.”

Men redan för vår livsvandring, dag för dag, får vi ta emot nattvarden som färdkost. Och det är ju verkligen fråga om att äta. Det är det unika för kristen tro att det inte bara handlar om andlighet, utan att det gudomliga går in i det materiella, och därmed når oss ytterst påtagligt. Det finns en tackbön efter nattvarden, som jag tycker saknar realism: ”Tack för att vi får gå från denna nattvard med din Son i våra hjärtan.” Det är fromt tänkt, men det är ju inte i första hand där som det bröd vi äter och det vin vi dricker hamnar.

Det som vi har hört som Ev. idag är en del av det samtal som utspelade sig efter brödundret, då Jesus mättade fem tusen män, förutom kvinnor och barn, med fem kornbröd och två fiskar. Människor hade då kommit att tänka på hur Gud en gång under vandringen genom öknen mot det utlovade landet hade gett sitt folk manna att äta. De påminde om att det stod i de heliga skrifterna: ”Han gav dem bröd från himlen att äta.”

Jesus förklarade då först vad som var det nya himmelska brödet som nu skulle ges: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra.” Men sedan noterade han att det brödet, liksom mannat i öknen, är till för att just äta. Det handlar nu, säger Jesus, om att ’äta mitt kött och dricka mitt blod’. Han är det nya ”brödet som har kommit ner från himlen”, och om det gäller att ”den som äter det brödet ska leva i evighet”.

Det noteras i Ev. att man inte förstod vad Jesus menade. På sitt sätt handlade det, då som nu, om att på det här sättet äta och dricka inte är andligt nog. ”Det är outhärdligt”, sade man, eller kanske lite mildare, som Folkbibeln uppfattar det: ”Det här är en svår tanke.” För att börja förstå måste först ”den natt då han blev förrådd” komma, då Jesus om måltidens bröd sade: ”Detta är min kropp som blir utgiven för er”, och om den avslutande ’välsignelsens bägare’ sade: ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”, och att det var en måltid som de skulle göra ”till min åminnelse”.

Naturligtvis förstod de inte heller då vad han menade. Men det kom en Långfredag med ett kors och en Påskdag med en tom grav. Han hade utgivit sig i döden, och hans blod hade verkligen blivit utgjutet. Med det hade något hänt som totalt förändrade verkligheten. Han visade det genom att komma dem till mötes som den Uppståndne.

De händelserna skulle de minnas, och mer än så, de skulle upprepa den måltid han hade instiftat, ’göra’ den till hans åminnelse. Hans löfte var: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” Nu hade han själv bekräftat sitt löfte genom att uppstå. Sedan dess har hans lärjungar genom tiderna samlats, inte bara för att minnas vad han sade, utan att göra som han anvisade, fira nattvard.

Så får vi alltså här i kyrkan höra något annat än vad som nu hörs i samhället. Det är därför det är så viktigt att vi fortsätter att samlas till mässa och bön, åtminstone några. Vi är inte övermodiga, utan vidtar lämpliga åtgärder för att hindra smittspridning. Men när vi ständigt nås av oroande budskap om hur många som kan komma att drabbas och dö, behöver vi få höra: ”Liksom jag lever genom Fadern, ska också den som äter mig leva genom mig.” Här räcks oss livets bröd och välsignelsens kalk.

Nattvardens bröd är alltså Kristi kropp, ”mitt kött” som Jesus så tydligt sade. Men när vi firar nattvard, aktualiseras att Kristi kropp också tar en annan gestalt, att också församlingen är Kristi kropp. I Ep. idag hörde vi Paulusord som vi varje mässa upprepar: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” Då har prästen först gjort om Paulus retoriska fråga till en proklamation: ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp.” Vad vi säger är då inte bara att vi hör ihop, utan att vi gör det just därför att vi i vår gemenskap utgör Kristi kropp.

Det här medför att vi som har kommit till högmässan, inte är här bara för vår egen skull. Vi företräder kroppen i sin helhet, vi representerar också dem som av olika anledningar inte har kunnat komma. Redan med vår närvaro blir vi till förbön för i första hand våra medkristna i koinonian, i andra hand för våra medmänniskor i allmänhet.

Vår hållning blir den som Ps. 91 anger: ”Du skall icke behöva frukta pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus.” Den hållningen får vi när vi nattvarden förenas med honom som visade sig vara starkare än döden, och tar till oss hans löfte: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.”

”En ny påminnelse om vår dödlighet” är alltså inte det enda som når oss dessa dagar. ”Till Jesu åminnelse” dukas nu vårt altare.