”Ni tillber vad ni inte känner”, sade Jesus till kvinnan vid Sykars brunn. Det är vad som också gäller för många av våra medmänniskor idag. Det händer att de ber. Ibland ställer livet en människa helt ensam. När ingen finns att vända sig till, kan en sista utväg bli: ’Gud, om du finns, hjälp mig!’

Så är det inte för oss kristna. Vi som har lärt känna Jesus, vet vem Gud är. Vi vet att han är vår gode Fader. Genom dopet har vi blivit hans barn. ”Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss.” Vi har löftet om att han har omsorg om de sina.

Vi har då också fått löftet att han hör oss när vi ber. Vi vet vem vi skall vända oss till. Vi ropar inte ut i det tomma. Men det tycks finnas en förutsättning för att nå rätt adress: att vi ber i Jesu namn. Och då blir löftet än tydligare: vi skall få det vi ber om.

Är det verkligen så? Vi har väl alla erfarenheten av inte ha fått det vi ber om. I den besvikelse som då drabbar, kan det finnas anledning att tänka på vad som sägs i Katekesförklaringen. Gud kommer att uppfylla sitt löfte ”nar hans tid kommer”. Då får vi det vi bett om, eller ”det som är bättre och nyttigare”.

Med all vår förtröstan på Guds godhet kan det finnas skäl att lyssna till den insikt Paulus hade. ”Vi vet inte vad vi borde be om”, konstaterar han. Men han är övertygad om att ”Anden vädjar för de heliga så som Gud vill”. När vi ber, översätter Anden vår bön, så att den kommer att handla om vad vi verkligen behöver, inte vad vi tycker skulle vara omedelbart behagligt.

Vi bör nog ta till oss Jakobs iakttagelse: ”Ni ber men får inget, därför att ni ber illa.” Vi är väl mer intresserade av vad som kan passa oss, än av vårt andliga väl. Vi får inte glömma bort den förutsättning som Jesus själv anger i den grundläggande lärjungabönen: ”Ske din vilja!”

Från sina konfirmandlektioner kan en gammal präst plocka fram hur man kan förstå Faderns svar på våra böner. Det är som med trafikljusen. Det är inte grönt hela tiden. Ibland blir det gult ljus: Vänta, det är ännu inte rätt tid för dig att få vad du ber om. Men det kan också bli rött ljus: Om du får det du ber om, blir det till skada, du får något som, även om du inte inser det, är bättre.

I en tid som sätter individen i centrum, tänker vi väl mest på vår personliga bön. Men vi skall komma ihåg att vi är infogade i kyrkans gemensamma bön. Om vi tänker oss ett slags bönens staket, är stolparna bönen vid söndagens högmässa. Då ber vi ’kyrkans allmänna förbön’ tillsammans. Och då firar vi ’eukaristin’, ’tacksägelsen’, vilket ju är en alternativ beteckning för nattvarden, vi ”tackar och lovar” vi Gud. På de här stolparna fäster vi sedan under veckan vårt nätverk av enskilda böner.

Ett minimum för en trogen kristen är morgon- och aftonbön. För den har, i arvet från bönen i templet, Psaltarens psalmer kommit till användning. En tidebönsbok, det finns flera olika, borde ligga bredvid Bibel och psalmbok hos oss alla (alla tre för att användas!). Då ansluter vi oss också till den ständigt pågående bönen, runt om vår jord.

Vi kan då också vara övertygade om att vår bön når rätt adress.

(Citerade bibelord: Joh. 4:22, 1 Joh. 4:16, 1 Joh. 5:14, Joh. 16:23, Rom. 8:26,27, Jak. 4:3 – Katekesförklaringen 171)

24 maj 2022