Alla är vi berörda av att krigets vindar blåser på nytt, nu i Ukraina. Somliga snälla och fromma människor tycker att det är ofattbart. Vi andra förstår vad som sker, när vi ser bilder av ruiner och soldater med vapen och flyktingar. Fast helt fattar vi naturligtvis inte vad det är att befinna sig i städer som skjuts sönder.
Alla reagerar på sitt sätt. Vi kristna kan göra något som sekulariserade människor har vant sig av med – vi kan be. Det tycker också Antje Jackelén som jobbar som ärkebiskop för Svenska kyrkan (man brukar säga så nu för tiden). I ett inlägg i Aftonbladet i söndags ger hon uppmaningen: Be och arbeta! Så har människor alltid gjort, menar hon. Hon gör alltså inte anspråk på att komma med något annat än vad också många andra tycker är lämpligt.
Ganska snabbt märker man dock att det är något som saknas, eller snarare någon. Hon som leder Svenska kyrkan menar sig ha något viktigt att säga, men nämner inte Jesus. En gång i Antiokia kom en grupp människor att kallas för ’kristianer’, då det blivit känt att de höll sig till någon som kallades Kristus. De kan väl i övrigt ha varit som många andra, men just där var de annorlunda.
I affärsvärlden talar man om USP, ’unique selling point’, och betecknar med det vad ett företag är ensamt om. Det är vad det skall satsa på, inte öda kapital och möda på att konkurrera med sådant som också andra har. Det som är den kristna kyrkans USP är Kristus. Det mesta andligt i övrigt finns på andra håll, tro på Gud, bön, andakt, predikningar. Men Jesus är vi ensamma om.
Men Jesus finns alltså inte med i inlägget med anledning av vad som nu händer i Ukraina. Där sägs Fastan vara en tid för stillhet att bli lyhörd för Guds röst och för praktisk kärlek. Det är bra så, men då Fastan är en tid att med Jesus ”gå upp till Jerusalem”, är det rimligt att han är med på färden. När vi till slut får se honom lidande och korsfäst, påminns vi om att det var ”våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad”. Herren Jesus led för oss, men också med oss. Han finns också för dem som i vår tid drabbas av krig.
I inlägget uppmanas vi att be till Gud. Det ”hjälper oss att sätta ord på verkligheten”, det ”ger oss en nödvändig känsla av gemenskap”, det gör att ”vår vilja att arbeta för det goda stärks”. Det är sådant är inte grundläggande skäl för bön. Vi kristna ber därför att vi är övertygade om att Gud håller världen i sin hand. Han kan, om han vill, gripa in och förändra verkligheten. Med våra böner vädjar vi att han skall göra det, just nu i Ukraina.
Visst talar stiftschefen i Uppsala om Gud, men det blir en Gud som bara är ett slags bollplank för att människor skall må lite bättre och ta oss samman och göra något nyttigt. Det är inte en Gud som ”skrämmer hindarna att kalva, lämnar träden nakna”. Bön blir from terapi, inte att låta ”Gud få veta alla era önskningar genom bön”, detta i fast förtröstan på hans godhet.
Så blir i inlägget från ärkebiskopsgården i Uppsala inte bara Jesus frånvarande utan också Gud, i varje fall en Gud som det är meningsfullt att tro på och förtro sig till.
Man kan undra vad av djupare betydelse som är kvarvarande.
(Citerade bibelord: Apg. 11:26, Luk. 18:31, Jes. 53:4, Ps. 29:9, Fil. 4:6)
15 mars 2022