Mikaelidagen (liksom Tacksägelsedagen) tränger undan en av de vanliga söndagarna. I år var det den 16:e efter Trefaldighet som vi inte fick fira. Med utgångspunkt från det gamla evangeliet, om hur Jesus uppväckte en änkas son i Nain, är det en söndag som handlar om att Jesus ger nytt liv. Söndagen kallas ibland ’Påskdag om hösten’.

Den vanliga Påskdagen firar vi när det är vår. Ljuset har återvänt, och naturen får sakta liv på nytt efter vintern (om vi inte har tidig Påsk och utdragen vinter). Vi gläds över att livet till slut segrar. Det kan vara naturligt att tro att det kommer att bli så också efter döden.

Så tänker sig många att berättelsen om Jesu uppståndelse har kommit till för att beskriva den tanken. Vi är dock övertygade om att det inte handlar om en from myt, utan om en redogörelse av ett historiskt skeende. Jesus dog på ett kors på Golgata, men trovärdiga vittnen meddelade att hans grav var tom och att några av dem mötte Jesus levande igen.

Nu är det höst. Trädens löv gulnar och falla av. Många blommor har redan vissnat. Flyttfågelsträcken har pågått sedan länge. Det som gäller allt levande är på gång: livet är begränsat, allt kommer förr eller senare att dö.

När vi då en höstsöndag får budskapet om att Jesus är den som ger nytt liv, är det ett budskap som, i motsats till vid Påsktid, går emot det som händer i naturen. Utanför kyrkan lägger sig naturen till vila, inne i kyrkan får vi höra att Jesus återförde en människa till livet.

Evangelierna skildrar hur Jesus vid tre tillfällen uppväckte döda – änkans son i Nain, synagogföreståndaren Jairus dotter och Lasarus. Det var inte detsamma som när Jesus själv uppväcktes från de döda. Då var det liv i en helt ny kvalitet som framträdde, här fick några människor ett förlängt jordiskt liv. Men det visar ändå att Jesus är den som är starkare än döden.

Ibland försöker man förklara det som hände, med att de var skendöda. Men då underskattar man människors iakttagelseförmåga. När det gäller Lasarus noterade man dessutom att ”han luktar redan”. Är vårt problem inför det underfulla att vi gärna försöker finna ’naturliga’ förklaringar?

Om hösten tröstar vi oss med att det om några månader blir vår. Av den vissnade växten finns det en rot kvar, och den kommer att växa upp på nytt. Eller också har blomman visserligen dött, men den har spritt sina frön omkring sig, för nytt liv när den tiden kommer.

Något liknande sker inte när det gäller människor (och djur). Döden är slutet utan återvändo. Den som inte tror på Jesus, får nöja sig med tankar om att de barn man kan ha fått för arvet vidare. Men den enskilda människan får man ta farväl av.

När Paulus skall förklara den uppståndelse som Jesus ger, tar han bilden av ett frö som växer upp till nytt liv. (Han är naturligtvis inspirerad av att Jesus talade om sig som ett vetekorn som läggs i jorden och så bär rik frukt.) Det blir något nytt, och vackrare, men är ändå detsamma. Vi skall dock lägga märke till skillnaden mot det som sker i naturen. Där lämnar växten ifrån sig frön som kan växa upp, här är det människan själv som är fröet till sin uppståndelsekropp.

Hösten kan vara vacker. Det kan också en människas ålderdom vara (dessvärre inte allas). Men vintern kommer obevekligt.

Då, i hösttid, får vi i kyrkan budskapet att det i Jesus finns liv.

(Citerade bibelord: Luk. 7, Matt. 9, Joh. 11, 1 Kor. 15:42, Joh. 12:24)

6 okt. 2022