Långfredagen

Långfredagen – 2022  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
140:-, 142:- [449:1-2, 144:1-2, 239:3] 145:-, 456:-, 460:-

Det kristna tecknet är ett kors. Det är en beskrivning av hur Gud möter oss människor, på ett sätt som skiljer sig från annan tro. Det anger att Herren Jesus påtagligt visar att vår himmelske Fader kommer till oss, särskilt när livet är som värst.

Vi har nu några veckor, på nytt, tvingas vi dessvärre säga, fått bevittna hur grymt livet kan bli, med krig i ett land inte långt borta. Vi ställer oss naturligtvis frågor om varför människor begår onda handlingar, vare sig det är de som ger order eller de som utför dem. Är det så förfärande att det goda livet bara är fernissa över människans benägenhet att vara ond?

Världens barn har svårt att hantera den frågan. Man tänker sig en utveckling som går alltmer mot det goda. Man försöker glömma bort att verkligheten inte är så enkel. Nu har vi krig i Ukraina, av anledningar som inte präglas av god vilja. I Syrien är det ännu inte fred. För inte så länge sedan hände förfärliga saker i Bosnien. Vi har flyktingar som tvingas ta stora risker, och alla överlever inte. På våra gator skjuts ungdomar till döds. En liten olyckan blir inte så liten för den drabbade och dem som står närmast. Cancern drabbar oförklarligt i alltför tidig ålder. Det är lätt att göra listan längre.

I det här utmärker vi kristna oss som realister. Vi tror inte att svaret på de avgörande frågorna är att se det onda som beklagliga undantag. Vi inser att det inte är något annat att vänta än att onda saker händer. Det är det normala i vår värld. Livet är ofrånkomligt märkt av sjukdom och lidande, av olyckor och skador, av förstörelse och död.

Men vi tror inte att ondska kan förklaras som brist på godhet. Vi tror inte heller att man kommer någonstans med funderingar om människan innerst är ond eller god. Vi har förstått att det finns en Ondskans furste, ”den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen”, som han beskrivs i Upp. Som ’lögnens fader’ beskriver Jesus honom.

Med det beskriver vi det jordiska livet som ett slagfält mellan Gud och hans förfärande motståndare. Människans öde är att hon låter oss lockas med av Ondskans furste och utnyttjas av honom, men då löper den risken att till slut själv drabbas av hans onda välde. Man skall inte räkna med att få tack när man gör sig till Den ondes medarbetare.

När vi nu är samlade runt ett kors, där vi ser Jesus hänga, får vi budskapet att Gud är så bekymrad över att vi människor drabbas av ondska och lidande, att han själv går in i det. Så hörde vi också i Ep. Jesus beskrivas som den som inte ”är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi”, dock med tillägget: ”men utan synd”. Det motsvarar ju vad vi hörde profeten säga: ”Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom”, och då att ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”.

Det märkliga vi får veta är att lidande på något sätt ingår i det gudomliga. Vi har hört vad som uppenbarades för aposteln: ”Fast han var Son lärde han sig lyda genom att lida.” Så angav också Jesus vad han var beredd på, när han begav sig ”upp till Jerusalem”: ”Människosonen skall utlämnas åt hedningarna, och de skall håna och skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom.”

Vi är där nu i kyrkans heliga år. Vi inser då att med Jesus på korset förvandlas det grymma avrättningsredskapet. Det upphör inte att vara ett tecken på lidande och ondska, men det förkunnar vem Gud är och vad han vill. Hans väg var inte att lyfta människan ut ur den onda världen, fast han naturligtvis skulle kunna göra det, utan att själv gå in i den.

Det är nog så att man inte kan komma åt Ondskans furste på avstånd, han förmår ständigt slingra sig undan. Inget mindre än närkamp räcker. Vi skall sjunga om det på söndag: att Jesus gick in i sitt lidande och gav sitt liv, betyder att ”död och liv gick i närkamp.”

Så blir Jesus den som kan ge verklig tröst i lidande och ondska. Han har själv varit där. Vi ser Lögnens fader i full verksamhet i Kreml för att ge skäl för kriget i Ukraina. Vi kan på likande sätt se hans verk i det som hände med Jesus. De judiska ledarna lyckades läsa sin heliga Lag på så sätt att de kunde döma Jesus. Men när de går till Pilatus måste de ändra anklagelsen. Han skulle inte bry sig om en anklagelse för hädelse, alltså får de anklaga honom för att vara upprorsman. När Pilatus när tveksam, manipulerar de honom för att få som de vill. Alla som oskyldigt drabbas av ondsinnade medmänniskor har en vän i Jesus.

Samtidigt blir han en förebild i mötet med ondskans välde. Petrus skriver att ”när han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot”. Vad han gjorde, vilket är ett mönster också för oss, är att ”han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist”. Den gudomliga hemligheten, och det är lätt att säga med svårt att rikta in sitt liv efter, är att så främmande ondska och lidande och död än är för Gud, så är han genom sin Son, Herren Jesus, förtrogen med det.

Det som blir korsets innersta budskap är dock att Jesus inte bara är med oss i lidande och ondska, utan att han gick in i det för vår skull. I sin sång om Herrens lidande tjänare, som vi hörde en bit av i vår GT-läsning, förkunnar profeten det: ”Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.” Och som vi hörde i Ep.: när han i lydnad hade genomgått sitt lidande ”blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning”.

Så är vårt kristna tecken, korset, en realistisk beskrivning av vår verklighet, den som Gud genom Jesus har delat. Men det anger då att Jesus är den som leder oss genom lidande och ondska, och till slut ut ur det. Jesus gick ”upp till Jerusalem” för att lida och dö. Men Guds väg tog inte slut med det, han hade tillagt: ”på tredje dagen skall han uppstå”. Herren Jesus har kommit till oss i ondskans värld, för att leda oss ut ur den.