Långfredagen

Psalm 140

Psalm 652

Psalm 142

Psalm 449

Långfredagen – 2020 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

140:-, 142:- [449:1-2, 144:1-2, 239:3] 145:-, 456:-, 143

Om Herren Jesus säger S:t Paulus i Rom att han ”utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”. Det är den verklighet som vi bygger vår tro och vårt hopp på. Det är det här som de tre heliga dagarna vid Påsk påminner oss om, och som liturgin påtagligt ställer oss inför.

Det är naturligtvis så att det är det senare, att han uppväcktes från de döda, som vi tar till oss som det stora evangeliet, det verkligt goda budskapet. Men båda sakerna måste finnas med, korset först och sedan den tomma graven.

Och i år har vi väl större anledning än annars att ta till oss också budskapet om att vår Herre dog. Korset är inte bara en symbol som vi utsmyckar sådant som hör med till kristen tro med. Det var en gång det avrättningsredskap som Jesus dog på. För om vår Frälsare gäller att han dog. Vår tro är att han är Guds Son som blev människa, och nu ser vi hur människoblivande fullföljdes helt igenom. Som det skall bli för oss, så blev det för Jesus: det jordiska livet når sitt slut i döden.

När vi skall förstå detta märkliga att vi har en Frälsare som har lidit och dött – det är inte så vi förväntar oss att det gudomliga tar gestalt – så håller kyrkan fram Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare. Som vi hörde i första läsningen är det gudomliga löfte som profeten förmedlade att ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led … Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.”

Det är det här sista som vi först, med all rätt, tänker på. Det som skedde på Golgata var att vi genom Jesu död försonades med Gud. ”Han blev sargad för våra synder.” Vad vår synd och skuld än kan vara, så ges i Jesus förlåtelse. ”Syndens lön är döden”, konstaterar Paulus. När vi lever som vi gör, så får vi vad vi förtjänar. Men i Apg. hör vi honom förkunna att de korsfäste Jesus ”fast de inte fann honom skyldig till något som förtjänade döden”. Det skedde som Jesus hade angett som sitt uppdrag, när han beskrev sig själv som Den gode herden: ”Jag ger mitt liv för fåren.”

Men om Herrens lidande tjänare gällde också: ”Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led.” Det är så vi nu låter honom träda fram, när vi i år firar Påsk i coronasmittans skugga. Visst bär han vår andliga skada, men också våra kroppsliga sjukdomar och plågor.

När Paulus predikade i Aten, påminde han om att Gud ”inte är långt borta från någon enda av oss”. När vi sätter in det i Långfredagens sammanhang, så blir det ett ytterst trösterikt gudomlig löfte. Herren Jesus kommer till vår sida i sjukdom och lidande. Att det mänskliga livet inte alltid innebär glada dagar, är något han av egen erfarenhet vet.

Vi påmindes om det i dagens Ep. Hebr. beskriver där Jesus som vår överstepräst, ”den som bringar evig frälsning”. Men det här stora, det här skeendet i ett himmelskt evighetsperspektiv, är samtidigt något som berör det vardagligt jordiska. Aposteln framhåller att Jesus genom sitt liv i kamp mot ondskans makter och genom sitt lidande och sin död ”inte är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan … har prövats på alla sätt och varit som vi”. Det måste göras ett undantag: ”… men utan synd”, men i övrigt är inget mänskligt honom främmande.

Jag förmodar att vi vanligen inte tänker så mycket på det här med att vi skall dö. Det blir, även för oss som är upp i åren, något som inte är riktigt aktuellt ännu. Det är ännu en bit kvar till dess. Det är inte lika lätt att skjuta saken åt sidan, nu när ”pesten smyger i dunklet eller farsoten härjar i middagshettan”. Orden i Ps. 91 är inte längre bildspråk. Vi har alla att anpassa oss till råd och regler som vi får av folk som förstår sig på virussjukdomar.

Så firar vi då Långfre. mitt i verkligheten. Och det som alltså är ett viktigt budskap den här dagen, på sitt sätt ett evangelium, får vi genom att ställa fram Jesu kors. Det är inte bara så som vi fromt inser, att han lider för oss. Enkelt och jordnära påminns vi om att han lider med oss. Det som i allt är så skiljt från Gud, från honom som skapar och ger liv: att vi skall dö, är till slut, genom Jesus, inte skiljt från Gud. Han har delat det mänskliga ödet att dö. När vi, förr eller senare kommer dit, möts vi av en som vet vad det handlar om.

När vi på Askons. inledde vår 40-dagars vandring ”upp till Jerusalem”, tecknades vi med aska och fick påminnelsen: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft.” Vid inledningen av vår Långfredagsgudstjänst har jag, enligt gamla traditioner, lagt mig raklång ner. Jag har gjort det som en representant för oss alla för att uttrycka att vi inte har något annat att förvänta.

Men vad vi inte kan göra av oss själva, resa oss upp, det kan vi göra, när det är inför Jesu kors vi faller ner. Och är det så att hans död ger oss tröst, inför det som blir vår egen död, så ger den också löften om något bortom döden.

Hebr. tar upp det på ett annat ställe än det vi läst som Ep. idag. Aposteln anknyter då till något som vi alla vet: om det finns ett testamente, så måste man först ”visa att den som har upprättat det är död.  Först vid hans död blir testamentet giltigt.” Det grekiska ordet som aposteln använder kan betyda både testamente och förbund. Vi har ju lånat in den här dubbelbetydelsen, när vi talar om Gamla och Nya testamentet i Bibeln. Naturligare vore egentligen att tala om Gamla och Nya förbundet, med sina skrifter.

Gud hade på många olika sätt gett sitt folk ett testamente, ett löfte om ett nytt förbund. Som Gud Son hade Jesus varit med om att utfärda det. Nu när han dör, kan det förbundet med alla sina gåvor och löften träda i kraft. Så kan aposteln säga att ”därför är Kristus medlare för ett nytt förbund”.

Men han konstaterar att det är nödvändigt med död på ett annat sätt också: ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” Det är det mönster som går igenom GT: när Gud sluter förbund om försoning och förlåtelse, finns alltid ett offer med. I instruktionerna för tempeltjänsten sägs det om och om igen att prästen skatt stänka blod på altaret, och på annat också.

Vi har i GT inte bara profetiska löften om vad Gud avser att göra, utan också förebilder för det som en gång genom Jesus skall ske slutligt och fullkomligt, ”en gång för alla”, som Hebr. påpekar vid några tillfällen. När det nu har skett, när Jesus med sin död har beseglat det nya förbundet, är det vår uppgift att minnas det. Vi gör det varje gång vi firar nattvard: ”Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”

Av gammal tradition firar vi inte nattvard på Långfre. Men vi ställer oss alldeles påtagligt inför korset och hälsar det med ödmjukhet och stor tacksamhet. ”Kristi kors … den dig i tron har skådat, dom och död ej rädes mer!”

Psalm 144

Psalm 239

Psalm 145

Psalm 456

Psalm 143