Psalm 140

Psalm 142

Långfredagen – 2019  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

140:-, 142:-, [449:1-2, 144:1-2, 239:3], 145:-, 456:-. 143

”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap.” S:t Paulus skriver så till sina medkristna i Korint. Det är något speciellt med budskapet om Jesus, och därmed med kristen tro. Den skiljer sig från de olika former av tro och religion som omger den unga församlingen. Det är en tro på en Frälsare som hade blivit korsfäst.

Det här centrala i det kristna budskapet och tron har inte blivit mer accepterat i vår tid. Att Jesus genomgripande har påverkat vår världsdels och dess kultur, och på många sätt nu hela världens, kan man inte undgå att erkänna, men man talar antingen så lite som möjligt om det, eller lyfter fram andra sidor hos honom.

Ändå är det korset som har blivit den kristna symbolen. Det är så allmänt förekommande och ofta så utsmyckat tecken att man inte tänker på vad det egentligen är: ett avrättningsredskap. Det kan vara naturligt att spontant tycka att det är både stötande och dåraktigt att låta det vara centrum för tro och tillbedjan. Också vi kristna, 2000 år senare i en annan stad, behöver nog få samma apostoliska påpekande: ”Vi predikar Kristus som korsfäst.”

Vi som har samlats här vet att det som vi minns idag på Långfredagen inte är det sista som sker med och kring Jesus. Vi är ju bara på den första av de Tre heliga dagarna. Men det går inte att komma runt det faktum att centralt i det kristna budskapet handlar det om lidande och död. Det är inte vad man har att vänta av en Frälsare, att han blir korsfäst, död och begraven.

Men samtidigt blir det en Frälsare som just därför kommer oss nära och blir oss sällsynt angelägen. För lidande och död är en del av livet, som det inte går att komma ifrån.

Vi möter lidande på två sätt. Först handlar det om det onda och meningslösa lidandet, det som är vad Guds fiende har att ge. Vi har det i sjukdom och olycka, i fattigdom och förtryck och annat som drabbar oss. Det kan bli följden av misstag och missbedömningar. Bibeln inser det och försöker inte låtsas om annat I Psalt. tvingas den fromme klaga ”för min själ är mättad med lidanden och mitt liv närmar sig dödsriket”. Bönen kan bli hjärtskärande: ”Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vårt lidande och betryck?” Men den kan också, trots allt, bli fylld av tillit till Gud: ”Han föraktade inte den förtrycktes lidande och såg inte på honom med avsky.” Jesus bad så på korset. Ropet ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, går sakta över i förtröstan.

Han visste att det skulle bli så. När hans lärjungar hade börjat få klart för sig vem han var, och Petrus hade bekänt honom som ”Messias, den levande Gudens Son”, var det slut på predikan och under inför stora folkmassor. Nu var hans uppgift en annan: ”Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Han måste bli dödad, och efter tre dagar uppstå igen”, sade han. Det var han som var uppfyllelsen av Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare, som vi hörde i GT-läsningen: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande.”

Det här är djupt tröstefullt. I det lidande, som oundvikligen drabbar oss, är vi inte ensamma. Vi har inte en Herre och Frälsare, som från upphöjd position i förbarmande sträcker sig ner till oss. Vi har en som finns vid vår sida i eländet, och kan hjälpa oss på ett helt annat sätt, eftersom han har delat det. I Ep. hörde vi aposteln säga: ”Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd.” Vi låter det vidgas till ’som har delat vårt lidande i allt’.

Men sedan finns också ett lidande som är meningsfullt och leder till något gott, kanske inte alltid så förlamande, men i varje fall något mödosamt. Allt lärande är förenat med möda, inte så sällan med lidande av något slag. Skrapade knän, när man lär sig cykla, eller huvudvärk efter nattens tragglande av språkliga böjningsmönster eller matematiska uträkningar, får man räkna med.

Också i det här är Bibeln realistisk, och inser samtidigt att vårt livs växt in i det gudomliga inte är annorlunda. ”Det gjorde mig gott att få lida, så att jag fick lära mig dina stadgar”, bekänner vi med Ps. 119. Bibeln vågar se att lidande inte alltid bryter ner. ”Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far?” menar aposteln i Hebr.

Men det är inte alltid så enkelt. Det finns ett lidandets mysterium att ödmjukt stanna inför på Långfredagen. Vi fick i Ep. höra: ”Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande.” Det är lätt att avvisa ett sådant apostlaord som något man bara inte kan acceptera, ett påstående om en grym och krävande Gud, en Gud som annars betygas vara fylld av kärlek. Men det som Långfredagen uppmanar oss till, är att låta oss föras lite djupare än så, till den på många sätt plågsamma insikten att Jesu lidande på Golgata kors är ett uttryck för kärlek. Till vandrarna på väg till Emmaus ställde den än så länge okände mannen frågan: ”Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?”

Det är insikten eller åtminstone aningen om den här hemligheten som har gjort människor till kristna, trots att det har medfört lidande. Från begynnelsen var Paulus ärlig om saken i mötet med de första kristna: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike.” I det första av sina brev, till medkristna i Tessalonike, noterar Paulus: ”Redan när vi var hos er sade vi er i förväg att vi skulle få lida, och så har det också gått som ni vet.” Han kan till och med skriva: ”Ni har ju fått nåden att inte bara tro på Kristus utan också att lida för hans skull.”

Det är klart att vi behöver alla de Tre heliga dagarna för att få något grepp om hemligheten. Men redan på sitt kors är Jesus segraren: korset förvandlas till en tron. Han är det därför att han gick in i sitt lidande i lydnad mot sin Fader, att han inte gav efter och lät Guds fiende segra. Paulus gör klart att ”syndens lön är döden”, och då blir den syndfries död inte att straff utan ett vapen mot honom som är dödens herre. På ett sätt blir uppståndelsen på tredje dagen bara bekräftelsen på vad som redan har skett.

Så kan också Jesus i sitt avskedstal säga: ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.” Och aposteln Petrus kan frimodigt ge uppmaningen: ”Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då ska ni också få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet.” De välsignelseord som har getts er efter predikan i Fastan viker inte undan från hemligheten i tron på en lidande och korsfäst Frälsare: ”Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, om ni nu än får lida en kort tid, han upprätte er, stödje er och give er fasthet.”

På Långfredagen samlas vi med stilla tacksamhet inför korset, där vår Herre Jesus är fästad. Där får vi tröst, för han lider med oss i denna arma värld. Och där får vi styrka, frimodighet och hopp, för han lider för oss, och inbjuder oss att vandra med honom in i lidandet, ja, men då också mot liv och seger bortom det!

Jesaja 53

Psalm 449 ps 449