Långfred

 

Långfredagen – 2017    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

140:-, 142:- [449:1-2, 144:1-2, 239:3] 145:-, 456:-, 143

För sex veckor sedan fick vi på Askons. den dystra påminnelsen: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft.” När ett sådant budskap når människor, suckar alltför många och säger att det är ju inte så roligt, men det finns väl inget att göra åt det. Vi däremot har med djupt allvar tagit till oss orden, och har nu låtit 40 helgade dagar präglats av eftertanke och sökande efter vad som skulle kunna ge oss hopp om något annat.

Nu har vi samlats kring Jesu kors. Vad som kännetecknar det mänskliga livet har jag som celebrant markerat på allas vägnar. Jag har ju följt den liturgiska seden att lägga mig ner på golvet: ’Du är stoft, och du skall åter bli till stoft.’ Det som präglar den här dagen är att vi i oss själva är totalt utan hopp. Men vi ställer oss i kretsen av dem som genom tiderna inför korset har sagt: ”Var hälsat, kors, mitt enda hopp!”

Det är den kristna trons djupa mysterium att vi i vår insikt om att vi skall dö, riktar våra blickar mot en man som håller på att dö, och som efter några ytterligt smärtfyllda timmar på ett kors också gör det. Det är klart att vi vet vad som skall komma på tredje dagen, men dit gick det inte att komma utan föregående död. I dag, den första av de tre heliga dagarna, är detta plågsamt aktuellt för oss. Vi har samlats runt den korsfäste Jesus.

I alla evangelierna ges förhållandevis stor plats åt skildringen av hur Jesu greps och rannsakades, plågades och korsfästes, för att slutligen dö och begravas. Skildringarna är i stora drag lika varandra. Men de skiljer sig åt i detaljer. Skeendet är så stort och genomgripande, har så många sidor att evangelisterna har fått koncentrera sig på vad de fann vara det viktigaste. Därför kompletterar evangelierna varandra, och kyrkan har alltid fasthållit att det är gott att Jesus skildras på fyra sätt, och att vi behöver alla fyra för att bilden av honom skall få alla nyanser.

I Långfredagsgudstj. läser vi S:t Johannes skildring av vad som hände. Men låt oss nu tänka också på de andra evangelisterna, och lägga märke till vad de vill att vi kristna skall minnas av den tunga dagen.

Vi börjar med S:t Markus, och kan då konstatera att S:t Matteus, med några mindre tillägg, skildrar Jesu lidande och död på samma sätt. För dem är huvudpunkten är att Jesus är totalt utlämnad och ensam. Alla människor runt honom smädar honom på ett eller annat sätt, ibland fysiskt.

Själv är Jesus tyst. Han uppfyller profetian, som vi hörde läsas: ”Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun.” Under hela processen mot honom talar Jesus bara två gånger. På översteprästens fråga bekräftar han att han är Messias, Guds Son som skall ”sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln”. När Pilatus frågar om han är judarnas kung, svarar han: ’Det är du som säger det.’

Ja, så talar han en tredje gång. Det är på korset, när han inte tycks uthärda mer. Mark. och Matt. har bevarat hans rop, därför att det just visar hans totala övergivenhet: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” Jesus visste naturligtvis att det skulle komma att bli så här, men det är tydligt att det nu är på gränsen för vad han mäktar med.

Vi skall naturligtvis notera att Jesu desperata rop är inledningen till 22:a Psaltarpsalmen. Den liksom andra klagopsalmer slutar med insikten om att allt inte är hopplöst, Gud kommer inte att överge de sina. Men det förtar ju inte den övergivenhet som Jesus befinner sig i. Kanske kan man säga att Fadern faktiskt förbarmade sig över honom och lät hans plåga ta slut. Efter att man gett Jesus vin att dricka konstaterar evangelisten att ”Jesus ropade med hög röst och gav sedan upp andan”.

S:t Lukas är inte så totalt fångad av insikten att Jesus var utlämnad och övergiven, att han glömmer bort andra detaljer. Han noterar att det faktiskt fanns en och annan som inte smädade honom. Det är tydligare än hos Mark.-Matt. att Pilatus inte vill döma Jesus, men finner det lämpligt att ge efter för folkets begäran. På vägen ut till Golgata var det kvinnor som klagade och grät över honom. Inte alltför långt bort från korset fanns vänner, bland dem kvinnor, som hade följt honom från Galileen.

Och så har vi den ene av de två rövare som blev korsfästa tillsammans med Jesus. Han konstaterar att de har sin skuld, men säger om Jesus: ”Men han har inte gjort något ont.” Det leder ju över till den bön, som till slut blir varje kristens bön, inte minst i den fullständigt hopplösa situation som vi jordiskt befinner oss i: ”Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.”

Då lyfter Luk. fram hur Jesus visserligen har varit övergiven, men ändå inte glömt bort människorna runt honom. Han orkar fortfarande vara den barmhärtige, den som kan ge människor försoning. Rövaren får löftet: ”I dag ska du vara med mig i paradiset.” Och då har han ju tidigare bett för de utkommenderade soldaterna: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.”

Så tecknar Luk. Jesus som trots allt trygg i sin uppgift ända till slutet. Hans sista ord blir från en annan psaltarpsalm än ropet i övergivenhet, från den 31:a. Hur han nu än plågades i sin ensamhet, påminns vi om att han inte övergav sin tillit: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.”

S:t Johannes, vars passionsskildring vi som vanligt har hört vid vår Långfredagsgudstj., lyfter fram ytterligare ett drag, ett som kommit i skymundan hos de andra. De ser Jesus som ett offer, som onda människor fångar och dömer och avrättar. Och så är det naturligtvis. Men Joh. ser att mitt allt det här står Jesus märkligt fri, det blir till slut han som styr skeendet. När Jesus hade talat om sig själv som den Gode herden, som en herde ger sitt liv för fåren, hade han sagt om sitt liv: ”Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja.”

Så låter Jesus sig inte behandlas hur som helst. När han blev slagen, sade han: ”Har jag sagt något som är fel, så säg vad som är fel. Men om jag talar sanning, varför slår du mig?” Pilatus blir nästan imponerad av Jesus, och frågar om igen om han är en kung. Och det avvisar Jesus inte, men säger att ’hans rike inte är av denna världen’. Det finns ingenting om att Simon från Kyrene skulle ha hjälpt till att bära korset. Det är som om Joh. tänker att det skulle han egentligen inte ha behövt, så det är ingenting att notera.

På korset är Jesus dels inte övergiven, för några hans mor och ’den lärjunge som han älskade’, som kyrkan alltid identifierat som Johannes själv, finns där tillsammans med några andra kvinnor. Dels ordnar han för framtiden: han uppdrar åt Johannes att ta hand om hans mor. Det är naturligtvis viktigt på ett personligt plan, men det växer utöver det. Det handlar om hur han formar kärnan i sin kommande kyrka. Vad som har varit en lärjungagemenskap omkring honom under hans jordiska tid, blir en ny gemenskap.

Då blir också slutet medvetet format av Jesus. Till slut dricker han vin som räcks honom, något som alla evangelisterna har med i sina skildringar. I mörkret i Getsemane hade han bett: ”Om det är möjligt, så låt den här bägaren gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” Han kunde då säga, när något litet försök gjordes för att förhindra att han greps: ”Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har gett mig?”

När han så druckit bägaren, kunde han säga: ”Det är fullbordat.”  Därefter ’böjde han  ner huvudet och överlämnade sin ande’. Också i det sista är han aktiv: han inte ’gav upp andan’, utan han ”överlämnade sin ande”. Och svaret på frågan till vem han överlämnade sin ande, anges av att ”han böjde ner huvudet”, ner mot den nya gemenskap han format där vid korset.

Medvetna om att vi är av stoft och skall dö, har vi nu vandrat genom Fastan och står vid Jesu kors. Också han dör, men han ger oss det hopp som ingen annan kan ge, när han böjer sig ner och ’överlämnar sin ande’ till den trons gemenskap, som också vi får vara en del av.

Nu väntar vi på den tredje dagen, då det klart skall framgå vilken kraft som finns i hans ande!

Psalm 142

Psalm 239

Psalm 145

Psalm 143