Kyndelsmässodagen

Psalm 403

Psaltarpsalm 658

Kyndelsmässodagen – 2020 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

405:1-2, 120:-, 403:-, 478:1-4, 37:-

Kärt barn har många namn’, heter det. Det kan man verkligen säga om den här helgdagen. Den kallas, om vi nu skall ta det i tidsordning: Herrens frambärandes dag, Kyndelsmässodagen och Jungfru Marie kyrkogångsdag. Låt oss ta det i den ordningen.

Herrens frambärandes dag. Helgdagen, som vi år firar på rätt datum, 2 febr., eftersom den infaller 40 dagar efter Jul, påminner oss om den dag, då Jesus frambars i templet. Enligt Lagen skulle ett förstfött barn ’friköpas’. Eftersom de israelitiska barnen skonades, när alla andra förstfödda dog den första påsknatten, då Gud förde sitt folk ut ur Egypten, räknades de förstfödda i folket som tillhöriga Gud. Därför måste de ’friköpas’ genom en offergåva till templet. Det gällde också flickor, även om Luk. gör en anpassning till situationen och citerar Lagen som: ”Varje förstfödd son.”

Det var det här kravet i Lagen som Jesu föräldrar nu uppfyllde. Och så börjar Jesu liv, så fort det går, i Jerusalems tempel. Det hade varit den plats där man mötte Gud här på jorden. Det var också där i templet Simeon, och Hanna som det talas om i avsnittet efter dagens Ev., väntade på ’Israels tröst’, på ’Herrens Messias’. Nu var Gud alldeles påtagligt där, när hans Son fördes dit.

Med det hade templet spelat ut sin roll i frälsningshistorien. När Jesus rensade templet sade han: ”Riv ner det här templet, så skall jag resa upp det på tre dagar.” Evangelisten konstaterar att ”templet han talade om var hans kropp”. I fortsättningen var det Jesus som gav mötet med Gud. Och så är det ju ännu, fast nu efter hans tid på jorden är det i Ordet och sakramenten vi möter honom.

Med frambärandet i templet uppfylldes redan från början allt vad Lagen kräver på Jesus. Han hade blivit omskuren på åttonde dagen, på sin kropp fått det av Gud instiftade tecknet på tillhörighet till förbundet. Och nu blev han alltså på fyrtionde dagen också friköpt. Jesus skulle ju senare säga: ”Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett.” Redan från början blev allt rätt för Jesus, tack vare hans fromma föräldrar. Det var väl därför Gud hade valt just dem, han visste att de skulle följa vad som var stadgat.

Det finns ett obrutet sammanhang i frälsningshistorien. När människan fallit, inte följt vad Gud stadgat, utvalde han ett benådat folk att göra det. Till det folket talade han vid Sinai, slöt ett förbund med det och gav det Lagen att hålla. När också det avföll, blev det en helgad ’rest’ kvar, något som profeterna ofta talade om. Till slut kokade det ner till en enda, till Jesus, att fullfölja allt som Gud förväntade sig av den mänsklighet som han skapat.

Det var på 300-talet som man började fira den här helgdagen. Innan kyrkan blev fri, var man nästan bara intresserad av söndagarna och Påsken. Men när kyrkan kunde framträda offentligt, såg biskopen i Jerusalem, Kyrillos, till att man högtidligt i tur och ordning under året mindes olika händelser i Jesu liv.

När så helgdagen skulle börja firas i Rom, anknöt man till en ljusfest man hade där vid den tiden på året. Så har kyrkan gärna gjort vid olika tillfällen: folkliga seder har fått bestå, men getts ett kristet innehåll. Så blev den här dagen Kyndelsmässodagen. ’Kyndel’ är ju ett gammalt ord för ljus, det lever kvar i engelskans ’candle’.

Vi fick alltså ’ljusmässodagen’. Anknytning är uppenbar. När Simeon tog Jesusbarnet i famnen, sade han: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Vi hörde orden i sången vid den inledande ljusceremoni som av gammalt är en del av den här helgdagens liturgi.

Ljus’ är ett genomgående tema för Julen. Det är Guds grundläggande gåva. Skapelsen tog sin början, när Gud sade: ”Varde ljus!” Gud valde att dela med sig av något som är kännetecknande för honom. Aposteln kan sammanfatta det och om Herren Jesus säga: ”som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas.” Vid Sinai framträdde det gudomliga ljuset som en eld, närmast som ett vulkanutbrott.

Det gudomliga ljuset är i sig outhärdligt för oss människor. Det är ett ljus, sade aposteln, ”som ingen människa har sett eller kan se”. Men i Jesus kan vi nu se det, om än så att säga transformerat så att det blir uthärdligt för oss. Han skulle ju säga: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Våra ljus i kyrkan påminner om det här, de är inte bara till för att ge stämning. Vi har ljus på altaret, därför att det är den centrala platsen för mötet med Gud, och där Herren Jesus kommer till oss i nattvarden. Vi har vårt påskljus, som efter Påsktiden står vid dopfunten, där det grundläggande mötet med Herren Jesus sker. Egentligen borde vi också ha ljus vid pulpeten, där Guds Ord läses, men det får väl komma så småningom. Och idag håller vi alla ljus i våra händer som ett tecken på vår tro på honom som för det gudomliga ljuset in i våra liv.

Simeon väntade i Jerusalems tempel på att Guds löften skulle uppfyllas inom ramen för de profetiska löftena till Gudsfolket. Men instinktivt insåg han att med Jesus skulle gränserna sprängas. Det handlade nu om ”frälsningen åt alla folk”, om ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”. I det gamla förbundet förstods framtiden som att man skulle söka sig till Jerusalem, som vi hörde i dagens GT-läsning: ”Kom, låt oss vandra upp till Sion, till Herren, vår Gud!” Med Jesus blev det tvärtom så att han sände sina apostlar att ’göra alla folk till lärjungar’. Om han var ”världens ljus” så skulle de också vara det i hans efterföljd, och det gäller nu också för oss.

Det namn som kom att bli det vanliga i Västkyrkan var Jungfru Marie kyrkogångsdag. Det växte fram omkr. år 800. Fast först hette det ’Jungfru Marie reningsdag’. Det anknyter också till from uppfyllelse av Guds Lag. Efter att ha fött en gosse var en kvinna oren i 40 dagar. Det tycks märkligt för oss, men i Bibeln räknade man allt som kom ut ur kroppen som orent. Och vid en förlossning rinner ju fostervattnet ut, och kanske en del blod också.

Nu kom Maria till templet för att renas genom ett offer. Helst skulle det vara ett större offer, men för enkelt folk räckte det med två duvor. Lagen uppfylldes alltså, men för kristen fromhet har det blivit viktigare att Maria kom till templet. Länge behölls i kyrkan en ceremoni för en nybliven mor, som kallades ’En moders tacksägelse’ eller ’Kyrkotagning’. Det handlade, som beteckningen anger, om tacksägelse för barnet, och om bön att hon skulle kunna vårda barnet väl. Ännu i 1942 års handbok fanns det ett ritual för det här kvar, även om det redan då hade fallit ur bruk på de flesta ställen.

Men det kan finnas anledning att inte helt glömma aspekten av rening. Det är, dessvärre får man väl säga, en del av vår kyrkogång. Vi kommer från en vardag, då vi har solkat ner våra liv med sådant som inte hör samman med att vara en Jesu lärjunge. Vi ges möjlighet att bekänna vår synd, och får försäkran om Guds goda vilja att ge oss förlåtelse.

Det som sedan följer en ’kyrkogångsdag’ är att vi får möta Herren Jesus. Vi inbjuds att, på ett sakramentalt sätt, som Simeon ta honom i famnen. Vi innefattas i den skara av hedningar som det gudomliga ljus han är, är berett åt.

Och mötet med honom, som vi nu ser som ett litet barn, men som vi vet skall bli den Uppståndne, ges det hopp som gör att också vi kan säga som Simeon: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat”, ”fara hädan i frid”, som det hette i gamla bibelöversättningen. Också i det här sprängs gränserna. Ceremonierna kring ett nyfött barn drar linjer som sträcker sig bortom döden.

Det är de linjerna som kyrkoåret nu skall dra ut. Med den här helgdagen avslutas Jultiden. Vi har ännu en fjärde vecka efter Epifania kvar, men nästa söndag börjar Förfastan, och därmed vandringen mot Påsk. Julljusen skall bli Påskljus. Vi har hört hur den gamle Simeon ”ledd av Anden gick till templet”. Låt oss be att vi inte försummar Andens inbjudan att söndag efter söndag komma till kyrkan och gudstjänsten där, för att få ta Jesus i famnen och i honom få del av det ljus som fördriver allt mörker!