Kristi himmelsfärds dag

Kristi himmelsfärds dag – 2020  –  3:e årg.  –  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                   159:1-4, 158:-, 15:-, 159:5–6

Inledning:

Kristi himmelsfärds dag är en dag fylld av glädje. Herren Jesus återvänder till Fadern som segrare över ondska och död.

Men samtidigt vilar det ett vemod över dagen. Vi blir lämnade kvar, i en värld med dess bekymmer och lidande. Det kommer till uttryck i Wallins mäktiga himmelsfärdspsalm som vi inledde vår högmässa med: ”… mitt sällskap sorg och möda är.”

Psalmen skrevs i en tid som är lik den vi nu har. Vi har coronapandemi, under Wallins tid som pastor primarius i Storkyrkan drabbades Stockholm av en stor koleraepidemi. Det var också då han skrev sin storslagna dikt ”Dödens ängel”. Där heter det, och det är just dödens ängel som talar:

I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
Och myrten blommar, och lyran klingar …
Men över tröskelen stiger jag:
               Då stannar dansen,
               Då sänkas ljuden,
               Då vissnar kransen,
               Då bleknar bruden,
Och sorg är änden, som skriften sagt,
Uppå all glädje och glans och makt.

I versen efter skriver han vad nu också vi upplever: ”De smittans ilar, som rensa länder.”

Men vi är inte utan hopp, just därför att Herren Jesus har stigit upp till himlen. Han lovade att där ’bereda plats’ åt oss och ta oss till sig. Det har Wallin med i psalmen, och också i dikten, där det mot slutet heter:

Då dagen svalkas och skuggan breder
Kring edra dalar och berg sitt flor,
Så kommer han och förlossar eder,
Vars makt är såsom hans kärlek stor.
               De ögon trötta,
               En stund de somna …
               De verktyg nötta,
               En stund de domna …
En annan stund till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp!

I Herren Jesus har vi ”en framtid och ett hopp”. När vi nu på nytt får budskapet om detta, låt oss då bereda oss för det genom att bekänna vår synd och skuld och be om förlåtelse:

Predikan:

När vi idag samlas för att minnas, för att glädja oss åt, och för att tacka Gud för att Jesus har farit upp till himlen, kan det vara lämpligt att först stanna inför vad vi utan tvekan vet om det som hände. För det är som aposteln Petrus hävdade i sitt andra brev: ”Det var inga utstuderade myter vi följde när vi förkunnade vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst för er, utan vi var ögonvittnen till hans majestät.”

En judisk påskafton, under den tid då Pontius Pilatus var ståthållare i landet, korsfästes Jesus på Golgata utanför Jerusalem och hans döda kropp lades på kvällen i en klippgrav i närheten. Tredje dagen därefter, en söndag, befanns hans grav vara tom. Ingen har ifrågasatt det, men naturligtvis ger man olika förklaringar till varför det var så.

Sedan vet vi att en rad människor trädde fram och vittnade om att de hade mött Jesus levande. Vittnesmålen om vad som hände kring den tomma graven och vid de här mötena, är inte helt samstämmiga i detaljerna. Men något annat är inte att förvänta: när människor är med om dramatiska händelser, förmår de inte helt uppfatta alla detaljer. Det är en uppgift som polisen och domstolarna ständigt har: att försöka reda ut röriga vittnesmål. Till slut kommer det alltid att handla om vittnenas trovärdighet.

De här mötena med Jesus pågick i 40 dagar. Det som vi har hört i NT-läsningen idag är det tillfälle som blev det sista. De hade samlats, vilka anges inte tydligt, på Olivberget och såg då ”hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn”. De som var där var helt på det klara med vad som hände: Jesus fördes bort från den jordiska verkligheten och in i det gudomliga.

De insåg att molnet inte var ett meteorologiskt fenomen utan den dräkt som Gud ofta klär sig i, när han kommer människor nära. För några söndagar sedan påmindes vi om molnpelaren som hade lett folket vid uttåget ur Egypten. Och tre av apostlarna hade på förklaringsberget sett hur det kom ”ett lysande moln och sänkte sig över dem”,  och hört hur ”en röst ur molnet sade: Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!”

Det ligger en ton av vemod över skaran som stod där och såg mot himlen. En välsignad tid var nu slut. Men himmelska budbärare kom och sade åt dem att inte längre se tillbaka på vad som varit, utan att se framåt mot vad som skall komma: ”Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”

De tänkte väl inte omedelbart på det, men med tiden insåg de att det som hände var i enlighet med den vision profeten Daniel hade fått. Vi hörde ett avsnitt av den som GT-läsning idag: ”Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde.”

Där i det gudomliga sammanhanget fick profeten se ”en som liknade en människoson”, står det om vi översätter ordagrant. Det var ju en benämning om sig själv som Jesus gärna hade använt: ”Människosonen ska utlämnas i människors händer”, ”Berätta inte för någon vad ni sett förrän Människosonen har uppstått från de döda.” Det var Jesus vid hans himmelsfärd som Gud hade låtit profeten få se.

En människa förs in i det gudomliga, det är budskapet på Himmelsfärdsdagen. Den blir därmed avslutningen på det skede som började med att Jesu födelse. Då blev Guds Son människa, då trädde Gud in i det jordiska. Det som hände under tiden med Gud som en av oss människor, åstadkom en sådan total omvälvning av verkligheten att en av oss människor nu finns hos Gud.

Också i det här blir det som hände med Jesus något som skall ske med dem som ansluter sig till honom och blir hans lärjungar. Målet för vårt liv blir, om inte precis en himmelsfärd, så ett införande i den gudomliga verkligheten. Om det som skall bli vår framtid hörde vi i dagens Ev. Det är avslutningen av den bön som avslutade Jesu avskedstal. Det är alltså det sista Jesus sade till de sina, innan han gick sitt lidande till mötes. ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet.”

Tidigare i sitt avskedstal hade Jesus sagt: ”Jag är den sanna vinstocken … Förbli i mig, så förblir jag i er.” Också på andra sätt talade han om den djupa gemenskap med honom som tro och lärjungaskap ger. Paulus insåg att det är dopet som ger den gemenskapen. Det för oss samman med Jesus i hans död och uppståndelse. Det betyder, skrev han till de kristna i Rom, att ”om vi är förenade med honom i en död som hans, ska vi också vara det i en uppståndelse som hans”.

Paulus fann det sedan lämpligt att använde bilden av en kropp för att beskriva den här samhörigheten. I den grekiska kulturen beskrevs gärna samhället som en kropp, och jag förmodar att aposteln i sin mission i grekiska städer tyckte att den bilden var bättre än det mer lantliga med vinodling och liknande. Så ser vi hur han sina brev kan skriva: ”Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den”, eller som vi ju upprepar varje gång vi firar nattvard: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.”

Paulus kan då om Herren Jesus säga att ”han är huvudet för sin kropp, kyrkan”. Det här tog kyrkofäderna tidigt fasta på, när de mediterade över vad himmelsfärden innebär för oss: Dit huvudet har förts, dit följer sedan resten av kroppen efter. Den tanken bygger också på att det kommer att bli som när en människa föds: i de allra flesta fall kommer först huvudet, och det är det besvärliga, sedan slinker resten av kroppen ganska enkelt efter. Bilden bygger på en insikt vi har av annat också: Gud verkar på likartat sätt i frälsningen som i skapelsen. När Jesus upptogs till himlen inleddes födelsen till det nya livet, och vi kommer att följa efter.

Vårt liv som kristna blir då som tiden mellan Påsk och himmelsfärden. Dopet blir vårt livs grundläggande Påsk: då fördes vi med Jesus genom död till liv. Nu finns han som den Uppståndne vid vår sida, inte på samma sätt som under de välsignade 40 dagarna en gång, men genom Anden. Vid tidens slut, vårt eller hela världens, kommer vi att med honom föras upp i det gudomliga.

I sitt avskedstal sade Jesus att hans skulle ’gå bort’, men tillade genast: ”Låt inte era hjärtan oroas.” Han hade för avsikt att ’bereda plats’ för dem som ’tror på Gud och tror på honom’. Och han lovade: ”Om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är.” Vid hans himmelsfärd påminde ’männen i vita kläder’ om det löftet. Det är en förvandlad verklighet vi lever i. Den har sin grund, inte i spekulationer, utan i vad som faktiskt har hänt i mänsklighetens historia. Alla inser inte vad det som hände betyder. Vi har fått nåden att våga lita på vittnesmålen och inse vad de betyder för vårt liv. Vi har ett hopp, för oss är framtiden ljus. Det finns ingen omväg kring det jordiska livets dystra verklighet, det fanns det ju inte ens för Jesus. Men det som skedde med honom, skall ske för oss. Med honom blir himlen slutmålet för vårt liv!