Kristi förklarings dag

Kristi förklarings dag – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                      332:1-3, 165:-, 166:-, 469:5-6

”Då förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.” Vad de tre apostlarna såg var något annat än en vanlig människa. Och de hörde: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” Den himmelska rösten bekräftade vad Petrus sex dagar tidigare hade bekänt: ”Du är Messias, den levande Gudens son.”

För att förstå betydelsen av den märkliga händelsen, behöver vi se vad som hade hänt, och vad som skulle komma att hända. Jesus hade framträtt och vandrat omkring i området omkring Genesarets sjö. Många hade samlats kring honom. Han hade predikat på ett sådant sätt att Matt. noterar att människorna var ”överväldigade av hans undervisning, för han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda”. Och han hade gjort märkliga gärningar, han hade botat sjuka och gett mat åt flera tusen människor och annat. Det sägs i Mark. att ”folk blev helt utom sig av häpnad och sade: Allt han har gjort är gott!”

Bland de lärjungar som följde honom utsåg han tolv att vara hans apostlar. Det var när han frågade dem vem de menade att han var, som Petrus kom med sin bekännelse: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Efter det tog så Jesus med sig tre av apostlarna upp på ett högt berg. Det anges inte vilket, men enligt traditionen var det berget Tabor i södra Galileen.

Det verkar som om Jesus såg de tre som apostlarnas ledningsgrupp. Redan tidigare var det bara de tre som fick vara med, när Jairi dotter uppväcktes. Jesus hade själv utsett Petrus till apostlagruppens ordförande, och det är tydligt att de andra apostlarna, då och senare, accepterade Jesu nominering. Johannes får vi väl se som sekreteraren. Han skulle ju komma att skriva sitt evangelium som att slags protokoll. Det evangeliet antecknar ju särskilt noggrant vad Jesus hade sagt. Att Jakob var med kan ha berott på att han skulle komma att bli den förste av apostlarna att bli martyr. Det hände redan innan Paulus hade påbörjat sin missionsverksamhet, så det finns med i Apg.

Det som hände på berget visade att det som Petrus hade bekänt var rätt. Man kan undra vad han egentligen hade menat med att säga: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” I Ps. 2 talas det om ”Herren och hans smorde”, som får höra: ”Du är min son, jag har fött dig i dag.” ’Messias’ betyder ju just ’den smorde’. Men där på berget blev det klart att det nu rörde sig om mer än en bild för en utvald människa i Guds tjänst. Nu handlade det om en man som i sig själv var gudomlig. Mark. som har särskilt intresse för små detaljer som gör skildringen spännande, beskriver hans kläder som ”så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder”. Jesus framträdde som något bortom det jordiska. Och vid hans sida stod de två personer i GT som hade haft särskilda uppgifter i frälsningshistorien, Mose som hade lett uttåget ur Egypten, och Elia, den förste store profeten.

Händelsen på berget bekräftade alltså vad apostlarna hade börjat förstå, eller i vart fall ana. Jesus var gudomlig, han var Gud Son. Men samtidigt förberedde Jesus dem för vad som skulle komma. I versen efter det som vi har hört som Ev. idag sägs: ”På väg ner från berget befallde Jesus dem: ’Berätta inte för någon vad ni sett förrän Människosonen har uppstått från de döda’.” I Luk:s skildring av händelsen finns några detaljer som Matt. inte har med. Jag kan tycka att man någon årgång gott kunde läsa Luk. i stället för som nu, Matt. varje år. Där sägs att Mose och Elia ”talade om hans bortgång som han skulle fullborda i Jerusalem”. Man skall lägga märke till att Luk. använder samma ord som brukar användas om uttåget ur Egypten, ’exodos’.

Det som hände på berget var också till för att förbereda apostlarna för vad som skulle hända: Jesu död och uppståndelse. Och det som skulle hända i Jerusalem, skulle ha samma omvälvande betydelse som uttåget ur Egypten en gång hade haft. Det skulle leda till befrielse, och det i ett så stort sammanhang att det skulle bli frälsning från all ondskans makt.

Efter förklaringen, då Jesus visat fram vem han egentligen är, ändras så också omständigheterna. Då lämnade han Galileen för att gå upp till Jerusalem. I Ev. förra söndagen hörde vi Luk. beskriva hur resan började: ”När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit.” Nu var det endast undantagsvis som människor samlades kring honom. Och det var inte längre allmän predikan om Guds rike, utan nu undervisade han sina apostlar om vad det innebär att följa honom. Och vad som hände i Jerusalem vet vi.

Det är uppenbart att apostlarna inte förstod mycket av betydelsen av Jesu förklaring, när det begav sig. När motståndet formerade sig, och Jesus togs till fånga, blev de rädda och flydde. Synen på berget var bortglömd. Den hade ännu inte gett dem insikt om att det skulle handla om ett ’uttåg’ till befrielse och frälsning.

Men efteråt förstod de! Minnet av förklaringen hjälpte dem att förstå det stora sammanhanget. Jesus var Gud Son. Genom honom hade Gud inte bara uppenbarat sig, utan gripit in i mänsklighetens historia. Han hade offrat sig som det nya uttågets påskalamm. Det kan ju vara så i livet att man först efteråt inser betydelsen av en händelse, som verkade obetydlig, kanske förvirrande. Det är än mer så i Guds handlande. Profeterna förmedlade Guds löften. De var inte lätta att begripa, men fick så småningom betydelse för att förstå innebörden i vad som hände.

Vi skall också lägga märke till att vid inledningen av de två skeendena i Jesu liv hördes en himmelsk röst markera vem han är. Det var vid dopet, när han skulle inleda sin offentliga verksamhet: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” Nu på berget, när Jesus skulle bege sig till Jerusalem för sin död och uppståndelse, hördes samma ord, nu med tillägget: ”Lyssna till honom.” Joh. har bevarat att där i Jerusalem hördes en himmelsk röst på nytt. Jesus hade kommit i ångest, på samma sätt som han sedan skulle komma i Getsemane. Han bad då: ”Fader, förhärliga ditt namn!” Då hörde en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det, och jag ska förhärliga det igen.” Vi skall komma ihåg att ordet ’förhärliga’ alltid har att göra med den ’härlighet’ som bara Gud har.

Så skall vi då minnas vad som hände på Förklaringsberget. I dagens Ep. hörde vi Petrus betyga att det inte var fråga om ”några skickligt hopdiktade sagor” som apostlarna kom med för att styrka sin sak, utan: ”Jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät”, ”den rösten hörde jag själv komma från himlen.” Vi kan ha lätt att glömma bort vad som hände, när världens oro och förnuftets ifrågasättande får oss i sitt grepp. Men det ger en tydligt bild av vem Jesus faktiskt är: Guds Son och vår Frälsare.

Naturligtvis är hans uppståndelse det grundläggande tecknet på vem Jesus är och vad han betyder för oss. Men förklaringen är ett viktigt tecken på att det finns en kontinuitet i vad Jesus sade och gjorde och vad som hände med honom. Med Mose och Elia vid hans sida visar den också på en kontinuitet i allt Guds handlande.

Då och då får vi stunder då allt blir ’förklarat’. De är aldrig förblivande. Det blir som vanligt igen, och vad vi ser är, som för de tre apostlarna, ”ingen utom Jesus”, och då mest som en märklig, men ändå vanlig människa. Livet går vidare med sina problem, men någonstans i bakhuvudet skall vi tänka på vad vi i en stund av klarhet fick se. Det är meningslöst att önska sig att det alltid skulle vara som då, men minnet av den och den insikt om Herren Jesus som den gav, skall bära oss fram.

Och låt oss inte glömma bort att den himmelska rösten inte bara betygade vem Jesus är, utan också kom med uppmaningen: ”Lyssna till honom!”