Jungfru Marie bebådelsedag

J.Marie bebådelsedag – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
480:-, Cecilia 103:-, 164:-, 132:2-3

”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig”, säger Jungfru Maria i sin lovsång, som är sidotext till Ev. det här året. Hon är på besök hos sin äldre släkting Elisabet, gift med prästen Sakarias, som också hon, utanför normal ordning, har blivit med barn Hon bär nu på honom som skall bli Johannes döparen. Sakarias skulle vid hans födelse, ett par månader efter kvinnornas möte, i sin lovsång säga om honom: ”Du skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom”.

Redan vid det här mötet inledde han det verk som Gud kallat honom till. När Maria kom, sparkade han till i Elisabets liv, och hon förstod vad det betydde. ”Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt”, blev hennes hälsning. Om Maria trots allt hade varit lite osäker om vad det där änglabesöket betydde, så fick hon nu ängelns budskap bekräftat: ”Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds Son.”

Det att hon nu väntade barn hade att göra med Guds löften om en Frälsare och om ett nytt förbund mellan Gud och människorna. Hon var utkorad att vara Guds redskap. Det betydde inget mindre än att ”från denna stund skall alla släkten prisa mig salig”. Hon var medveten om att ’salig’ var något som hade med Gud att göra. När människor genom tiderna, och nu också vi, ’prisar Maria salig’, så är det naturligtvis med stor vördnad för henne som svarade ja till Guds kallelse, men det är till Gud vår tacksägelse går.

Vad det handlar om är att han valde att komma för att vara vid vår sida i en dödsmärkt värld, och öppna en väg mot en gudomlig framtid. Det som vi därför med stor tacksamhet minns den här helgdagen, är i linje med Elisabets hälsning: kvinnan och henne ’livsfrukt’. I vår gemenskap i tro samlas vi idag omkring henne som gav Guds Son den mänsklighet han skulle anta, och med henne runt honom som då är hennes ’livsfrukt’. Och visst finner vi det, här i aborternas tidevarv, djupt meningsfullt att tala om ett foster som ’livsfrukt’, och inte något som man vill göra sig kvitt.

Rätt perspektiv får vi om vi börjar med honom, som än så länge bara är ett tre månaders gammal foster, men redan kan hälsas av en annan inte heller född människa. Det den här helgdagen handlar om är inledningen till det som är så unikt för kristen tro: inkarnationen, att Gud blev människa för vår salighets skull.

Och han blev människa på riktigt, det var inte bara en skepnad han antog i den utsträckning det passade. Också för honom började det med nio månader i en kvinnas livmoder. Samtidigt blir det så, när vi nu särskilt minns hur det började, med att ’Helig Ande kom över Maria’, att vi markerar att vi inte kan vika från övertygelsen om att det är då en människas liv börjar, inte vid någon passande senare tidpunkt.

Tidens problematik, att det väl inte är möjligt med jungfrufödelse, bekymrar oss inte särskilt. Det var ju också Marias första fråga: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Det är ju ingen avancerad gynekologisk fråga det handlar om. Hur barn blir till vet alla. Men nu var det annorlunda, nu skulle ’den Högstes kraft skall vila över henne’.

På grekiska står det ’skall överskugga dig’. Molnet som skuggar är en av Bibelns många bilder för Gud. Vi har den vid uttåget ur Egypten, då Gud om dagen ledde folket som en molnstod. Vi har det tröstefulla löftet i Ps. 121: ”Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra.” Vid Jesu himmelsfärd finns också molnet, det tar honom ur apostlarnas åsyn. Men om han till slut togs in i det gudomliga molnet, så var det också ur det han fördes in i Maria.

För inkarnationen, för Guds väg in i mänskligheten, som en del av den, behövdes en kvinna. För den uppgiften utkorade Gud Maria. Det var hans val, men samtidigt krävdes hennes medgivande. Det var nödvändigt att hon svarade: ”Jag är Herrens tjänarinna.” Det finns i vår kyrkotradition en betoning på vad Gud gör, som kan bli ensidig. Det kan hävdas att människan inte kan göra någonting alls.

Det är viktigt att ha klart för sig att allting utgår från Gud, Vad vi kan göra blir aldrig mer än svar. Men samtidigt skall vi komma ihåg att de svaren är nödvändiga. Till slut är Gud inte en despot, som styr och ställer alldeles som han vill. Han måste få människors samtycke för att det skall bli något av vad han vill göra.

Det här blir något som går hand i hand med inkarnationen, med att Gud blir människa. Hur avfallen mänskligheten än är, hur den än väljer bort Gud, så är det ett kvarblivande faktum att människan är skapad av Gud, till hans avbild. Att vara människa är därför i sin kärna något som Gud kan bli. Och då hör det samman med att Gud visar respekt för människan, att han måste ha åtminstone någons samtycke för att handla.

I det här har kyrkan genom tiderna ställt fram Maria som den främsta. Hon har många företrädare och många efter sig, som var på sitt sätt svarat ja till Guds kallelse. Men hon står ändå i centrum för Guds frälsningsverk, det som vi finner så omvälvande att vi räknar vår tid efter det. Hon blir den som föder Guds Son som människa, hon blir ’Guds Moder’, ’Theotokos’ som det heter på grekiska, det som kyrkomötet i Efesus 431 fann vara den enda möjliga benämningen på henne.

Kyrkan har funnit det angeläget att påminna sig Herrens Moder Maria varje kväll, genom att då vid vespern läsa eller sjunga hennes lovsång. Då blir vår vilja så här på kvällen på Jungfru Marie bebådelsedag än tydligare, att infoga oss i gemenskapen med alla de släkten som har velat och vill prisa henne salig!