Juldagen 2011

 

              Inför läsning av evangelietexten

              Juldagen – 2011  —  1:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
119:-, dansk, 122:-, 125:1-8, 127:-

Julen är den enda av våra kyrkliga helger som är riktigt folklig. De andra handlar ju mest om att man tacksamt tar emot tillfället att få några dagars ledighet. Men vid Jul tar, ännu, måste man kanske säga, många del också av helgens budskap. Det kan ju också tyckas vara lätt att ta till sig: glädjen över att ett barn föds.
Men det blir ofta inte mer än det här mänskliga. Så det finns anledning att påminna om vad aposteln i dag har sagt oss: ”Erkänt stor är vår religions hemlighet”, ”… gudsfruktans hemlighet”, översätter Folkbibeln det. Ja, det är en hemlighet, som är så stor att de flesta inte ens inser att det är en hemlighet. Att ett barn föds är ju ingen hemlighet. Det kunde väl på sin tid vara det, när en fin flicka hade blivit med barn och fördes undan för att föda, utan att det blev känt. Det var ju ännu så att man inte löste det som man uppfattade som ett problem med abort.
Människor i allmänhet ser julevangeliet som en typberättelse om glädjen när ett barn föds. De gudomliga löften tar man som de förhoppningar man kan ha inför varje barn, som har ett förhoppningsvis långt liv framför sig.
Men, som vi aktivt kristna vet, finns det en hemlighet med barnet. Det är så långt ifrån det typiska barnet som tänkas kan. Händelsen i Betlehem är inget som på sitt sätt upprepas i ständigt nya familjer. Det är en händelse en gång för alla: det är Guds Son som föds som människa. Man kan ju tycka att man faktiskt skulle förstå, att det finns en hemlighet med barnet, när vi har vår tideräkning inriktad efter just det barnets födelse.
Guds Son föds att vara och leva som en människa. Vi skulle försöka göra rättvisa åt båda sidorna av den hemligheten. Att han blev människa betyder att det är fullt legitimt med allt det mänskliga, när vi firar Jul. Julprydnader och julklappar, julmat och julöl är något också för oss kristna. Men vi skall inse att det är ett något som alltför lätt döljer hemligheten med att Jesusbarnet enligt profetian är ’Immanuel’, är ’Gud med oss’.
Så ger Julen den ena av de två stora hemligheterna i kristen tro. Den andra ger naturligtvis Påsken, med dess budskap om att den korsfäste Jesus har uppstått från de döda. Då är hemligheten verkligen ”erkänt stor”, så stor att man tänker sig att det bara rör sig om en förhoppning utan innehåll. Har vi svårt att se hemligheten för allt det mänskliga vid Julen, är det tvärtom vid Påsken: då gör det gudomliga att det är svårt att våga tro att det till slut handlar om något också för oss vanliga människor.
Vi skall därför inte låta glädjen över den gudomliga hemligheten bli begränsad till ett stall i Betlehem. Det som vi har hört som Juldagshögmässans Ev., inledningen till Joh., ger ju ett verkligt stort perspektiv: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. … Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.” Nog för att vi får en anknytning till skapelsens hemlighet varje gång ett barn föds, men här är det inte barnet som blir skapat, utan vår tro är att barnet som föddes i Betlehem har förbindelse med Skaparen, själv har varit medverkande vid skapelsen.
En del av hemligheten är då den stora skillnaden, mellan den som bär livets och hela tillvaron i sin hand och ett fullständigt hjälplöst nyfött barn. Vi närmar oss naturligtvis hemligheten med vem Gud faktiskt är, när makt och maktlöshet förenas på det här sättet.
Men perspektivet skall också gå till den andra hemligheten med Jesus, den vi påminns om vid Påsken. Den finns med i dagens Ep. Där beskrivs hemligheten som att ”han uppenbarades som jordisk varelse”, men också att han ”togs upp i härligheten”. Och vi har det i Joh.prologen: ”I Ordet var liv”, vilket leder till att ”åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn”.
Om man noggrant läser julevangeliet, särskilt i sitt sammanhang i hela Luk., så finns många antydningar om vad som sedan skall komma i det nyfödda Jesusbarnets liv. Vi kan börja med det här att det inte fanns plats för dem inne i ”härbärget”. Det ord som Luk. använder har i varje fall inte den entydiga betydelsen av ’värdshus’. Det betyder snarast ’rum’ i ett hus. När man bygger tankar om att Maria inte släpptes in utan hänvisades till ett stall, så säger det naturligtvis något viktigt om hur Jesus alltför ofta blir mottagen.
Men i verkligheten var det kanske inte fullt så dramatiskt som man ibland gör det till. Eftersom Josef var från Betlehem hade han förmodligen släkt där. Han och Maria behövde inte söka sig till något värdshus. Men om hela släkten hade förts samman för skattskrivningen, så var det nog fullt i det lilla huset. Den enda plats där man kunde skapa någon avskildhet för Maria att föda var i husets utrymme för djuren.
Det speciella ordet som Lukas använder skall komma tillbaka mot slutet av hans evangelium, i övrigt använder han det inte. Det översätts då med ’sal’. Lärjungarna sänds ut med frågan: ”Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar.” Där i den salen instiftade han nattvarden, måltiden då han ger oss sin kropp och sitt blod. Det finns därför en hemlighet redan i att den nyfödde Jesus ”lades i en krubba”, i tråget där man lade mat för djuren. Senare skulle han säga: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra.” Det finns en förbindelse mellan Betlehems krubba och nattvarden, som Elis Erlandsson har fångat i psalmen: ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem.”
Lukas är den ende att mer utförligt beskriva Jesu födelse. Matteus skildrar hur Josef genom en dröm fick klart för sig att det barn som Maria väntade var gudomligt, och skall sedan berätta om de vise männen som kom för att hylla den nyfödde. Men han har inget om själva födelsen. Och Johannes var, som vi hört, mer intresserad av vem han är, än av hur det gick till när det gudomliga ”Ordet blev människa”. Lukas är då också ensam om att skildra hur änglar för herdar förkunnade vad som skett, där också det där med krubban är ett viktigt inslag.
Änglasången: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt”, eller ”åt hans behags människor”, som den ordagranna översättningen blir, får ett eko när Jesus tågar in i Jerusalem. Luk. har inte brytt sig om att notera att folket då kompletterade ropet: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn”, med Psalt:s jubelsång: ”Hosianna”. I stället har han bevarat ett annat hyllningsrop: ”Fred i himlen och ära i höjden.” Det som var änglarnas sång i julnatten blev folkets sång på Palmsön.
”Erkänt stor är vår religions hemlighet”, är ”gudsfruktans hemlighet.” Julen bär en hemlighet som leder tillbaka till skapelsens morgon och som visar framåt mot Påsken. Men det är en hemlighet som nu skall få gälla oss. Vi har under Advent påmints om att tidsperspektiven upplöses i vår tro. Jesus är den som en gång kom och som skall komma, men som också är den som kommer nu. Vi gläder oss nu över att Gud lät de profetiska löftena gå i uppfyllelse med Jesu födelse. Men Guds löften gäller fortfarande på många sätt, det handlar inte bara om helig historia.
Därför firar vi vid Jul inte bara att Jesus en gång föddes, att Guds Son kom till mänskligheten. Vi tackar Gud för att han nu åter en Jul föds in i våra liv. Budskapet ges än en gång att han är ’Immanuel’, ’Gud med oss’. Det är inte bara om nattvarden det gäller att vi skall göra det ’till hans åminnelse’, utan också om budskapet att Jesus är född. Och ’åminnelse’ betyder ju i bibliskt sammanhang inte bara att minnas vad som en gång hänt, utan att låta det som en gång hände bli helgad verklighet för oss nu.
Så låter vi ju änglasången ljuda när vi samlas till högmässa: ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar.” En del av hemligheten med vår tro är att det nyfödda Jesusbarnet i Betlehem har frid att ge åt dem ’som Gud älskar’, ’till vilka Gud har behag’. Det handlar både om vem Gud är, om hur han ser på oss och om vad han vill ge med Jesus. Det allmänna talet om ’julfrid’ har ett långt djupare innehåll än man tänker. Låt oss be om nåden att Julens hemlighet öppnar sig för oss!

                 Inbjudan till Kristi lekamen och blod

                   Fader Anders med sina barn

               Kerstin kopplar av vid kyrkkaffet