Johannes Döparens dag

S:t Johannes döparens dag – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

Den här helgdagen har utöver att vara den helige Johannes döparens dag blivit Midsommardagen. När den nu hos oss skall firas på en lördag råkar den i år också sammanfalla med sommarsolståndet, som infaller strax före midnatt i kväll. Dagen blir höjdpunkten på den sommar som vi nordbor så intensivt har längtat efter under en mörk och kall vinter.

Det har då kommit att bli två ämnen som trängs idag: dels glädje över Guds goda skapelse och tacksamhet för den, dels det ursprungliga ämnet: minnet av Johannes döparen och tacksägelse för honom. Evangelieboken noterar det genom att som rubrik för idag sätta: ’Skapelse och frälsning’. Och det har blivit naturligt att idag sjunga sommarpsalmer.

I Svenska kyrkan har dock skapelsen nu vunnit över Döparen. Men den nya evangelieboken är skapelsen det enda ämnet. Johannes döparen får vänta tills i morgon. Jag tycker egentligen att det är märkligt att man skall gå in i en kyrka för att tacka Gud för hans skapelse. Gör man inte det bättre ute i det fria? Det tycker tydligen också många församlingar, för det ordnas många friluftsgudstjänster den här dagen.

Naturligtvis skall vi inte glömma bort att tacka Gud för den skapelse som vi är en del av. Vi gör det ju också vid varje mässa då vi vid offertoriepsalmen ber: ”Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud, ty i din godhet ger du oss det bröd som vi frambär till dig, … det vin som vi frambär …” I bibliskt språkbruk heter det: ”Välsignad är du …”, vi skulle säga: ”Vi tackar dig …”

Insikten att livet utgår från en skapare delar vi med många. I Rom. menar Paulus att ”ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat.” Samtidigt noterar han att det för många inte blir av betydelse för livet, så han fortsätter: ”Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom.”

För många är tron på en skapande kraft den enda tro de har. Ofta handlar det då om någon eller något som har format och satt igen det hela, men sedan inte gör mycket mer. Man brukar kalla det för ’deism’, efter det latinska ordet för gud, ’deus’. Sådan tro skiljer sig från kristen på två sätt. Dels tror vi på en personlig Gud, som Herren Jesus har sagt är vår Fader, inte på någon odefinierad kraft, dels tror vi att Gud inte bara skapade allt en gång, utan att han varje dag, varje sekund uppehåller sin skapelse. Med Ps. 104 säger vi om levande varelser: ”Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.”

Till det hör att vi tror att Gud leder mänsklighetens historia. Varför han inte gör det rakt och tydligt, har alltid varit ett trosproblem. Men när vi tror att vi människor är skapade till Guds avbild, så betyder det att vi också har fått fri vilja. Det som är tillvarons problem är att den viljan så ofta används till vad som inte är gott. Men om nu Gud omedelbart skulle gripa in och avstyra det onda, så skulle det bli meningslöst att tala om fri vilja. Därför är människor förmögna att riva ner och krossa i stället för att bygga upp.

Samtidigt kan vi av historien se att det onda aldrig förbli för alltid. Tyranner besegras och orättvisor förs undan, efter längre eller kortare tid. Pest och farsot tynar bort, även om de lämnar sorg och saknad i sina spår. Kvar står naturligtvis dödens realitet och det faktum att människor, som allt levande, har en begränsad livstid. Men ändå kan vi våga tro, som Paulus skall hävda i Ep. i morgon: ”Allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud.”

Vi tror alltså att Gud uppehåller sin skapelse och leder historien fram mot det goda mål han har satt. Historien blir frälsningshistoria. Med det kommer vi över till den här helgdagens första och viktigaste ämne: Johannes döparen som en avgörande viktig person, när Gud vill ge sin skapelse och sin mänsklighet möjlighet till frälsning.

GT ger oss skildringar av hur Gud vårdar sig om sitt folk. Men där finns också, tydligare ju längre tiden går, en inriktning mot vad som skall komma. Profeterna kommer med löften om att Gud skall sända en frälsare. I den linjen står Johannes som den siste. Som vi hörde i dagens Ev., den lovsång som hans far Sakarias, andligt inspirerad, framförde vid hans födelse, beskrev han vad som skulle bli Johannes uppgift: ”Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.”

Med Johannes ’är frälsningen här’. Kyrkan ger Johannes två benämningar: Förelöparen och Vägröjaren. Han har ju en dag till på kyrkoåret, 3. sön. i Adv. Då ser vi honom, i vuxen ålder, främst som Vägröjaren. Idag minns vi honom som Förelöparen. Han var den siste i den långa förberedande frälsningshistorien. Och han blir då den som för över till den utlovade Messias och Frälsaren, Jesus. En dag skall han, som vi får höra i Ev. i morgon, peka på Jesus och säga: ”Se, Guds Lamm!”

Att det var något särskilt med Johannes kan vi se av att hans tillkomst och födelse inte var vanlig. Luk. har tidigare noterat att om hans föräldrar att ”de hade inga barn, eftersom Elisabet var ofruktsam och båda var till åren”. Så har Gud ofta handlat, han har gett barn åt kvinnor bortom vanlig ordning. Så var det med Abraham och Sara, i inledningen till frälsningshistorien. Så var det med Manoas hustru, hon nämns inte vid namn, som i sin barnlöshet fick Simson, han med gudomlig kraft i håret, och med Hanna, också hon ofruktsam, som fick Samuel, som skulle bli av avgörande viktig gudsman i folkets historia. Och vi har det naturligtvis främst med Maria som födde Jesus fast hon ”inte haft någon man”. När Gud bereder frälsningens tid går han utöver skapelsens vanliga villkor, och kan naturligtvis göra det, eftersom han är Skaparen.

Så betygar Sakarias i sin lovsång att det som skett och skall ske är Guds verk: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter.” Med vårt språkbruk blir det alltså: ”Vi tackar dig, Herre, som besöker ditt folk …” Den här dagen inbjuder oss till tacksägelse – tacksägelse för Guds goda skapelse, men än mer för att Gud förbarmar sig över den skadade skapelsen, och bereder frälsning, räddning, helande. Det som Ps. 104 säger: ”Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny”, visar sig betyda mer att han uppehåller sin skapelse.

Efter Johannes kommer ”en soluppgång för dem som är i mörker och i dödens skugga”, sade Sakarias i sin lovsång. Nu vid midsommar, när det nästan inte blir mörkt på natten, påminns vi om den frälsningens soluppgång som Johannes var förelöpare för. Låt oss vid Döparens sida öppna oss Herren Jesus, som han var sänd att bana väg för!