J. Marie bebådelsedag

J.Marie bebådelsedag – 2022  —  2:a årg.  — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                   480:-, Cecilia 103:-, 164:-, 132:2-3

Jungfru Marie bebådelsedag är dagen till minne av Herrens moder, jungfru Maria, i vårt kyrkoår. Det fullständigare kyrkoåret har fler Mariadagar, Marie utkorelsedag, hennes födelsedag och några till. Vid reformationen valde man att avstå från dem, eftersom man ville att en helgdag skulle ha sin grund i någon bibeltext. Den enda som blev kvar var Marie besökelsedag, till minne av Marias besök hos sin släkting Elisabet. Den firades i vår kyrka till 1772, då den togs bort tillsammans med minnesdagarna för de olika apostlarna.

Så det får bli den här dagen då vi låter Maria träda fram för oss att minnas henne, och för att tacka Gud för henne. Så bär jag också den mässhake i Mariablått som fr Hans-Åke gladde sig åt att anskaffa.

’Men det är ändå Jesus som är huvudpersonen. Den här helgdagen firar vi till minnet av att inkarnationen, Jesu människoblivande tog sin början. Visst var det Maria som fick höra ärkeängeln Gabriels ord, men det var ju Herren Jesus som bebådades.

Guds verk att rädda sin skapelse ur ondskans grepp och att frälsa oss från synd och död hade pågått länge, alltifrån att redan ormen i paradiset hade fått veta att en avkomma till Eva skulle trampa på hans huvud. Nu skulle den långa frälsningshistorien gå in i det avgörande skedet. Gud själv skulle påtagligt träda in i sin skapelse för att fullfölja löftet gällande Eva. Och han skulle alltså göra det som en avkomma till henne, som en människa.

Det säger något viktigt om människans värdighet att Gud inte bryter in utifrån och låter människan bli objekt för hans frälsningsgärning. Gud väljer att själv bli människa, så att det är en människa som blir subjekt, som själv ansvarar för kampen mot Ondskans furste.

Och det människoblivande som då är grunden för vår frälsning, tar sin början när han bebådas för Maria. Skall Gud bli människa, så skall det vara precis som för alla, det är inte tal om någon gudomlig gräddfil. Så börjar också Jesu liv med nio månader i en kvinnas livmoder.

Det är lätt glömmer bort Jesus i ett avseende var en vanlig människa. Vi ser honom ju mest som den profetiske läraren, som den som botar sjuka och på annat sätt visar gudomlig kraft, och till slut som den Uppståndne. Naturligtvis ser vi honom som människa i hans lidande och död, men inte heller hans liv var alltid heroiskt. Han var också en gång ett hjälplöst nyfött barn, som Maria måste byta blöjor på, och som väl någon gång kom gråtande till henne efter att ha snubblat och skrapat knäna.

Hur han kunde på en och samma gång vara Guds Son och Marias son förblir en himmelsk hemlighet. Men kyrkan har varit mån om att göra rättvisa åt båda sakerna, ’utan sammanblandning’, men ändå ’oskiljaktigt’ förenade, som det heter i beslutet vid kyrkomötet i Kalcedon 451. Den moderna tidens frestelse är att avvisa sådant som man inte kan förklara och förstå. Vi gör klokt i att ta emot budskapet som det faktiskt är, och inse att det finns gudomliga hemligheter som vi människor aldrig helt får grepp om.

Så är det här högtidsdagen för den frälsningsgärning som gör kristen tro unik. Till det judiska folket hade Gud talat genom sin Lag och genom profeterna. Muslimerna bygger sin tro på de uppenbarelser som Muhammed fick, han som de menar är den fullkomlige profeten. Andra religioner bygger på upplevelser av och funderingar om det gudomliga. Men det kristna budskapet är att Gud själv har kommit som en av oss, i Jesus, Marias son.

Just att det handlar om att Gud blev människa gör att den här dagen får också Maria som huvudperson. En kvinnas livmoder är ofrånkomligen nödvändig för inledningen av en människas liv. Gud kunde inte bli människa utan Maria.

Så även om huvudinriktningen är mot barnet som skall ”kallas heligt och Guds Son”, så är det mötet mellan ärkeängeln Gabriel och Maria som skildras. Hon får reda på att hon, en ogift kvinna i en tid med strängare sexualmoral än vår, skall bli havande och alltså föda Guds Son. Hon inser rimligen vad folk kommer att tänka men ställer sig också undrande i sak: ”Hur skall detta ske?” Hon får då veta att ”den Högstes kraft skall överskugga dig”, det blir så om man översätter ordagrant. Molnet är Guds dräkt när han närmar sig människor. Så var det på Sinai berg och på förklaringsberget och vid andra tillfällen. Nu skall Gud i sitt moln komma och kasta sin livgivande skugga över Maria.

Och Maria uppfyller verkligen de krav som ställs på huvudrollen. Hon ställer sig till Guds förfogande: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Med det går hon också in i vad som blir en av huvudrollerna i mänsklighetens historia. Om den först hade getts åt Eva, som dessvärre föll för frestelsen, men som ändå blev ”moder till alla som lever”, så var det nu Maria som skulle bli moder åt honom som ger liv.

Den oskiljbara närheten mellan dagens två huvudpersoner uttrycks genom många bibliska bilder som har använts för Maria. Det handlar om att det yttre, höljet, inte kan tänkas bort från innehållet, och tvärtom. För att lyfta fram två av dem: Maria jämförs med den brinnande busken. När Mose fick se den förundrades han över att busken inte brann upp. När han kom närmare fick han veta att Gud var i busken. Så blir Maria den som bär Gud till mötet med människor, utan att förtäras av det gudomliga.

Och man låter arken i templet bli en bild för Maria. Den omsorgsfullt guldbelagda trälåda som arken var, fanns i templets innersta rum, ’det allraheligaste’. Den symboliserade, med sina änglar på locket, Guds tron, och i den förvarades Lagens tavlor. De sammanfattade inte bara buden man skulle hålla, utan var också tecknet på Guds förbund med det utvalda folket. Maria blev den ’låda’ som innehöll honom som skulle sluta ett nytt förbund, nu med hela mänskligheten.

I mötet med Gabriel anges Marias speciella ställning. Man kan översätta ängelns hälsning på lite olika sätt. ”Du högt benådade”, har B2000, ”du som fått nåd”, har Folkbibeln. Den gamla lydelsen, som vi vanligen har i den gamla bönen ”Ave Maria” är ”full av nåd”. Alldeles ordagrant står det i grekiskan: ”du som har blivit benådad”. Med det anges att Gud har förberett henne för det uppdrag hon ges. Maria svarar själv, ställer sig av egen vilja till förfogande för Guds frälsningsplan. Men hon skulle inte ha kunnat göra det, om Gud inte hade berett henne för det. Som profeterna, men än mer än dem, var hon utkorad av Gud, och hade fått den gudomliga nåd som gjorde det möjligt att svara ja.

Så går hon in i det uppdrag som naturligtvis skulle medföra glädjen att bli mor och få ett barn att älska. Men som redan den gamle Simeon i templet var på det klara med, skulle det också leda till ’att genom hennes själ skulle det gå ett svärd’. Mariafromheten har också noterat Marie sju smärtor, där den första är just att få höra Simeons ord och där sedan flera rör sig runt Jesu lidande och död. Bland dem har vi det som har kommit till uttryck i musik: ’Stabat mater’, ’Modern stod’ betyder det, med fortsättningen ’sörjande vid korset’.

Det är hit predikan på Marie bebådelsedag 2022 får leda. I nyhetsrapporterna får vi höra hur den ukrainska staden Mariupol skjuts sönder, men samtidigt uthålligt försvaras mot ryska angrepp. ’Mariupol’ betyder ’Marias stad’, den har fått sitt namn efter att grekiska invandrare på slutet av 1700-talet förde med sig en vördad Mariaikon. Är det kanske det vi nu skall påminnas om: att det som Gud kallar oss till alltid är förbundet med smärta? Men då påminns vi också om att det i lidandet inte är långt till Gud. Om honom vars jordiska liv tog sin början den här dagen, förutsade profeten att ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”. Där nära smärtan finns också hans mor Maria. Hon är fortfarande den smärtans moder vid vars sida många kristna har funnit tröst.