Heliga Trefaldighets dag

Hel. Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
51:-, 19:-, 72:-, 5:-

Det finns en hel del i kristen tro som går bortom vad vi kan begripa med vårt förnuft. Så är det med mycket i tro överhuvudtaget. På det som man kan komma fram till med hjälp av mänskligt vetande, behöver man ju inte tro, då vet man. Men det finns sådant som är av betydelse, och som ligger bortom vad vi kan veta, och då finns inget annat än att tro.

Till det som definitivt går bortom mänskligt förnuft är vår kristna tro på en treenig Gud. Tre som är ett: sådan ser inte vår jordiska verklighet ut. Skulle man säga att det kan vara så, skulle det bli kaos på vartenda bankkonto.

Nu är inte kristen tro den enda som räknar med vad som kan tyckas vara oförnuftigt. Men det kan ändå bli en del av den tro som människor lägger till grund för sitt liv. Som exempel kan man ju ta tro på att kristaller har kraft att påverka livet. Vi vet naturligtvis att det kan finnas radioaktivitet i döda ting, och att det har sina effekter. Men här tror man på något slags strålning som inte kan påvisas.

Jag skall nu, innan jag kommer till vad jag vill säga, göra en kort religionshistorisk utblick.

Det finns en grupp religioner som, mer eller mindre tydligt, räknar med att det finns en skapare. Det som finns till är därför i grunden något gott. Vi finner sådan tro i de förkristna religionerna i Europa, liksom i Afrika och Amerika.

Sedan finns det religion, främst i Asien, som menar att det jordiskt materiella i grunden är något ont. Det är ett fängelse som det andliga i tillvaron befinner sig i. Målet är att bli befriad från det. Sådan tro kom att påverka grekiskt tänkande som tydligt skilde mellan kropp och ande. Det framkommer på flera ställen i NT att grekerna hade svårt att tro på kroppens uppståndelsen. Den eviga framtid som kunde finnas, innebar att anden befriades från kroppen.

Det som dock är gemensamt för alla de här religionerna är att de bygger på vad människor har kommit fram till om livets förutsättningar. Det rör sig om spekulationer, enkla eller sofistikerade, om vad livets hemligheter kan vara och vart livet är på väg.

I religionernas värld träder så Abraham fram. Han bröt upp från staden Ur i norra nuvarande Irak och sökte sig till det som kom att bli Bibelns land. Han gjorde det inte därför att han tänkte sig att han kunde få ett bättre liv där, utan därför att han var övertygad om att Gud ville att han skulle göra det. Det handlade inte längre om vad människor kunde tänka om Gud, utan om att Gud hade uppenbarat sig, och visat vad han hade för tankar om människor och deras liv.

Från Abraham som Gud om och om igen uppenbarade sig för, växte judendomen fram. Nu uppenbarade sig Gud inte bara i visioner för profeter och gudsmän, utan också genom att påverka historien. Det grundläggande var att ett förslavat folk på märkligt sätt blev fritt och kunde ta ett eget land i besittning.

Ur judendomen växte kristendomen fram. Det berodde på att de första kristna var övertygade om att Gud nu hade uppenbarat sig på ett nytt och avgörande sätt. Han hade blivit människa i Jesus från Nasaret. Därigenom hade Gud blivit ännu tydligare, man kunde se vem märkliga gärningar kom ifrån, och Guds röst hördes inte längre i visioner, som ibland var svårtolkade, utan i klara ord.

Ett sidoskott till det här har islam blivit. Den skiljer sig från det judiskt-kristna genom att uppenbarelsen koncentreras till en enda, till Muhammed. Den judiskt-kristna mångfalden, med profeter och kungar och gudsmän, med lärjungar och apostlar, ersätts av en enda profet. Och det att Gud uppenbarar sig genom vad han gör försvinner.

Det vi kristna tror om Gud beror alltså på vi är övertygade om att Gud har uppenbarat sig och gjort sitt väsen och sin vilja känd. Vi tror att det var Gud som ledde Abraham. I dagens GT-läsning har vi så fått höra om hur Gud uppenbarade sig för Mose i en brinnande buske vid Horebs berg, det som också kallas Sinai. Det innebar ett nytt, avgörande steg: Gud avslöjade sitt namn. Ett namn hade större betydelse för den tidens människor än vad det har för oss. Man menade att det fanns en nära förbindelse mellan en personlighets namn och väsen. När Gud säger att han är ”Jag är”, så betyder det att Mose fick möta den som i allt är livets och tillvarons grund.

När vi då som en av grundstenarna för kristen tror att Gud är treenig, Fadern och Sonen och Anden, så är det inte resultatet av våra försök att söka förstå vad som ligger bortom mänskligt vetande. Det handlar om en strävan att förstå den Gud som har gjort sig känd. Hur skall man kunna förklara den gudomliga uppenbarelsen genom tiderna, som är så mångsidig men ändå sammanhållen, som tydligt kommer från samma källa?

Vi har nu under kyrkoårets första halva påmints om vad som hände. I bakgrunden finns tydligt Faderns ordnande hand. Så har vi hört om hur Jesus bebådades, föddes, verkade, dog och uppstod. Den första trevande slutsatsen om vem han egentligen var stod märkligt nog en romersk officer för: ”Den mannen var verkligen Guds Son!” Och så förra söndagen, Pingstdagen, uppenbarades en gudomlig kraft, den Helige Ande, tydligt sammanbunden med Gud Fader, men ändå självständigt verkande.

För att beskriva det här mångfaldiga, som samtidigt så tydligt hör ihop, kom den tidiga kyrkan med tiden fram till att Gud är treenig, tre men ändå en.

För att beskriva sammanhanget kom man att säga, som vi har det i trosbekännelsen, att Sonen är ’född’ av Fadern, och att Anden ’utgår’ av Fadern. Så beslutade kyrkomötet en gång. I Spanien kom man att lägga till att Anden utgår av Fadern ”och Sonen”. Det berodde inte på att man ville lägga till något till kyrkomötets beslut, utan att man uppfattade beslutet så. Det är ju också lite oklart hur det är. Jesus kunde tala om ”sanningens Ande som utgår från Fadern”, men också säga att ”jag sända honom till er”. I vår gudstjänstordning har vi orden ”och Sonen” i trosbekännelsen inom parentes, för att markera vad det ursprungliga kyrkomötesbeslutet var, och många av oss väljer att läsa så. Vi gör dock en liten paus, så att man kan få läsa som han vill.

Vi tror alltså att Gud har uppenbarat sig på sådant sätt att vi måste sammanfatta hans väsen med att han är treenig. Kyrkohistorien har visat att om man inte tror så, glider man med tiden bort från biblisk tro.

För att tydligt befästa tron på Treenigheten växte på 500-talet i Frankrike fram en trosbekännelse, som sedan antogs som en tredje grundläggande trosbekännelse. Den kom att kallas för den ’athanasianska’, inte för att kyrkofadern Athanasius skulle ha skrivit den, han levde redan på 300-talet, utan därför att den återger den tro som han kämpade för. Den bekännelsen utvecklar också en annan av de svåra trosfrågorna: hur man skall förstå att Herren Jesus Kristus är både Gud och människa.

Den athanasianska bekännelsen, som anges i vår kyrkas bekännelseskrifter, har kyrkans historia aldrig använts i högmässan, bara i tidegärden i anslutning till Heliga Trefaldighets dag. Den är inte heller en bekännelse av samma slag som de andra två, utan mer ett lärodokument, ett ganska omständligt sådant. Men vi bör känna till den, och jag avslutar därför min predikan med att läsa upp den.

Den athanasianska trosbekännelsen:

Var och en, som vill bli salig, måste först av allt ha den allmänneliga kristna tron. Men den, som inte bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad.

Men detta är den allmänneliga kristna tron: att vi dyrkar en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblandar personerna eller söndrar det gudomliga väsendet.

En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät.

Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande.

Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl inte tre eviga, utan en enda evig, såsom inte heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig.

Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl inte tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig.

Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl inte tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl inte tre Herrar, utan en enda Herre.

Ty såsom vi av den kristna sanningen nödgas att bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre, så förhindras vi av den allmänneliga kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar.

Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född. Sonen är av Fadern allena – inte gjord eller skapad – utan född. Den Helige Ande är av Fadern och Sonen – inte gjord eller skapad eller född – utan utgående.

Därför är det en enda Fader, inte tre Fäder, en enda Son, inte tre söner och en enda Helig Ande, inte tre Heliga Andar. Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan alla tre personerna är sinsemellan lika eviga och lika stora, så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna bör dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.

Den, som vill bli salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.

Men det är för den eviga saligheten nödvändigt att även fast tro, att vår Herre Jesus Kristus har blivit kött.

Så är det en rätt tro att vi tror och bekänner, att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån Gud och människa. Gud är han såsom född av Faderns väsen före all tid, och människa är han såsom född av moderns väsen i tiden.

Helt och fullt Gud och helt och fullt människa med förnuftig själ och mänsklig kropp. Jämlik Fadern efter den gudomliga naturen, ringare än Fadern efter den mänskliga naturen. Och ehuru han är Gud och människa, är han likväl inte två, utan en enda Kristus.

Men en enda är han, inte så att den gudomliga naturen förvandlats till mänsklig, utan så att den mänskliga naturen antagits av Gud.

En enda är han, inte så att naturerna sammanblandats, utan så att personen bildar enheten.

Ty liksom den förnuftiga själen och kroppen bildar en enda människa, så utgör Gud och människa en enda Kristus, vilken har lidit för vår frälsnings skull, nedstigit till dödsriket, uppstått från de döda, uppstigit till himlarna, sitter på Faderns högra sida och skall därifrån igenkomma till att döma levande och döda.

Vid hans tillkommelse har alla människor att uppstå med sina kroppar, och de skall avlägga räkenskap för sina gärningar: Och de som gjort gott skall ingå i det eviga livet och de som gjort ont i den eviga elden. Detta är den allmänneliga kristna tron; den som inte troget och fast tror den, kan inte bli salig.