En gång botade Jesus en man som var född blind. I Johannesevangeliet skildras också vad som sedan hände. Vi får steg för steg följa en människas väg till tro på Herren Jesus. Det börjar med aningen att ”han är en profet”. När han får möta Jesus på nytt och får klart för sig vem han är, kommer bekännelsen att han tror på honom.

Samtidigt är det en skildring av en man som vägrar att anpassa sig efter vad som ’politiskt korrekt’, i det här fallet ’teologiskt korrekt’. Han hade blivit botad på en sabbat. Agerandet hade inneburit ett brott mot 3:e budet, som man tolkade som ett förbud mot allt arbete på sabbaten. Också de andra evangelierna redovisar att det hände vid flera tillfällen.

De laglydiga fariseerna meddelade då att han som hade botat mannen inte kunde vara från Gud. Det hade varit enklast för mannen att låta det vara så. Det viktiga var ju att han kunde se, att man hade synpunkter på undergöraren kunde väl göra detsamma. Men han drog sig inte undan, han hade fräckheten att ställa en motfråga: ”Hur kan en syndig människa göra sådana tecken?”

För att få sin teologiska uppfattning att gå ihop tänkte fariseerna att mannen kanske inte hade varit blind. Det hela kunde ha varit en bluff, som undergöraren arrangerat för att få uppmärksamhet. De vände sig till mannens föräldrar för att få reda på hur det förhöll sig. Dessa hade kanske erfarenhet av hur fariseerna brukade uppträda, för de bekräftade att var född blind, men valde i övrigt att hålla sig utanför: ”Fråga honom, han är gammal nog att svara för sig själv.”

Fariseerna kallade då till sig mannen på nytt. Deras hållning är klar, de har fattat sitt beslut: ”Vi vet att den mannen är en syndare.” Men den botade mannen viker inte ner sig: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men ett vet jag, att jag som var blind nu kan se.” Det blir en kontrollfråga. Vilket gäller: verkligheten eller det teologiskt korrekta? Makthavare vill inte att sådana frågor ställs. De vill inte att deras ideologiska beslut ifrågasätts.

När de så frågar honom hur det hela gick till, ställer han en fråga som avslöjar deras motiv: ”Vill ni också bli hans lärjungar?” Nej, de vill inte underordna sig någon, det är de som bestämmer. Ilskna kör de ut mannen. När de inte vet vem undergöraren är, vill de inte tillerkänna honom någon auktoritet. Han har inte kvalificerat sig för att få finnas med i deras kretsar.

Då påpekar den nu seende mannen en omständighet som de inte kan komma ifrån: ”Ni vet inte varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon! Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare.” Det finns en logisk lucka i deras resonemang: ”Om han inte var från Gud skulle han inte kunna göra någonting.” Men fariseerna gör tydligt att det de som bestämt är vad som gäller, tveksamhet om detta kan inte accepteras.

Skildringen av botande av den blindfödde mannen leder till frågan om vad som var teologiskt korrekt, vad som inte får ifrågasättas. När mannen gör det, betraktas han som en uppviglare. Vi känner igen det i många andra maktens sammanhang. Den som inte anpassar sig, är ovälkommen och marginaliseras. Ideologi, politisk eller kulturell likaväl som teologisk, har företräde.

Om nu mannen är ett exempel på hur man kan komma till tro, blir han också ett föredöme för hur man skall bemöta en hållning som tjänar dem som har makten.

Också det är en kristen kallelse: att våga ifrågasätta.

(Citerade bibelord: Joh. 9)

27 okt. 2022